Chicago – På ytan av en sfär

När man står på Navy Pier i Chicago och tittar ut över Lake Michigan så inser man att jorden är rund. Det är i och för sig ingen ny kunskap. Vem som först drog slutsatsen att vi lever på ytan av en sfär kommer vi aldrig att få reda på, men redan antikens vetenskapsmän visste att det förhöll sig på det viset.

Eratostenes som levde i Alexandria mellan 276 och 195 f.Kr. var så säker på sin sak att han bestämde sig för att beräkna jordens omkrets. Han hade hört talas om en uttorkad brunn i Assuan i södra Egypten, där solens strålar vid middagstid på sommarsolståndet skulle nå ända ner i botten. Om solen skiner ända ner i botten på en djup brunn måste solen rimligen stå i exakt i zenit. Eftersom Assuan ligger nästan exakt på kräftans vändkrets så bör också solen stå exakt i zenit där vid middagstid på sommarsolståndet. Gott så, men på vad sätt blir man gladare av att veta detta? Jo nu mätte Eratostenes hur långt ifrån zenit solen var i Alexandria samma dag på året. Det visade sig vara 7 grader eller en femtiondels cirkel. Avståndet mellan Assuan och Alexandria i nord sydlig riktning är i så fall en femtiondel av jordens omkrets. Eratostenes visste att Alexandria ligger 50 000 stadier norr om Assuan och kunde nu beräkna jordens omkrets till 50 gånger 50 000 eller 250 000 stadier. Hur bra denna beräkning egentligen var är svårt att veta eftersom vi inte exakt vet hur lång en antik grekisk stadium var, det fanns till och med flera längder som hade namnet stadium. Men om han använde en olympisk stadium så fick han ett resultat som är bara 20% för stort, en makalös bedrift med tanke på den enkla metod han använde. Det finns dock de som hävdar att han använde en kortare stadium och att hans resultat skulle ha varit endast 1% ifrån det riktiga värdet (som är 40 000 km). Vi kommer aldrig att få reda på hur nära Eratostenes kom rätt svar, men tanken svindlar oavsett om det var 1 eller 20 procent.

Christoffer Columbus trodde fram till sin död att han funnit en ny sjöväg till Indien. Att han kände till att jorden var rund får man nog utgå ifrån annars hade han knappast vågat segla västerut för att komma till Indien. Så medan delar av besättningen började bli allvarligt oroade över att man nu seglat så långt ut att man måste vara läskigt nära att ramla över kanten, så såg Columbus till att man oförtrutet stävade vidare. Bara en liten bit till så skull man vara framme. Och så, just som också Columbus var nära att ge upp, siktade man land. Resan hade varit något längre än väntat men inte mycket och nu hade man nått fram till öar som troligen låg strax öster om Japan, vägen till Indien låg öppen. Columbus var nämligen inte dum, bara felinformerad. Han förlitade sig på andra källor än Eratostenes. Källor som angav jordens omkrets som kraftigt för liten. I själva verket angav de en omkrets som ganska exakt stämmer med vad den skulle vara om man tog bort den amerikanska kontinenten och Stilla Havet. Man kan undra hur världshistorien skulle ha sett ut om Columbus förlitat sig på Eratostenes istället? För om Columbus hade vetat hur stor jorden i själva verket är hade han aldrig gett sig på att segla västerut för att komma till Indien trots att han trodde att det bara var ett hav som skilde och Amerika hade fått vänta ännu en tid på att bli upptäckt av européerna.

Lake Michigan är en så stor sjö att innanhav kanske passar bättre, den breder ut sig som en vid vattenmassa vars andra sida är omöjlig att se. Eftersom det helt saknas öar utanför så får vinden från sjön fritt spelrum och Chicago är känd som ”the Windy City”. Avsaknaden av öar ger också en magnifik vy över vattnet. När jag stod där och spejade ut över vattnet med hjälp av de typiska turistkikarna som väcks till liv med växelmynt så kunde jag förstås se bevis på jordens krökning genom att studera båtar långt ut. Men detta var inget nytt för mig. Att man bara kan se masterna på båtar som är tillräckligt långt borta hade jag så klart redan sett vid havet. Mer spännande blev det då jag vände kikaren mot stålverken i Gary, Indiana (riktningen pekades ut på en plakett bredvid kikaren). Åt det hållet är Lake Michigan precis lagom stor för att man med kikare ska kunna se andra sidan. Men bara om det på andra sidan finns tillräckligt höga byggnader. Det finns det på dessa stålverk. När jag stod där på fasta land och betraktade industriskorstenarna som stack upp över vattnet på andra sidan denna väldiga sjö infann sig den fulla känslan av att vi lever på ett klot.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: