Chicago – På ytan av en sfär

När man står på Navy Pier i Chicago och tittar ut över Lake Michigan så inser man att jorden är rund. Det är i och för sig ingen ny kunskap. Vem som först drog slutsatsen att vi lever på ytan av en sfär kommer vi aldrig att få reda på, men redan antikens vetenskapsmän visste att det förhöll sig på det viset.

Eratostenes som levde i Alexandria mellan 276 och 195 f.Kr. var så säker på sin sak att han bestämde sig för att beräkna jordens omkrets. Han hade hört talas om en uttorkad brunn i Assuan i södra Egypten, där solens strålar vid middagstid på sommarsolståndet skulle nå ända ner i botten. Om solen skiner ända ner i botten på en djup brunn måste solen rimligen stå i exakt i zenit. Eftersom Assuan ligger nästan exakt på kräftans vändkrets så bör också solen stå exakt i zenit där vid middagstid på sommarsolståndet. Gott så, men på vad sätt blir man gladare av att veta detta? Jo nu mätte Eratostenes hur långt ifrån zenit solen var i Alexandria samma dag på året. Det visade sig vara 7 grader eller en femtiondels cirkel. Avståndet mellan Assuan och Alexandria i nord sydlig riktning är i så fall en femtiondel av jordens omkrets. Eratostenes visste att Alexandria ligger 50 000 stadier norr om Assuan och kunde nu beräkna jordens omkrets till 50 gånger 50 000 eller 250 000 stadier. Hur bra denna beräkning egentligen var är svårt att veta eftersom vi inte exakt vet hur lång en antik grekisk stadium var, det fanns till och med flera längder som hade namnet stadium. Men om han använde en olympisk stadium så fick han ett resultat som är bara 20% för stort, en makalös bedrift med tanke på den enkla metod han använde. Det finns dock de som hävdar att han använde en kortare stadium och att hans resultat skulle ha varit endast 1% ifrån det riktiga värdet (som är 40 000 km). Vi kommer aldrig att få reda på hur nära Eratostenes kom rätt svar, men tanken svindlar oavsett om det var 1 eller 20 procent.

Christoffer Columbus trodde fram till sin död att han funnit en ny sjöväg till Indien. Att han kände till att jorden var rund får man nog utgå ifrån annars hade han knappast vågat segla västerut för att komma till Indien. Så medan delar av besättningen började bli allvarligt oroade över att man nu seglat så långt ut att man måste vara läskigt nära att ramla över kanten, så såg Columbus till att man oförtrutet stävade vidare. Bara en liten bit till så skull man vara framme. Och så, just som också Columbus var nära att ge upp, siktade man land. Resan hade varit något längre än väntat men inte mycket och nu hade man nått fram till öar som troligen låg strax öster om Japan, vägen till Indien låg öppen. Columbus var nämligen inte dum, bara felinformerad. Han förlitade sig på andra källor än Eratostenes. Källor som angav jordens omkrets som kraftigt för liten. I själva verket angav de en omkrets som ganska exakt stämmer med vad den skulle vara om man tog bort den amerikanska kontinenten och Stilla Havet. Man kan undra hur världshistorien skulle ha sett ut om Columbus förlitat sig på Eratostenes istället? För om Columbus hade vetat hur stor jorden i själva verket är hade han aldrig gett sig på att segla västerut för att komma till Indien trots att han trodde att det bara var ett hav som skilde och Amerika hade fått vänta ännu en tid på att bli upptäckt av européerna.

Lake Michigan är en så stor sjö att innanhav kanske passar bättre, den breder ut sig som en vid vattenmassa vars andra sida är omöjlig att se. Eftersom det helt saknas öar utanför så får vinden från sjön fritt spelrum och Chicago är känd som ”the Windy City”. Avsaknaden av öar ger också en magnifik vy över vattnet. När jag stod där och spejade ut över vattnet med hjälp av de typiska turistkikarna som väcks till liv med växelmynt så kunde jag förstås se bevis på jordens krökning genom att studera båtar långt ut. Men detta var inget nytt för mig. Att man bara kan se masterna på båtar som är tillräckligt långt borta hade jag så klart redan sett vid havet. Mer spännande blev det då jag vände kikaren mot stålverken i Gary, Indiana (riktningen pekades ut på en plakett bredvid kikaren). Åt det hållet är Lake Michigan precis lagom stor för att man med kikare ska kunna se andra sidan. Men bara om det på andra sidan finns tillräckligt höga byggnader. Det finns det på dessa stålverk. När jag stod där på fasta land och betraktade industriskorstenarna som stack upp över vattnet på andra sidan denna väldiga sjö infann sig den fulla känslan av att vi lever på ett klot.

Livet från utsidan

Det var skymning en dag som andra dagar. En grå ruggig skymning med duggregn och ett löfte om en blöt och kall natt. En sådan där kväll när man inte vet vad som får en att frysa mest: duggregnet eller dimman. Eller den kyla man redan bär inom sig?

Han gick på gatan som så många gånger förr. Prydligt klädd och paraplyet uppfällt. Ett vänligt leende mot dem han mötte men inga utväxlade ord. På väg till ett sammanträde kanske? Eller ett möte av annan sort? Kanske en romantisk middag?

Inne i husen var man varma och ombonade. Skratten ekade runt middagsborden. Ljuset var lika omfamnade varmt i husen som det var grådaskigt kallt utanför. Mannen såg in. En kort stund stod han stilla utanför ett fönster och kikade in på livet där inne. En mamma står vid spisen. Pappa och barn tumlar runt i något slags vild lek på golvet. Skulle han ta disken sedan medan mamman la barnen? Familjelyckans stereotyper fullbordade. Mannen gick vidare.

Många år innan hade han ofta gått samma gata. Han hade tittat in i husen och hissnat över möjligheten att också han en dag skulle få vara med där inne i det liv som människor lever. Det hade verkat otroligt. Han? Där inne? Nej det skulle aldrig hända. Det kunde han inte föreställa sig. Sådant hände andra men inte honom. Han hade varit lite mindre prydligt klädd på den tiden och ofta slagit ner blicken då han mötte folk. Inga vänliga leenden utan istället en blyg blick ner i asfalten. Men paraply hade han haft i regnet då också. Ständigt detta paraply.

Han hade sett in i livet utifrån gatan och drömt om att han skulle bjudas in. Smygande från fönster till fönster. Ett kort stopp för att kika in samtidigt som man låtsas läsa en affisch som någon satt upp helt olagligt. Sedan vidare. Ingen ska behöva känna sig utstirrad i sitt eget liv tänkte han. Och ingen ska förstå att jag står och längtar in. Då kan de ju känna sig tvingade att bjuda in honom. Så smög han vidare mot vuxenliv och ansvar.

Mannen tittade sig omkring. Var hade han hamnat? Ungdomsminnena hade tagit över och den yttre resan blivit slumpartad. Aha. Vid den korsningen. Då får det bli höger.

Plötsligt en dag hade mannen funnit sig vara på insidan. Han slogs av att det trots att det ibland kunde kännas kallt av kalldraget från fönstren så var det i stort precis så där varmt och ombonat som det hade sett ut utifrån. Han hade ofta stått med en kaffekopp vid fönstret och tittat ut. Människor gick förbi på gatan utanför. Säkert på väg till sitt. Det var en trevlig del av livet att se ut i höstrusket. Det gjorde liksom det hemtrevliga i livet ännu lite mer hemtrevligt. Livet, det riktiga livet det man lever på insidan, var varmt och fullt av närhet. Man slapp frysa. Och var man ute i slasket en liten stund så gjorde det inget. Livet har en värme som snabbt botar frusna tår.

Nu hade han satt sig på en parkbänk. Det började bli mörkt, men där han satt kunde han ana flera liv inne i olika hus utan att han behövde känna sig som en som kikar in i folks liv. Det var en bra bänk att sitta på men han ångrade ändå att han satt sig ner för den var våt.  Ena skon var tydligen inte helt tät heller. Fukten kröp inpå honom och mörkret kom smygande.

En gång hade mannen varit med på livets insida. Men det blev bara en kort parantes. Nu var han tillbaka på utsidan. Livet leker, tänkte mannen, men jag får inte vara med. Istället var han dömd till att ständigt betrakta livet genom en glasruta avskuren från den mänskliga gemenskap som verkligt liv innebär.

Mannen reste sig från bänken och vandrade vidare. Vidare i livet. Vidare mot natten. Inne i husen där livet pågick var det varmt och ombonat. Ute duggade det. Mannen fällde upp kragen på rocken och försvann lätt haltande runt ett gathörn.

(Maj 2015)

Pojken och våren

Det var en gång en pojke. Eller kanske snarare en ung man. Eller kanske en inte så där helt ung man heller. En man kanske helt enkelt. I sina bästa år troligen. Fast trots att åren gjort att han nu var en inte alldeles ung man, men ändå ung när man tänker efter och jämför med andra, så var han ändå inget annat än en pojke.

Nåväl. Denna unga man som var en pojke bodde i en liten röd stuga med vita knutar. En sådan där stuga som finns i reklambroschyrer för Sverige. En sådan där stuga med lagom brant tak för att snön ska ligga kvar och vara dekorativ och först rutscha ner då den blivit farligt tung och då lägga sig i en snygg driva mot väggen. En så där stuga med enkelglasfönster där iskristallerna kan bilda så vackra mönster på rutorna när det är riktigt kallt. En sådan där stuga med ett fågelbord utanför och rådjur som kommer på besök för att äta de utlagda äpplena. En sådan där stuga som alla drömmer om att bo i. I just en sådan stuga bodde pojken.

Stugan låg djup inne i en skog. En ganska trevlig skog där pojken kunde hämta ved att elda med så att han inte behövde frysa. En typisk trevlig svensk skog med massa söta harar och ekorrar men inga vargar. Pojken brukade ofta ströva runt i skogen och se på den vackra naturen och på spåren av djuren. Och stod han stilla och bara väntade så kunde han ibland få se en skymt av något av djuren. Då brukade pojken bara stå och titta på djuren och förundras ända tills han blev så kall att han bara måste röra sig och djuren skrämdes iväg. Utan tvekan var det en mycket vacker och trevlig skog. Det var en bra skog att ha en stuga i. Och det var som ni förstår en mycket bra stuga också. Pojken var den första att hålla med. Han trivdes. Det var väl egentligen bara ett fel med stugan och med skogen. Det var alltid vinter.

Pojken funderade ofta på det där med vintern. Han visste ju att det fanns andra årstider också. Ofta hörde han ju talas om våren. Ja våren var den årstid som folk talade allra mest om, det kände han sig säker på. Eller kanske talade folk mer om sommaren nuförtiden, när han funderade på saken. Fast detaljerade sommarskildringar kändes mest smutsiga och vulgära. Sommaren borde inte vara något man pratade om på det sättet tyckte pojken. Sommaren borde bara vara en naturlig fortsättning på våren, då var den nog väldigt fin den också. Hösten ville ingen prata om.

Men folk pratade mycket om våren, det stod helt klart. Den verkade vara väldigt trevlig tänkte pojken, fast han inte riktigt kunde veta hur. Varm, sades det, och ljus och grön. Jo det verkade ju trevligt. Väldigt trevligt. Ibland när pojken skottade snö utanför sin stuga och var tvungen att ta i så att han blev lite svettig och alldeles varm, undrade han om det var så vårvärmen kändes. Fast det var det nog ändå inte trodde han. Mer som värmen från en brasa som man tänder i öppna spisen en kväll när de känns extra kallt och stugan känns extra liten och ensam i den stora skogen. Mer en sådan värme var det nog fast kanske mer från alla håll samtidigt, tänkte pojken. Det var nog en trevlig värme i så fall. Och det är klart att om det inte hade varit en trevlig värme så skulle nog inte folk ha pratat så mycket om den.

Han hade ju sett våren. Bara på mycket långt håll förstås. Det såg alldeles underbart ut fast det var svårt att veta riktigt säkert på så långt håll. Det var alltid ganska korta glimtar också. Och aldrig att det spillde över någon värme åt hans håll. Jodå han hade sett våren. Men bara korta glimtar och på långt håll. Och så på TV. Det var mycket vårfilmer på TV. I själva verket så verkade nästan alla filmer handla lite grann om våren. Rutan var varje kväll full av bilder på män och kvinnor som gick hand i hand i vårsolen medan fåglar kvittrade och blommor slog ut i deras fotspår. Det såg verkligen alldeles underbart ut. Men hur nära pojken än satt så kunde han inte känna värmen. Många kvällar när det varit filmer om våren på TV så brukade pojken ligga och gråta tyst i mörkret innan han kunde sova. Det är inget vidare att gråta sig själv till sömns, speciellt inte när det är vinter runt om.

Det fanns så klart sommarfilmer också. Jovisst hade han sett sådana. Men de kändes som sagt mest smutsiga och vulgära.

Ibland fick pojken besökare. Ibland men inte så ofta. Han brukade visade dem runt i stugan och redskapsskjulet och vedboden. Och de brukade titta lite avundsjukt men snällt på allt fint och välordnat och sedan le och säga att han hade det allt väldigt bra han. Pojken hade slutat säga emot för han hade fått så märkliga svar när han hade gjort det. Men han tyckte att de var ganska konstiga som trodde han trivdes i kylan. Eller var de så upptagna av att beundra hans lilla stuga att de inte såg all snö? Sedan stannade besökarna och pratade och drack lite kaffe innan de försvann tillbaka till sin mysiga vårvärme. Tänk om jag hade en stuga som du, sade de innan de åkte. Och sedan stod pojken kvar ensam i snön och frös. Kanske, tänkte pojken, förstår inte människor att uppskatta våren om de lever i den hela tiden. Då tyckte han synd om människorna.

För varje dag som gick så tänkte pojken mer och mer på våren. Det blev som ett mantra som malde inom honom. Våren, våren, våren, våren, våren, våren, våren… Hur mycket han än städade i stugan eller högg ved eller skottade snö eller bar ut äpplen till rådjuren, så kunde han inte sluta höra den malande rösten inom sig. Våren, våren, våren, våren, våren, våren, våren… Hur mycket han än pysslade med saker, så kunde han inte sluta längta efter värmen och ljuset. Trots att han aldrig fått känna värmen så blev det nästan enda han kunde tänka på. Eller kanske var det för att han alltid levt i vinterkylan som han längtade så intensivt efter vårvärmen. Jo så var det nog.

Till slut stod han inte ut längre. Han städade undan saker lite extra noga för han visste inte när han skulle komma tillbaka. Sedan åt han frukost och diskade sitt porslin och ställde det på tork i diskstället. Det såg ganska prydligt ut. Så tog han på sig varma kläder och gick ut. Han borstade bort den nyfallna snön från trappen, låste dörren och la nyckeln under mattan. Skulle det komma tjuvar så var det i alla fall onödigt att de skulle slå sönder en ruta. Så började han gå iväg från sin stuga. Rakt iväg bara utan annat mål än att finna våren. Kanske skulle han ha tur tänkte pojken, alla andra verkade ju ha haft det.

Pojken gick mycket långt och mycket länge. Hur långt och hur länge visste han inte själva och det spelar heller ingen roll. Han gick genom sin vackra stora skog och letade och letade. Men hur han än vandrade så var vintern ständigt kring honom. Inte den minsta vårblomma kunde han skymta, inte den minsta värme fanns i solen strålar. Och de enda snödroppar han såg var sådana som egentligen heter flingor. Trots att han var mycket trött så stretade han på genom snön för att finna den underbara värmen, men till slut föll han ihop i en driva. När han låg där och mörkret och kölden slöt sig omkring honom så började han gråta. Allt hade varit förgäves, det fanns ingen vår. Och nu skulle allt ta slut. Långt från hans trygga lilla stuga. Mitt i din mörka kalla skogen.

Men när pojken låg där i snön och livet började rinna iväg så kände han långsamt en underbar värme sprida sig genom kroppen. Han blundade och tänkte på solen och blommorna och livet kändes mindre elakt. För trots att han innerst inne visste att detta bara var ett symptom på att kölden höll på att vinna över honom så förstod han nu hur våren skulle känts. Sakta gled han in i denna värme och svävade bort. Och när allt tog slut så var han om inte varm och lycklig så åtminstone lite närmare än han någonsin varit förut.

 

Hur landet skulle kunna regeras

När jag så plötsligt tar till orda igen på bloggen är ärendet inte särskilt anspråkslöst, nej ärendet är att i ljuset av problemen med regeringsbildandet föreslå grunddrag för en ny regeringsform. I korthet föreslår jag att den ordning som tjänar våra 290 kommuner idag också används för regeringsbildandet.

Införandet av 1974 års regeringsform kan närmast beskrivas som den politiska klassens statskupp. Den maktdelning som nogsamt införts i 1809 års regeringsform och som var ett kondensat av de lärdomar som kunnat dras av den svenska politiska historien kastades ut och istället infördes en parlamentarikernas diktatur, Under loppet av 40 år har det förvandlats till partiapparaternas diktatur. Regeringsformens brist på maktdelning är förvisso ett stort problem men i ljuset av de problem som uppstod runt regeringsbildningen vid valet förra hösten (och även 2002) är regeringsbildandet ett större och mera akut problem.

1809 års regeringsform tar fasta på Konungens urgamla och självklara rätt att utöva den exekutiva makten i riket. I början av denna regeringsforms giltighet sker detta genom kungens direkta regerande; det råd han måste tillsätta ger just råd. Men under 1800-talets lopp blir kungamakten mindre direkt och sakta övergår Sverige till en modernare konstitutionell monarki där monarkens uppgift är att utse regeringschef. Från 1920-talet bryter så parlamentarismen igenom. Kungen utser efter valen det segrande partiets partiledare till statsminister.

Det är i backspegeln tydligt att författarna till 1974 års regeringsform inte kunnat frigöra sig från tanken att statsministern måste utses. För samtidigt som HM Konungen berövas all formell makt och riksdagen blir sig själv nog så överförs statschefens rätt att utse statsminister till riksdagens talman. Det kan synas naturligt, men bara tills dess man studerar hur landets kommuner styrs. Kommunallagen stipulerar istället ”samlingsregering”; kommunstyrelsen utses proportionerligt och består därmed av både styrande gruppering och opposition. Med tanke på hur svårt det varit att få ihop både regering och kompromisser som stöds av en riksdagsmajoritet föreslår jag att regeringen tillsätts på samma sätt. Detta skulle kunna uttryckas enligt följande i regeringsformen. (Kommentarer kommer efter paragraferna.)

———-

Statsråden

§1 Statsråden är 13 till antalet och utses av av riksdagen.

§2 Statsrådens fördelning mellan partierna skall vara proportionerlig enligt heltalsmetoden mellan valgrupperna med hänsyn till deras mandat i riksdagen.

§3 Valgrupp för statsråd utgörs av en eller flera partigrupper. (Not: Fördelning inom valgrupp bestående av flera partigrupper är fri, men skall avtalas och offentliggöras.)

Statssekreterarna

§4 Statssekreterarna är 13 till antalet och utses av av riksdagen.

§5 Statssekreterarna fördelning mellan partierna skall vara proportionerlig enligt heltalsmetoden mellan valgrupperna med hänsyn till deras mandat i riksdagen.

§6 Valgrupp för statssekreterare utgörs av en eller flera partigrupper. (Not: Fördelning inom valgrupp bestående av flera partigrupper är fri, men skall avtalas och offentliggöras.)

Regeringen

§7 Regeringen utgörs av statsråden.

§8 Regeringen skall normalt sammanträda varje torsdag. Hänsyn kan tas till helgdagar och sommarledighet men antalet sammanträden på en månad får ej understiga tre. Följande års sammanträdesdatum skall beslutas senast i november.

§9 Regeringen fattar sina beslut kollektivt, ledamot har rätt att reservera sig.

§10 Statssekreterare utgör statsrådens ersättare enligt särskild tjänstgöringsordning.

§11 Statssekreterare som ej tjänstgör som ersättare för statsråd har närvaro- och yttrande- men ej rösträtt. Ej tjänstgörande statssekreterare har rätt att få sin åsikt antecknad i protokollet.

§12 Regeringen är beslutsmässig endast då antalet tjänstgörande uppgår till 13.

Statsrådsberedningen

§13 En statsrådsberedning skall finnas.

§14 Chef för statsrådsberedningen utses av regeringen bland statsråden och tituleras Statsminister.

§15 Statsministern skall vara väl förtrogen med landets politiska styrning.

§16 Regeringen skall utse en av statssekreterarna till att vara Statssekreterare i statsrådsberedningen.

Departementen

§17 Departementen skall vara sex till antalet enligt följande:

§17.1 Finansdepartementet
§17.2 Justitiedepartementet
§17.3 Utrikesdepartementet
§17.4 Försvarsdepartementet
§17.5 Civil- och inrikesdepartementet
§17.6 Utbildnings- och kulturdepartementet

§18 Den exakta ansvarsfördelningen mellan departementen stadgas i särskild lag.

§19 Chef för vart och ett av departementen utses av regeringen bland statsråden och tituleras enligt följande:

§19.1 Finansminister
§19.2 Justitieminister
§19.3 Utrikesminister
§19.4 Försvarsminister
§19.5 Civil- och inrikesminister
§19.6 Utbildnings- och kulturminister

§20 Departementschefen skall vara väl förtrogen med de frågor som hanteras inom departementet.

§21 Regeringen skall utse en statssekreterare för varje departement till att vara Statssekreterare i detta departement.

Statsministerns uppgifter samt dennes ersättare

§22 Statsministern leder och samordnar regeringens arbete samt är ordförande vid dess sammanträden.

§23 Då statsministern ej är i riket eller p.g.a. sjukdom eller annan omständighet är förhindrad att fullfölja sina uppgifter träder departementscheferna in som ersättare i den ordning som departementen listas under §17.

§24 Då statsministern tillfälligt ej kan delta i ett regeringssammanträde träder departementscheferna in som ordförande i den ordning som departementen listas under §17.

§25 Skulle statsministern vara frånvarande samt samtliga departementschefer träder ålderspresidenten bland de tjänstgörande in som ordförande.

Särskild bestämmelse om Justitiekanslern

§26 Justitiekanslern, eller av denne utsedd ersättare från dess myndighet, har rätt att närvara vid regeringssammanträde samt yttra sig om lagligheten i framlagda förslag. Denne har rätt att få ett sådant yttrande taget till protokollet.

———-

Naturligtvis skulle en ordning enligt ovan inte rakt av lösa problemet med hur partierna samarbetar. Men med i stort sett samma förfarande för de svenska kommunstyrelserna att fungera. När spelreglerna blir mer tydliga kan förhandlingarna istället riktas in på sakfrågor. Oppositionens roll skulle också stärkas med direkt insyn i regeringsarbetet liksom möjligheten till långsiktighet i beslut då oppositionsstatsråd skulle kunna vara delaktiga i beslut och därmed uppbundna moraliskt.

I 13-mannaregeringen kommer det naturligt att uppstå några grupperingar. (Den matematikkunnige föreställer sig venndiagram.)

Departementscheferna

Detta är ju den egentliga regeringen som vi ser det idag. Oavsett partitillhörighet så är detta ju en gruppering som har anledning att samarbeta och att träffas separat (tillsammans med respektive statssekreterare).

”Inre kabinettet” eller den styrande grupperingen

Detta är den gruppering som har den verkliga makten. I dagens politiska läge vore det de rödgröna. Grupperingen är dock inte identisk med departementscheferna. En styrande majoritet kan ju vara så stark att den samlar fler än dessa sju statsråd, medans en minoritetsregering kommer vara tvungen att släppa minst ett departement till oppositionen. Överläggningar mellan samtliga statsråd inom den styrande grupperingen är i alla fall självklara.

Oppositionegrupperingar

Även de olika oppositionsgrupperna behöver ett regelbundet samarbete. Sannolikt skulle vi idag ha två grupper: Alliansen samt ett ensamt SD-statsråd som skulle få sitta och sura med sin statssekreterare.

I övrigt är §22-25 inlagda på förekommen anledning efter jippot med vice statsministern som inte var vice och §26 tillagd som ett bättre alternativ till lagrådet.

Om hur regeringar kan representera folkviljan

Kära läsare, om ni nu hittar detta inlägg efter min långa tystnad, med andledning av det rikspolitiska läget ser jag mig kallad att återuppta bloggandet. I detta inlägg kommer jag att titta på de olika sätt som en regeringspolitik kan representera folkviljan. Slutsatsen blir att den form av regeringspraxis som just införts med decemberöverenkommelsen inte gör att folkviljan kan genomföras utan istället blockerar detsamma.

Vad är folkviljan? Hur kan densamma genomföras i politiken? Borde den ens genomföras? Det är ett undflyende begrepp ”folkviljan” men likväl så måste man hantera det när man diskuterar demokrati. För vad är demokrati om inte ett politiskt system som syftar till att folkviljan ska få råda? Man kan göra det enkelt för sig och säga att om över 50% vill något så är detta något folkviljan och skall genomföras. Då duckar man för möjligheten att dessa kanske 51% använder folkviljan till ursäkt att förtrycka övriga 49%. Av den anledningen brukar demokratier också ha lagar runt minoritetsskydd. Likväl röjer detta en djupare insikt: måste uttrycket av folkviljan vara en majoritetsuppfattning? Kan det rent av vara så att andra uppfattningar än 51% favorituppfattning bättre uttrycker folkviljan?

Låt oss titta på tre olika scenarier i en given politisk fråga:

1) Det finns en gruppring om strax över 50% som är överens. Detta är fallet vi redan varit inne på och stämmer med situationen i Sverige under regeringen Reinfeldt åren 2006 – 2010. Regerandet går som på räls men invändningar finns. Hur säkerställs den ”nästan-majoritet” som ständigt körs över? Pågår ett sådant regerande över lång tid så kommer ju nästan hälften av befolkningen att fråntas allt politiskt inflytande. Pågår det en kortare så riskerar politiken istället att bli hoppig med ideliga återställare när makten skiftar mellan blocken / partierna. I länder med uttalade tvåpartisystem finns ibland därför en tradition att söka bredare överenskommelser i viktigare frågor vilket i bl.a. USA löses genom en svagare partipiska som gör att man kan få en säkerhet att reformen ska överleva ett maktskifte. Med sina fel och brister på sikt är det dock svårt att i varje sakfråga ifrågasätta att en majoritetsuppfattning är en acceptabel tolkning av folkviljan.

2) Det parlamentariska läget omöjliggör för traditionella maktblock att få majoritet men traditionen i landet talar mot att trumfa igenom minoritetsuppfattningar. Lösningen blir då en bred överenskommelse. Två av de tre senaste mandatperioderna har detta varit fallet i tysk politik där huvudfienderna CDU och SDP samregerat. Nackdelen är, särskilt i det tyska fallet, att oppositionen blir svag. Men fördelarna är också många. En bred kompromiss är ingens favorit men å andra sidan kan alla enas om att det heller inte var det värsta förslaget. I sammanhang där val förrättas via den s.k. Bordametoden där man ger olika poäng till olika förslag eller kandidater är rent av avsikten att sålla fram kompromissen istället för 51%-vinnaren. Trots att den dagliga politiska retoriken säger annat så har vi en tradition i Sverige att skapa denna typ av breda överenskommelser i långsiktigt viktiga frågor som försvar och pensioner. Dagens ideologiskt marinerade politiska strebrar har svårare för denna typ av överenskommelser än forntidens statsmän säkra som de är på att just de har rätt. Likväl är det på detta sätt som vi fattar nästan alla andra beslut i livet. Det är sällan man har omröstningar om helgaktiviteter i familjen. Istället enas man om en kompromiss. Som uttryck för folkviljan är kompromissen nästan alla kan godta tveklöst acceptabel.

3) Det parlamentariska läget är sådant att tre fraktioner finns men ingen har majoritet och ingen kompromissvilja finns. Så har läget varit efter valet i höst men också under hela förra mandatperioden. Likväl finns här viktiga skillnader. Inte i blockens relativa storlek utan i deras positioner i förhållande till varandra. Starkt förenklad kan man beskriva det svenska politiska landskapet som en väster / högerskala som följer:  De Rödgröna – Alliansen – SD. Åren 2010-2014 var Alliansen större än De Rödgröna men saknade majoritet. Genom sin position i mitten kunde dock Alliansen regera tämligen ostört eftersom De Rödgröna och SD vanligen inte enades. De fall då oppositionen enades tjänade som korrektiv mot alltför radikal politik och en allmän sänkning av reformtakten. Trist för våra politiska yuppies som vill leka samhällsingenjörer men sannolikt i linje med väljarflertalets åsikter. Som uttryck för folkviljan är den stora mittenminoriteten väldigt bra. Vi kan t.ex. vara säkra på att SD och De Rödgröna har haft det gemensamt att de hellre sett Alliansens politik än den andra ytterkantens. Just detta att en stor mittenminoritet också tar hand om ytterkanternas intressen genom att föra en politik som dessa kan acceptera är en stor förtjänst som ofta missas. Inte bara Alliansen utan också S själva har regerat på detta sätt både i stat och kommuner där de varit större än borgarna men inte haft majoritet. Då har de kunnat regera utan hänsyn till varken V eller borgare eftersom dessa så sällan enats. Odemokratiskt? Nej ytterkanterna blev även här indirekt representerade genom den andra ytterkantens uteslutande.

Det jag saknat i dagens debatt är insikten att dagens parlamentariska läge inte faller under det tredje fallet ovan. Vi har idag en minoritetsregering som inte ens via sitt formaliserade stödparti V når upp till 50%. Detta liknar förvisso Alliansens situation innan valet med den skillnaden att De Rödgröna inte befinner sig i mitten. Därmed går det som det går. De kan inte få igenom sin politik eftersom de har en samlad opposition på samma sida om sig. Och det är rätt för inte något av de sätt jag ser att man kan tolka folkviljan på uppfylls av De Rödgröna. De företräder istället ibland extrema åsikter som folkflertalet ställer sig frågande till.

Problemet med den s.k. decemberöverenskommelsen är att våra ledande politiker i sin avsky för SD gjort sig blinda för skillnaden på en minoritet i mitten och en på kanten. Mittenminoriteten kan genom sin position just i mitten utgöra en tolkning av folkviljan och bör därmed kunna regera. I praktiken kan den också regera. Kantminoriteten däremot företräder en extrem åsikt som inte ska tolereras som regeringspolitik eftersom folkflertalet vill annat. Varför tar man då det beslut man tar? Ser man inte att man därmed tar bort möjligheten att genomföra folkviljan? Jag tror svaret är att man struntar i det. Vår politisk elit är nämligen inte intresserad av folkviljan. Man ser sig inte som valda för att kanalisera denna mystiska vilja till praktiska beslut utan man ser sig som en av Ödet utsedd ledarkast som har rätt till de inkomster som proffspolitiken kan ge. Att man sakpolitiskt tycker olika bryr man sig inte om. Det är nästan som om man inte ser att politiken är på riktigt och påverkar våra liv. Allt är ett spel för att se vem som för statsrådslön och vem som får nöja sig med riksdagsarvodet.

Jag ogillar fortsatt SD, men högaktar att de röstade på den budget de tyckte var bäst för landet så bör en folkvald som tar sitt uppdrag på allvar agera. Ännu mer ogillar jag de politiker som inte vill genomföra folkviljan utan trixa bort den. Det torde bli en blank valsedel i nästa riksdagsval om uppgörelsen står sig.

Efterskrift: Hur borde då situationen ha hanterats? I alla normala länder hade Löfvén avgått. Efter talmansrunda hade sannolikt en Alliansregering tillträtt. Deras budget ligger ju för nästa år. Genom uppgörelser med S eller MP i vissa frågor, genom triangulerande av SDs åsikt i andra och genom att lita på att SD och De Rödgröna inte enas i vissa hade man kunnat regera under 2015. Dessutom ligger ju budgeten fast. Men budgeten för 2016 då? Redan från start borde en sådan regering ha annonserat planer på ett extra val inför nästa budgetrunda. Ett nyval i september 2015 hade varit något annat än ett i mars. Tid hade dels funnits för opinionsmässiga förändringar men dels också för upplösning av blocken. Nu ville Löfvén sitta kvar vid makten till varje pris och Kindberg-Batra inte bli anklagad för att genomföra sin egen politik med hjälp av SD (som ändå var utmärkt tydliga med att de inte så några skillnader i invandringspolitik mellan budgetförslagen). Hellre offrar man tydligen den svenska demokratin.

Lekmannabetraktelse över första budet

Du skall inga andra gudar hava jämte mig.

Vad är det? (För att tala med Luther.) I den bristfälliga undervisning i kristendom som var del av skolans religionsundervisning framställdes det första av budorden som definierande kristendomen och judendomen som monoteistiska. Och detta är naturligtvis sant, men tron på en himmelsgud, en höggud eller yttersta skapargud är antagligen lika gammal som mänskligheten. Så är också hinduismen ytterst en monoteism och i här i högan nord så talar Oden själv i Havamal om den högsta makt som styr världens skeenden. Det nya med judendomen vore väl då att högguden uppenbarar sin motvilja mot dyrkandes av det manegeri av lägre gudomar som brukade åtfölja honom eller uppfattas som hans inkarnationer i världen. Men i ljuset av de hierarkier av änglar som sedan räknats med inom alla tre monteismerna så verkar nog ändå den kristne Guden kunna acceptera lägre andemakter.

I Bibeln stormar profeterna mot Baalsaltare och avgudadyrkan. Det är därmed lätt att tro att budet främst gäller ett förbud att tillbe trä- eller stenbeläten, men att en sådan infantil självklarhet skulle vara budets djupaste betydelse faller på sin orimlighet. Gud har inte gett oss en helig skrift av plattityder.

Nej för att förstå vad en verklig avgud är måste vi fundera över vilket förhållande Gud vill att vi ska ha till Honom, vad det innebär att ”tro på Gud”. ”Tro” förstås av den moderna människan som försanthållandet av ett påstående. I den betydelsen så är kristen tro att bejaka de dogmer som bygger upp den kristna läran. Detta är möjligen ett nödvändigt, men alldeles säkert inte tillräcklig villkor för att kallas troende kristen. I den mer fulla betydelsen av ordet tro måste hjärtats attityd tas med. Tro är att sätta sin tillit till Gud. Att i bön och handling agera så som om Gud är alla gåvors givare och den ende som slutgiltigt kan lösa problem och rädda från faror. Det svåröversatta engelska ordet ”faith” fångar vad det handlar om. Att tro på Gud är att se Gud som ledstjärna, rättesnöre och yttersta mening med livet. Hur väl uppfyller man det som en vanligt fattig syndare?

Nu blir det också enklare att se vad en verklig avgud är. En avgud är vad som helst som tar denna plats i en människas liv istället för Gud. Grovt torde man då kunna dela in avgudarna i uppenbara och dolda avgudar. Med uppenbara avser jag sådana saker som alkohol och droger vilka är tämligen konkreta ting som helt styr missbrukarens liv. Kanske kan man också räkna in sexualitet och spel för även om detta är mindre konkreta företeelser, som dock för konkreta resultat, så är beroendet i stort identiskt med narkomanens. Det uppenbara i denna avgudadyrkan är de konsekvenser som den får på missbrukarens liv och omgivning. Guds varning att han tar hämnd på avgudadyrkan till och med i tredje och fjärde släktled framstår som i högsta grad självklart om man funderar på vad missbrukares barn och barnbarn kan få stå ut med. Men det som är uppenbart är också lättare att bekämpa. Också de flesta av världens barn tar avstånd från och söker bekämpa dessa företeelser, men blinda som de är för andliga ting kan deras bot aldrig bli fullständig. Fullständigt fri blir endast den som inser att han dyrkat en avgud och vänder sig bort från denna ande och till livets.

De dolda avgudarna är istället alla de idéer och föreställningar som människan gör till sin herre och sätter i Guds ställe. Att dessa är svårare att finna och utrota både hos sig själv och andra är inte konstigt särskilt när man betänker att de i stundom framstår som ”goda”. Somliga av dessa avgudar är dock inte några bildsköna ynglingar utan samma fula troll som lufsat bredvid mänskligheten sedan hedenhös: penningen och penningbegäret (Luther menade att mammon var lika gammal som människan och ett halvt millenium senare verkar inget ha förändrats), makten, egot o.s.v. De senaste århundradena har de fått sällskap av bl.a. de politiska ideologierna och människans inre känsloliv. Att ideologier samt närstående begrepp som stat, folk eller klass kan ta Guds plats som hur oerhörda konsekvenser detta kan få lär oss nutidshistorien, men hur är det med känslolivet? Sexualiteten och lusten kan enkelt ses som avgudar men på senare tid har också den romantiska kärleken givits gudomliga proportioner. Gud är Kärleken heter det och med detta menar man då inte längre ”agape”, den helt utgivande kärlek som intet har med känsloliv att göra, utan den romantiska känsla som vi människor kan känna genom kemiska och biologiska processer i vår hjärna trots att dessa i allmänhet är illa förklädd lust eller ren sentimentalitet. Förvisso inget otrevligt tillstånd, men heller inget annat än en känsla och inte ett gudomligt tillstånd. För somliga blir känslolivet över huvud en avgud. Vad de tar sig för måste ”kännas rätt”. Och visst har vår Herre utrustat oss med ett samvete som kan tala till oss genom våra känslor, men känslorna måste (jag lånar liknelsen från M Scott Peck) vara våra slavar som berikar vårt liv och inte våra herrar som styr det än hit och än dit.

Besläktad med ”kärleken” är ”godheten”, d.v.s. den urartade snällismen, föreställningen att man aldrig ska kräva något av någon enda annan människa. Här ser man då hur svårt det kan vara att identifiera och avslöja avgudar då den kan utge sig för att vara godheten, lätt inses också att man inte blir särdeles populär om man vill klassa ”godhet” som en avgud. För somliga blir t.ex. kyrkan en avgud när de sätter en viss värdslig organisation av det kristna livet före det kristna livet självt. Hur får man dem att förstå att de inte dyrkar Gud utan Kyrkan?

Det började så enkelt med barnatron att det räcker att avvisa Oden, Saturnus och Krishna, och slutar med att det enda sättet att följa första budet är att leva sitt liv, i tanke så väl som handling, alltid ärandes Gud och följandes Hans vilja. Kan någon enda människa det? Nej knappast. Så ser man redan vid studium av det allra första budet att människan aldrig helt kan leva upp till Guds lag utan är hemfallen åt ständig synd och i behov av frälsning genom Guds nåd.

Litania 2.0

Så här under fastan är det ju vanligt att i svenskkyrkliga sammanhang byta ut den talade förbönen mot Svenska Kyrkans gamla fina litania i C moll (nummer 700:1 i psalmboken). Liksom så mycket annan liturgisk musik så har den väl rötterna långt tillbaka även om just denna melodi är från 1897. Men den kyrkliga musiken har ju ofta utvecklats så att var tids kompositörer har tagit äldre melodier och texter och med repsekt för det gamla anpassat till sin tid. Så gjorde de stora mästarna och så görs än idag, men sällan träffar man på något så på samma gång modernt och respektfullt som detta:

Det kan vara första gången jag uppskattar nåt som måste klassas som hip hop.

Utvisade – för en halv miljon

Migrationsminister Billström har ju i offentligheten uttalat att vi inte har råd att låta folk stanna i Sverige hur som helst. Att kasta ut folk ska dock få kosta hur mycket som helst verkar det.

http://mobil.aftonbladet.se/nyheter/article14082914.ab

Här handlar det dessutom om två i arbetsför ålder samt tre ynglingar så kostnaden i framtida BNP-bortfall torde dessutom vara betydande.

Tack för att monpolen försvunnit!

Att Apoteket AB och Svensk Bilprovning nu mer har privatägda konkurrenter beskrivs av vänsterdebattörer ibland som den svenska civilisationens undergång. Dessa företags gemensamma dataleverantör har under helgen och idag haft serverproblem vilket lett till att båda företagens datasystem legat helt nere. Att Bilprovningens personal måste fylla i sina protokoll manuellt kunde säkert kunderna leva med, men att Apotekets kunder inte kan hämta ut receptbelagd medicin är ju en ren katastrof. Eller hade varit tidigare. Nu kan ju kunderna gå till konkurrenterna.  Konkurrens har många andra fördelar än valfrihet och prispress.

Den havererade svenska migrationspolitiken

Sverige: landet som utvisar ensamma småbarn och blinda åldringar men låter sexförbrytare stanna.Vidare kommentarer om den svenska migrationspolitiken torde vara överflödiga.