Irans konstitution satt på prov

Vad kännetecknar en bra konstitution? Klara regler, maktdelning samt instanser som kan övervaka att konstitutionen efterlevs skulle många svara. I alla händelser skulle jag svara så, och det är bristen på dessa faktorer som gör den svenska grundlagen till endast en papperstiger och inte en levande konstitution.

Jag skrev häromdagen att det dock syns mig att Iran har en kosntitution som uppfyller många av de krav man kan ställa på en bra konstitution. Montesquieus ande svävar tung över den med en klassisk delning mellan lagstiftande, exekutiv och dömande makt. Och på ett finurligt sätt har även den religiösa makten integrerats i maktdelningssystemet. Iran är trots allt en islamsk republik och inget annat.

Maktdelning är det dock och nu sätts systemet på prov. Dock verkar det som om svenska journalister har svårt att se detta (jag stöter dock på ett undantag i DNs Per Jönsson, det måste vara förnamnet som gör det). Istället vill man se en vanlig kamp mellan goda och onda, och benämner det onda som ”regimen” eller ”prästerskapet”. Nu förhåller det sig så att mig veterligen är nästan alla inflytelserika iranska politiker också är shiitiskt skriftlärda. Det är därför de oftast syns i nattskjorta och turban. Alla, med ett undantag: president Ahmadinejad som nu antas försöka fuska til sig ännu en mandatperiod, som man alltid ser i kostym utan slips (det senare anses av någon för mig okänd anledning ogudaktigt). Politiskt är det alltså inte ”prästerna” mot de goda, det är snarare småfolket och underklassen mot den liberala västinriktade medelklassen i storstäderna. President Ahmadinejad är den lilla människans kandidat. Han är en olycka för Iran och dess omgivning, men han är populär hos den vanliga iraniern. Den iranier som västjournalister antagligen inte träffar så ofta.

Nu är valresultatet överklagat och väktarrådet har tio dagar på sig att granska om allt gått rätt till. Det kan tyckas paradoxalt att det kommit ännu en vändning då nu Irans högste ledare Ali Khamenei ställer sig bakom en sådan granskning trots att han tidigare uppmanat folket att acceptera vinnaren. Blev han rädd för de starka reaktionerna? Blev han varnad av någon? Det senare verkar naturligtvis orimligt i de flestas ögon: storayatollan är naturligtvis okränkbar. Men så är det inte. Ali Khamenei är inte vald av folket, men väl av ”Expertrådet” en folkvald församling av skriftlärda män som inte bara har makten att uste näste ledare på livstid utan också makten att avsätta densamme. Och denna församlings ledare är reformvännen och expresidenten (och enligt många mutkolven) Rafsanjani. Kanske Khamenei fick ett besök av honom med besked om att han inte skulle ta något för givet såvida han inte verkligen genomför en statskupp?

Så fungerar nämligen maktdelning. Inget träd, inte ett endaste ett, kan växa till himelen eftersom det alltid finns någon som övervakar just det. Det är bra. Det är så det ska vara. Och nu ser vi hur det fungerar.

Nu sätts alltså konstitutionen på svårt prov. Först måste frågan om valfusk utredas i botten. Hur ska det kunna ske med miljoner människor på gatorna i huvudstaden? Det är inte ens giviet att det fuskats (SVD):

Och opinionsexperterna Ken Ballen och Patrick Doherty förklarar i The Washington Post att den bild av utbrett valfusk som målas upp på många håll i omvärlden verkar falsk. ”Medan västvärldens medierapporter från Teheran inför valet visade upp en iransk allmänhets entusiasm kring Ahmadinejads viktigaste rival. . . visar vår vetenskapliga enkät i Irans alla 30 provinser att Ahmadinejad hade en klar ledning”, skriver de.

Enkäten genomfördes via rundringning till 1 001 iranska hushåll i maj.

”Sanningen kan helt enkelt vara att en omvald president Ahmadinejad var vad det iranska folket ville ha”, förklarar Ballen och Doherty.

Kanske är vi i väst fångade i våra fördomar. Och vad värre är, vi sitter i så fall i samma fängelse som Teherans medelklass. Ack öde för ett land att klyvas mitt itu mellan en västlig liberal medelklass och en genomreligiös underklass. Det ska till ledarskap och stabil konstitution för att det ska sluta lyckligt!

Är maktdelning inte demokratiskt?

Det har varit presidentval i Iran idag och om detta rapporterar även svenska medier med stort intresse. Jag följer det gärna eftersom jag länge tyckt att det är ett intressant land och mer så efter ett tredagars besök i det för fem år sedan.

Ett tema som återkommer i rapporteringen är att valen inte är riktigt demokratiska. Iran påstås inte vara en riktig demokrati, för ytterst bestämmer mullorna och inte folket. Sägs det. Tja vad vet jag. Demokrati är bara ett ord, vilket man kan ge rätt valfri innebörd och vi ska inte slå oss allt för mycket för bröstet som har ett statsskick som effektivt utelämnar medborgarna till politikernas godtycke förutom vart fjärde år. Men nu var det Iran det handlade om och det verkar vara det s.k. väktarrådet som stör journalisterna. Närmare bestämt väktarrådets rätt att diskvalificera kandidater till både parlaments- och presidentval. Att någon ickeväljarmakt kan sålla bland kandidaterna kan väl inte vara demokratiskt? Eller kan det det, i många västdemoktratier är faktiskt vissa partier förbjudna utan att vi för den skull påstår annat än att de är demokratier. Läser man på om det iranska systemet så inser man också att det inte bara är ett slumpvist ihopsamlat gäng skäggiga mullor som styr utan att det finns rim, reson och tydlig reglering.

Det iranska parlamentet, majlis, väljs direkt av folket och har makt att stifta lagar samt tillsammans med presidenten utse regeringen och tillsammans med statschefen det s.k. väktarrådet. Lagarna får dock inte strida mot konstitutionen, en ordning som är fullständigt självklar i de allra flesta länder som kallar sig demokratiska utom i Sverige där det anses vara en helt oacceptabel inskränkning av politikerväldet.

Folket väljer också den s.k. expertförsamlingen. Enligt konstitutionen är endast personer skolade i muslimst sharialag valbara. Expertförsamlingens uppgift är att tillsätta, övervaka och om nödvändigt avsätta statschefen.

Väktarrådet tillsätts till hälften av parlamentet och till hälften av statschefen och har till uppgift att granska och godkänna kandidater till parlament, expertförsamling samt presidentpost. De nödvändiga kvalifikationerna slås fast i konstitutionen.

Den iranska presidenten är inte statschef utan regeringschef och är direktvald av folket.

Statschefen slutligen välja av expertrådet på livstid, men kan avsättas av detsamma (vilket dock ännu inte hänt).

Är detta odemokratiskt? Är det inte bara en väldigt avancerad form av maktdelning? Det är sant att konstitutionen ställer upp som krav att kandidater måste vara t.ex. muslimer och kunniga i sharialag, men att ha definierade kompetenskrav på politiska företrädare är väl inte orimligt? Väktarrådet fungerar väl närmast som ett slags författningsdomstol och att höga kompetenskrav ställs på domare i en sådan är ju helt rimligt och knappast unikt. Sedan kan man ju ha olika åsikter om vad de kompetenskraven bör vara, men slås de fast i konstitutionen så är det knappast odemokratiskt.

Det är förstås svårt att gilla den politik som drivs i Iran som helhet om man är en sekulär svensk. Då är det lätt att kalla systemet för odemokratiskt. För i en demokrati tas väl bara beslut som liknas de svenska? Personligen anser jag sådana resonemang vara hyckleri och ser den iranska konstitutionen som intressant. Folket väljer faktsikt ledarna, men det finns en ordentlig tröghet inbyggd i systemet. Det tar lång tid att ändra riktning eftersom det biter sig fast ett gammalt garde på nyckelposterna.

Men är tröghet verkliugen bara av ondo?

Ps. Sedan finns det ju en hel del annat att invända mot sammhällssystemet i Iran, men varför ska ”odemokratiskt” alltid tas fram som slagträ?

Det riktiga valresultatet

Ni har ju alldeles säkert redan sett resultatet från söndagesn EU-parlamentsval, men data kan presenteras på olika sätt. Här kommer mitt sätt, som jag tror och hoppas ska ge ett lite mer riktigt perspektiv på de framgångar och bakslag som slagits upp på löpsedlarna.

Socialdemokraternas 25% och Moderaternas 18% är knappast något som fick partistrategerna att ta fram skumpan, men egentligen låter det ju inte så illa. Tänk var fjärde svensk röstade på sossarna. Det är fanken inte kattskit! Fast gjorde verkligen var fjärde svensk det, är det verkligen det som siffran betyder? Nej så klart inte. Den procentsats som alltid visas för de olika partierna efter valen är en siffra som egentligen är helt ointressant. Den visar andelen röster på partiet av antalet avgivna giltiga röster (dvs röster på partiet / giltiga röster uttryckt i procent). Borträknade är de som inte röstade, de som röstade blankt samt de som röstade helt felaktigt (det senare måste ses som en bedrift). I själva verket används inte denna procent till något annat än att kolla om ett parti klarar fyraprocentspärren. Mandaten beräknas inte på dem utan på antalet röster i sig. Likafullt är det ju omöjligt att inte spontant se det som ett uttryck för hur stor andel av svenskarna som står bakom ett visst parti. Människan faller lätt för snygga staplar.

Nåväl, jag kan också göra stapeldiagram. Och om man istället vill få en sann bild av vilket uttalat stöd ett parti har av befolkningen så är det intressantare att titta på andelen partiröster av den totala valmanskåren (dvs antalet röster på ett parti / antalet röstberättigade uttryckt i procent). Detta om något måste väl ge en sann bild av det mandat som ett parti har fått av folket?

EU-val2009

En europeisk spark i politikerbaken

Valdeltagandet verkar bli strax över 40% i EP valet sett till hela Europa och trenden är nedåtgående. Detta föranleder någon på SVTs valvaka att påpeka att om resultatet handlat om Afrikanska Unionen så hade vi inte betraktat den valda församlingen det som en legitim. Rätt så. Europaparlamentet ÄR INTE en legetim församling. Det är man inte med ett valdeltagande på 40%.

Tyvär noterar jag att fler svenskar fallit för elitens lockrop och gått och röstat, men tack och lov så räknas Europaresultatet mer än det svenska. En förmildrande omständighet är att jag misstänker (men jag har inga som helst bevis) att en hel del som satt hemma senast röstade på Piratpartiet denna gång. Om man nu nödvändigtvis inte kunde hålla sig från valurnorna så var det i alla fall bra att rösta på ett parti som har som sin enda fråga att se till att våra medborgerliga friheter ska få finnas kvar.

Men varför blir det så här lågt valdeltagande trots elitens enträgna tjat? Ja det är mycket enkelt. Vem vet vat som händre i EU-parlamentet? Vem bryr sig? Margot Wallström säger på TV att nu måste regeringarna de nationella parlamenten börja prata mer om EU-frågorna och förankra de diskussionerna med folken. Genom att propagera för något helt felaktigt sätter hon ändå tummen på problemet. Ska vi ha ett sameuropeiskt parlament, ska vi ha en sameuropeisk politisk debatt. Då kommer väljarna att komma till valurnorna. Kan vi då ha det? nej, det kan vi inte eftersom vi är olika folk, i olika nationer, med olika språk. Och därmed är framme vid pudelns kärna. EU som superstat med ett lagstiftande parlament är en absurd tanke och folken vet det och säger det återigen till den politiska eliten.

Varför man väljer vad

Winston Chruchill lär en gång ha kommenterat det där med att lyssna på sina väljare med att det låter som en strålande idé ända till man faktiskt pratat med en väljare.

Jag såg just på SVTs valvaka att 55% av svenskarna anger ”Fred i Europa” som en viktig fråga för att välja parti i Europaparlamentsvalet. Suck, ibland undrar jag om inte Churchill hade rätt.

The third party

Premiärminister Gordon Brown har haft bättre veckor. Tio ministrar som frivilligt lämnar sitt uppdrag samma vecka som det är lokal- och EU-val och alldeles innpå den regeringsombildning som han förvarnat. Och så valen i sig då. Resultatet från EU-valet presenteras först på söndag, men lokalvalen ser ut att ha blivit en veritabel katastrof. Visserligen verkar Labour inte vara lika starka generellt i de lokala församlingarna som på riksplanet, men en blåare karta än denna får man ändå leta efter.

Nu har ju Storbrittanien enmansvalkretsar så fallet blir naturligtvis större, men BBCs beräkning av procentfördelnigen ger inte mycket tröst för Brown.

According to the BBC’s estimated projected national vote share – the Conservatives are on 38%, Labour on 23% – a historic low – the Lib Dems on 28% and other parties on 11%.

Labour är alltså inte ens näst största parti! (Egentligen rör det ju inte mig hur britterna röstar, men varje bakslag för socialister oavsett var det är i världen värmer mitt djupblå hjärta.) Brown, som hackar som en gammal bilmotor en kall vinterdag när han pratar numer, verkar pressad bårtom rim och reson. Fiasko i valen, regering som rasar sönder och snart uppror i parlamentsgruppen. Hans dagar är antagligen räknade, men han ger inte upp självmant och har vägrat utlysa nyval med motivet att han inte vill lämna ett land i kris. Eller så vill han inte ha nyval när han skulle göra brakförlust. Ja ni får välja teori själva. Fyllnadsval lär det i alla fall bli för i kölvattnen av ersättningsskandalen har redan en Labourledamot lämnat sin plats. Med den oerhört stora majoritet som valsystemet med enmansvalkretsar ger segraren så hotas knappast Labour av några fyllnadsval, men det innebär en fortsatt förnedring. Frågan är väl om Brown klarar att kväsa revolutionärerna inom partiet.

Enmansvalkretsar brukar sägas leda till tvårpartisystem, men att detta inte är sant behöver man bara titta i det brittiska underhuset för att inse. Där sitter nämligen representanter för inte mindre än 12 partier. De flesta iofs representerade av en enda ledamot. Över 100 ledamöter har endast Tories och Labour (underhuset har 646 ledamöter) så visst dominerar de, men tvåpartisystem är det dock inte. Under hela 1900-talet har också alltid funnits ett ”tredje parti”, numer i form av liberaldemokraterna (en mesallians av arvtagarna till det gamla Whig-partiet och moderata socialdemokrater som fick nog då Labour svängde vänster mot kommunismen i början av 1980-talet) och 62 platser i parlamentet är inte oväsntligt det heller. Nu borde de vädra morgonluft.

Under den allra längsta tiden som Storbrittanien haft något slags parlamentariskt statsskick så har det också varit Tories och Whigs som främst stått mot varandra. Kanske kan det bli så igen. Vem vet? Allt beror förstås på var Labour förlorar och om det blir liberaldemokraterna som tar de rösterna. Lite känner man ju på sig att det kan vara så att Tories och liberaldemokraterna traditionellt är starkast i samma valkretsar, men annars så ser det ju rent matematiskt ut som att Labour skulle få ta över rollen som tredjeparti efter ett nyval. Tanken känns oerhörd för oss som sneglat lite på den brittiska politiken. I graven, eller i alla fall nära, går då inte bara det parti som varit den naturliga motståndaren till de konservativa sedan 1920-talet utan också det parti som framtill för två år sedan sågs som flaggskeppet i ”det nya socialdemokratiska Europa”. Tony Blair gav sannerligen rorkulten vidare till fel person.

The third party? Är inte det de där liberala tomtarna som inte gett upp och gått upp i Tories utan kämpar på själva? Nej det kan snart vara Labour. Och då kan deras öde vara beseglat för efter den vänstersväng som skrämde bort de mer moderata socialdemokraterna lyckades partiet svänga tillbaka för att landa i de som Blair kallade ”New Labour”. Ett parti som jag varken kan föredra eller kalla socialistisk. Nån slags socialliberal mittensörja är det väl snarast. Analysen bakom var säkert rätt eftersom den gamla sortens arbetarparti spelat ut sin roll i ett land vars tunga industri stod på toppen vid förra sekelskiftet. Problemet är bara att ”New Labours” program lika väl kan föras av ett liberalt parti.

Och så är cirkeln sluten. Rasar Labour ihop i ett nyval och liberaldemokraterna blir näst störst kan de flytta in i tomrummet. Politiken blir knappast identisk, men tillräckligt lik för att kunna utgöra det självklara alternativet till Tories. Och står de sedan mot varandra som huvudfiender så lockar det röster i sig. Längre än till 5:e maj nästa år kan inte Brown vänta med valet så vi får snart se. Det kan vända igen. Tanken på ett utbyte av huvudkombatanter i en av Europas viktigaste demokratier är både spännande och dessutom lockande för oss borgerligt sinnade. Socialister som driver liberal politik är trots allt sämre än riktigta liberaler.

Låt soffan tala!

Röstandet har börjat runt om i Europa och redan har vi det Nederländska resultatet. Det visar sig att de röstat ”fel” och gjort ett parti som inte tillhör de sedan 100 år etablerade till näst störst. Antagligen beror det på att de stackars holländarna inte kan göra som större delen av Europa och stanna hemma eftersom det är röstplikt i Nederländerna, en lagstiftning som sätter den politiska klassens självgodhet i blixtbelysning. Då proteströstar folk istället. Det gör de rätt i eftersom det retar upp etablissemanget och det spelar noll och ingen roll om det kommer in ett antal ledamöter med tveksamma åsikter i invandringsfrågor i just EU-parlamentet. Något bättre val att proteströsta i finns nog inte.

I resten av Europa kommer i alla fall soffliggarpartiet att vinna. Detta svider ordentligt i skinnet på den politiska adeln vars makt helt bygger på att legitimeras av att ha tillsats ”demokratiskt”. Därmed drar kadrarna av politiska proffs ut beväpnade med sina bedjande hundögon och portföljerna fulla med simpla hästhandlartrick. Berlusconi har t.ex. satt sig själv överst på sitt partis listor i alla valkretsar. För att ”öka intresset för valet”. Därmed kommer han naturligtvis att väljas in i EU-parlamentet. Någon som tror att han kommer att ta den platsen? Det är rent bedrägeri i mina ögon. Andra kommer att prata en massa strunta om EU som fredsprojekt och vikten att värna demokratin. Vill du inte värna Berlusconis rätt att finta bort väljarna är du inte demokrat. För det är denna typ av apspel som vi väljare väntas se ett stort värde i att försvara för att eliten ska kunna fortsätta att känna att de har legetim rätt att bestämma över oss.

Själv är jag missunsam och vill inte ge EUkraterna den lyxen. De är en maktfullkomlig elit som styr över undersåtarna utan att bry sig om vad de tycker och tänker. Det skadar inte att det bli tydligt.

I Sverige har vi haft TV-sänd debatt ikväll. Jag har inte tittat eftersom jag inte ska rösta. Men kanske någon vilsen själ därute som i grunden delar min syn på EU parlamentet har tittat och tänker rösta. ”Jag ska rösta på en EU-kritiker” tänker du kanske. Ack stackars vilseförda människa! Varje avgiven röst i EU-parlamentsvalet är en röst för att legitimera EU-systemet och EUs överhöghet över medlemsländerna. Vem som får rösten är irrelevant. För övrigt undrar jag vilket parti en person som inte vill skicka all makt till Bryssel ska rösta på såvida man inte är kommunist eller trädkramare (t.o.m. trädkramarna vacklar väl nu).

Därför stannar frihetsvännen på soffan på söndag. Europas politiker bävar inför siffrorna på valdeltagandet. Medborgare, vi har dem i brygga! Låt oss visa att vi bestämmer och att vi inte vill veta av dem. Återigen: rösta inte!