Archive for augusti, 2007

Flamma stolt för yttrandefriheten!

augusti 31, 2007

Idag har en svensk flagga och en docka föreställande Fredrik Reinfeld bränts i Pakistan som en protest mot Nerikes Allehandas publicering av Lars Vilks teckning av Muhammed som rondellhund. Den muslimska värden verkar koka av vrede och känna sig kränkt.

Har de verkligen inget bättre för sig? Begriper inte demonstranterna att de eldas på av krafter som vill att de ska förargas över denna fjuttiga sak istället för att se de inhemska problemen? Begriper de inte att deras ledare viftar med Nerikes Allehanda framför deras ögon så att de ska låta bli att titta efter ledarnas egna tillkortakommanden?

Kanske leder protesterna även till våldsdåd. Skulden ligger då inte på Nerikes Allehanda, Lars Vilks eller den svenska regeringen utan på de svenska muslimer som startade protesterna. De muslimer som under Gamal Lamhawdis ledning protesterar i Örebro riskerar att dra på sig en stor skuld för det våld som kan komma att drabba svenskar världen över. Men skulden stannar inte bara där. För i sina unkna källarhål sitter sverigedemokraterna och flinar. Käre Gamal Lamhawdis, du är deras bäste PR-man just nu. Inser du det? Det var väl knappast det du ville åstakomma?

Men för min del får det gärna brännas svenska flaggor i den muslimska världen. För de brinner för yttrandefriheten och finare saker kan man knappast brinna för.

Ta bort flaskhalsarna i Stockholmstrafiken

augusti 30, 2007

DN skriver idag om hur skört trafikssytemet i Stockholm är och att koaset fortsätter. Anledningarna är naturligtvis flera: ökad inflyttning som ger ökad bilism, sommarens (nödvändiga) reparationsarbeten, brister i kollektivtrafiken (som t.ex. idag) med mera med mera. Två orsaker nämner man dock inte, politikernas ständiga strypningar av alternativvägar (ofta kallade smitvägar för att misstänkliggöra dem) samt biltullarna.

Vad Stockholmsregionen behöver är en pragmatisk trafikpolitik som siktar på att lösa våra problem nu och inte sedan. Men vem företräder den synen? I trafikpolitiken står en miljövänster (som även inkluderar C) som vill strypa, enkelrikta, stänga av och ta ut tull mot en betongborgerlighet (som även inkluderar S) som vill satsa på nya jättemotorleder som är klara om 20 år.

Att miljövänsterns lösningar bara leder till än värre köer (och därmed mer miljöproblem) på de vägar som fortfarande är farbara och att betongborgarna inte ger oss en lösning alls under mycket lång tid verkar ingen sida bry sig om. Pragmatism och viljan att lösa dagens problem verkar saknas helt.

När får vi politiker som vill lösa våra trafikproblem på riktigt? Som tar bort enkelriktningar, strypningar, avstängningar och tullar? Och som genomför en plan för att trimma in trafikljus och sätta hastighetsgränser som ger ett flyt i trafiken och får bort köerna? Som inte satsar allt på en västerled, som kanske behövs på lång sikt, men inte kommer att finnas alls på länge, utan istället satsar på lösningar som diagonal Ulvsunda som kan ge snabbare lösningar på de problem vi har nu?

Eftersom problemen är för mycket bilar på för få vägar här och nu, så kan lösningarna aldrig vara varken avstängningar eller nya vägar i framtiden. Ska det vara så svårt att förstå?

Politiker och ekonomister

augusti 26, 2007

P J Anders Linder eldar idag på regeringen att avskaffa fastighetsskatten i SvDs huvudledare. Han menar att den kritik som finns nu kommer att vara ersatt av gillande när reformen väl är sjösatt alldeles oavsett utformning. Jag tror på goda grunder att han har helt rätt i detta. Den kritik som kommit mot själva idén att avskaffa fastighetsskatten har främst kommit från ekonomister som inte kan se andra värden av skattesystemet än dess förmåga att dra in pengar till statskassan. Den som kan se andra värden ser att det är en omoralisk skatt som sätter statskassan i fokus och struntar i konsekvenserna för medborgarna. Linder presenterar argumenten för detta så bra att de inte behöver upprepas.

Att känslor styr i väljarnas val skriver Göran Eriksson om idag i en artikel som jag bara hittar i SvDs papperstidning. Även om det var jobben som fällde avgörandet i valet så var fastighetsskatten också en viktig känslofråga som belönades av väljarna. En skicklig politiker vet alltså att identifiera dessa känslofrågor, att göra dem till sina och att därmed vinna opinionen för en föröndring. Men bland den skicklige politikerns styrkor ligger nog inte att detaljutforma detaljerna för dessa reformer. Då det gäller finans- och skatte-politiken ligger denna expertis hos ekonomer eller rent av hos rena ekonomister. Den skicklige politikern vet att dra upp riktlinjerna och sedan låta experterna utforma detaljerna. Det är här som regeringen har hamnat vilse i fstighetsskattefrågan.

Dels förvånar ekonomisten Borg med att hamna fel och förespråka lösningar som både remissinstanser och väljare kommer att tycka sämre om. Kanske är det politikern i honom som gör att han vill binda sig vid rodret för den kurs han anser vara överenskommen. Men Borg är och förblir eknomist och inte politiker. Det brukar heta att finansministern måste vara politiker, och det gäller nog för en enpartiregering. I den regeringskoalition vi nu har är det annorlunda. Så mycket av finanspolitikens inriktning måste göras upp av de fyras gäng i det inre partiledarkabinettet att utrymmet för egen politik från finansministern blir mycket litet. De politiska utspel Borg har gjort hittills har heller inte varit lyckade. Men om han istället börjar fokusera på det han är bra på, att räkna kronor och ören och att ta fram olika lösningar för finansiering kan hans bidrag till regeringens reformarbete bli avgörande.

Nu kommer istället förslagen från annat håll. Skatteverket föreslår sänkt reavinstskatt men borttaget uppskov som finansieringsmodell. Förslaget motiveras med förnuftiga ekonomiska resonemang, men också med konstaterandet att: ”Förtroendet för skattesystemet blir bättre med låga skatter som betalas än höga skatter som inte betalas.” Som den trendkänslige politiker han är känner Göran Hägglund också vart vindarna blåser och kan också se potentialen i detta förslag. Det skulle inte förvåna mig om detta snart är hans eget förslag i det som varit hans hjärtefråga. Opionsbildningen inne i partiet har också börjat med Åke Rangborgs artikel i gårdagens SvD.

Som Linder påpekar så kommer borttagandet av fastighetsskatten att framstå som en av regeringens goda reformer alldeles oavsett utformning. Men att inte lyssna till expertisen och utforma reformen så bra som möjligt är bara dumt. Det kallas ibland stort ledarskap att hålla fast vid sin linje även då den ifrågasätts, men det riktigt stora ledarskapet är att våga ta intryck av de kommentarer man får och anpassa detljerna i sina förslag med bibehållande av den inriktning man stakat ut. Låt oss hoppas att det inre kabinettet förmår lyssna på remissinstanserna och köra över sin finansminister. Då kan borttagandet av fastighetsskatten förvandlas från en allmänt bra reform till en av de långsiktigt riktigt bra och populära.

Islam ska inte särbehandlas

augusti 25, 2007

Arga muslimer demonstrerar nu utanför Nerikes Allehanda med anledning av att tidningen publicerat Lars Vilks teckning av Muhammed som rondellhund. Om teckning är god konst, bra satir eller allmänt skräp har jag ingen aning om eftersom jag inte sett den. Den kanske till och med kränker islam som demonstranterna hävdar, men det spelar fortfarande ingen roll. För helt säkert vet jag att teckningen inte kränker islam mer än vad kristendomen sedan länge har fått tåla. Något allmänt förbud mot att granska, skämta med eller till och med kränka religiösa uppfattningar torde knappast längre vara möjligt i vårt samhälle. Så många olika religiösa uppfattningar finns representerade att inskränkningarna i yttrandefriheten skulle bli alltför kännbara. Det kan naturligtvis också ha ett eget värde att granska just religiösa föreställningar särskilt som dessa ibland också har politiska sidor.

Ibland hävdas det att minoriteter ska tillåtas särbehandling i yttrandefriheten just pga att de utgör en minoritet. Men varför? Det är ju ännu ett sätt att peka ut och diskriminera dem? För mig är och förblir det yttersta tecknet på acceptans och integration att en minoritet tål samma behandling som majoriteten.

I vårt öppna samhälle har muslimer och andra en självklar rätt att utrycka sitt ogillande för teckningar som denna. Men ofta går dessa uttryck över i önskningar om förbud. Men det står alla, infödd eller inflyttad,  fritt att  flytta från Sverige om de grundläggande värderingar som vårt land har inte passar. Det finns i gott om länder i världen att bo i om man vill bo där publicering av Lars Vilks teckning skulle vara olaglig. Får jag kanske tipsa om Iran? Vasa? Det föll dig inte på läppen? Nehej, du ville bo i ett fritt land… Jaja, men då måste du också acceptera att yttrandefriheten går åt båda hållen. Även saker du ogillar är skyddade.

En halvmesyr av Björklund

augusti 25, 2007

Skolorna i Stockholms stad kommer från och med höstterminen att ge skriftliga ordningsomdömen rapporterar SvD. Men bara om föräldrarna själva vill ha det. Skolborgarrådet Lotta Edholm konstaterar själv att risken är stor att just de föräldrar som skulle behöva se omdömmet inte kommer att välja att få det.

Men ansvaret för denna halvmesyr ligger inte hos styret i Statshuset utan hos regeringen i Rosenbad. Trots att ordning och reda i skolan var en av de frågor som hjälpe alliansen till makten, att det är en alldeles särskild profilfråga för folkpartiet och särskilt för Jan Björklund som ansvarigt statsråd och att de ändringar som krävs knappast kan behöva mycket utredningar och remisser så har regeringen och Björklund inte lyckats få till det. Kanske till vårterminen tror Björklunds pressekreterare Anders Andréen.

Ordningsbetyg i skolan är knappast den viktigaste frågan för regeringen. Likväl är det en tydlig symbolfråga. Dessutom en reform som varit enkelt att åstakomma. Inom andra områden (t.ex. A-kasseförändringarna) satsade regeringen på en rivstart i reformarbetet. Kan folkpartiets inre maktstrider ha förhindrat Björklund från att åstakomma det samma i skolfrågorna?

Ersättningens betydelse för arbetsviljan

augusti 24, 2007

Ullrika Messing har idag meddelat att hon 39 år gammal lämnar riksdagen (alla rapporterar om detta t.ex. SvD och DN). Det kan hon så klart få göra om hon vill. Men eftersom hon lämnar jobbet i riksdagen utan att ha ett annat jobb bevisar hon också ofrivilligt att alliansen har rätt när de hävdar att arbetsviljan stiger då a-kasseersättningen sjunker.

Då Messing nu blir utan annan inkomst träder nu hennes statsrådspension på 49 567:- in (se t.ex. SvD eller DN). En pension som hon själv har ansökt om och fått beviljad. Denna pension gäller fram till 65 års ålder då ett lägre belopp börjar betalas ut men då så klart också ålderspension.

Frågan måste ställas: Hade Messing slutat sin tjänst i riksdagen om hon inte hade haft sin inkomst så väl tryggad? Hon säger själv att hon inte vill leva på sin (rika) man utan ha en egen inkomst. I alla fall tills vidare ser det ut att bli statsrådspensionen. Att leva på statens bekostnad är tydligen bättre än mannens.

Att den inkomst man kan få utan arbete har betydelse för ens vilja att arbeta borde väl vara uppenbart. Men ett tydligare exempel har väl knappast funnits.

Ps. Paul Lindquist konstaterar samma sak på sin blogg.

Eget ansvar är effektivast

augusti 23, 2007

Idag rapporteras att kirurgi hjälper bättre än goda råd mot fetma. Detta gör DN stor sak av i sin huvudledare. Argumentationen kan kortas ner till att då nu forskningen visar att det är verkningslöst med goda råd bör pengarna istället gå till dem som vill ta till kniven.

Att använda kirurgi för att bota extrem fetma behöver inte vara fel som sista utväg men att som DNs ledare förespråka det före användandet av vanliga bantningsmetoder är direkt oansvarigt. Fetma och övervikt måste alltid först och främst vara individens eget ansvar. Vad undersökningar än säger så är sambandet mellan övervikt och energiintag obestridligt. Det handlar om en enkel balans. Stoppar man i sig mer energi än man gör av med så går man upp i vikt, stoppar man i sig mindre än man gör av med så går man ner i vikt. Detta vet alla. Att sundare matvanor och mer aktivitet därför är ett garanterat sätt att gå ner i vikt är heller inte någon hemlighet. Sedan må man tvista om det är Atkins sätt eller någon annans sätt att minska energiintaget som är rätt, men man behöver inte bråka om att det fungerar.

Visst spelar även biologi och arv in som faktorer. Vissa människor kan äta nästan hursomhelst utan att gå upp i vikt medans många av oss andra måste vara mycket mer strikta. Men livet är inte rättvist på det sättet. Och förutom våra gener har vi som människor också utrustats med ett intelekt och en fri vilja. Med denna vilja kan vi själva ändra vårt beteende till det bättre för att ställa tillrätta problem vi skapat. Ibland räcker förståss inte våra egna krafter utan vi behöver hjälp och stöd från vår omgivning och från samhället. Stöd i form av uppmuntran, goda råd och kanske rent praktisk hjälp. Men faktum kvarstår att man har ett eget personligt ansvar. Det kommer man inte ifrån alldeles oavsett om ens arv gör det lätt eller svårt för en.

Vad är det med svenska liberaler som gör att de aldrig kan uppmuntra och inse värdet av eget ansvar? Att de alltid vill stryka medborgarna medhårs och aldrig vågar ställa krav? Att de istället för att ta till vara på och uppmuntra individers egna kraft och ansvar omedelbart tar till teknokraternas imaginära eller i detta fall verkliga knivar? För det handlar ju inte endast om överviktiga. Resonemanget känns igen från den kravlösa inställningen till andra grupper. Det framställs som snudd på fascism att ställa krav på allt från skolelever till dömda brottslingar. Men alla människor behöver krav och inte bara snällism för att ta vara på sig själva. Men då, när både krav och stöd finns, så kan det egna ansvaret blomma och resultaten infinna sig.

Dagens Eko hittar också denna vinkling på denna nyhet. Med hjälp av oortodoxa metoder, personlig coaching och kravställande kan man på Medikus Friskvårdsläkarna i Göteborg nå goda resultat mot övervikt utan att ta till operation. Det är tråkigt att DNs ledarredaktion inte kan inse att det fungerar så utan hemfaller åt inga-krav-liberalism.

Biltullarnas sanna ansikte

augusti 21, 2007

Nu börjar de första effekterna av biltullarna i Stockholm att visa sig. Trafiken i Södra Länken är så kraftig i rusningstid att vägverket tvingas stänga nedfarterna rapporterar DN. Ingen borde ju bli förvånad över att trafiken ökar på kringlederna då det kostar pengar att köra genom stan, men detta är en sanning som ingen ansvarig vågat ta i innan den är ett faktum. När flera viktiga alternativvägar också byggs om samtidigt så blir naturligtvis problemet än större. Under ”försöket” med biltullar förra året så tog Vägverket lägligt tillfället i akt att inte utföra några större vägarbeten. För att få bättre statistik hette det, men man grät nog inga floder över att tullarna framstod i bättre dager inför folkomröstningen heller. De många direktbussar som SL från förorterna som SL körde under ”försöket” lyser också med sin frånvaro.

Men inget av detta borde förvåna. Då opinionen måste påverkas kan man hosta upp pengar för att kompensera nackdelarna av en reform, men då beslutet är taget så finns inte längre de medlen. Nu sitter vi här med de enda kringfartslederna runt vår stad ännu mer igenkorkade av bilköer. Och eftersom bilar i kö är betydligt värre miljöbovar än bilar som rör på sig så är miljövinsten högst tveksam. Var det verkligen det miljöpartiet ville åstakomma?

Men det blir bara värre ju längre man läser. Henrik Sundquist, arbetsledare för trafikledarna i Stockholm, tycker att folk inte borde ”tänka med plånboken” och undvika de avgiftsbelagda vägarna. Det kostar ju att sitta i kö också menar han. Henrik Sundquist kommer alltså med årets mest klargörande uttalande. Biltullarna som påstods vara till för att få bort bilar från de avgiftsbelagda vägarna fungerar inte om de lyckas med sitt uppsåt. Då kolapsar nämligen trafiksystemen utanför tullzonen! Men syftet kanske aldrig har varit nåt annat än att hitta en ny skattebas? Då är det naturligtvis riktigt illa att folk har fräckheten att styra runt tullstationerna.

Barnsex värre än mord?

augusti 21, 2007

Jag har tidigare skrivit om HDs nyetablerade praxis på 10 års fängelse som normalstraff för mord. Idag tydliggörs det absurda i denna nya praxis genom en dom på 14 års fängelse för sexuella övergrepp på barn i Borås tingsrätt (SvD och DN).

Sexuella övergrepp mot barn är ett fruktansvärt brott som ska bestraffas hårt. Men att mord i normalfallet ska ge ett kortare fängelsestraff är både obegripligt och kränkande för en normal rättsuppfattning. Skulle den nu dömde mannen kommit lindrigare undan om han istället mördat ett barn? Jämförelsen framstår som absurd och osmaklig men måste ändå göras. För det verkar ju vara ditåt våra rättsvårdande instanser är på väg.

Inget brott kan någonsin vara värre en mord. Eller för att citera Clint Eastwood i filmen Unforgiven (De skoningslösa, på svenska): ”It’s a terrible thing to kill a man. You not only take away all that he has, but also all that he could ever get.” Nej något värre kan man inte göra en annan människa än att mörda denne. Därför ska mord straffas hårdare än alla andra brott. 

Ps. Det lär nog bli ett överklagande till Hovrätten och det är inte omöjligt att straffet då sänks rejält. I Tingsrätten ville yrkesdomaren fria den åtalade på flera punkter pga brister i bevisningen, men nämndemännen ville fälla på alla. Om yrkesdomarna i Hovrätten resonerar likadant som sin kollega blir straffet mycket lägre eftersom de där är i majoritet.

Uppförsbacke för Sahlin

augusti 20, 2007

Igår skrev jag om att opinionsläget kan vara på väg att vända till regeringens fördel. Idag rapporterar flera medier (bl.a. SvD) att 47% svara Fredrik Reinfeldt på frågan ”Vem känner du störst förtroende för som statsminister, Fredrik Reinfeldt eller Mona Sahlin?”. Siffran för Sahlin är 34%. Jag tror att detta har större betydlese.

I Dagens Industris pappersupplaga finns en fylligare artikel om detta (hittar den dock inte på nätet). Perspektivet vidgas också bakåt och det påpekas att Reinfeldt innan valet 2006 också hade ett övertag på Persson. Men ett mycket mindre övertag. Ändå är det väl en vedertagen uppfattning att det var det som fällde avgörandet i valet. Ger då historien Sahlin noll och inga chanser om hon inte kan ändra detta? Nej så enklet är det inte. Inför valet 1998 hade Carl Bildt större förtroende än Persson, men förlorade ändå.

För att rätt kunna tolka förtroendesiffrorna och deras eventuella betydelse för valet 2010 så måste man förstå skillanden mellan valen 1998 och 2006. I valet 2006 ställdes socialdemokratin mot en väl samlad borgerlighet. Utan tvekan framstod Alliansen som ett enhetligt regeringsalternativ på ett helt annat sätt än borgerligheten någonsin gjort tidigare. Med detta i ryggen kunde Reinfeldt kliva fram som hela borgerlighetens statsminsiterkanditat och möte Persson som var vänsterns. På så sätt, och detta har ju påpekats av många andra tidigare, förvandlades valet 2006 till ett slags presidentval. Det blev Persson mot Reinfeldt. Att förtroendet för dem då spelar en avgörande roll är naturligtvis inte oväntat.

I valet 1998 var läget ett annat. Sedan flera år hade S samarbetat med Centern. Någon enhetlig borgerlighet fanns då inte. Bildt var på intet sätt den självklara motkandidaten till Persson som statsminister. Valet fick ändå dramatiska konsekvenser för landets ledning. Den socialdemokratiska minoritetsregeringen satt i och för sig kvar, men nu med stöd av V och Mp.  Men då valet inte kom att handla om handla om regeringsduglighet eller regeringsfrågan så kunde Bildt inte få nån utdelning på sitt förtroendeövertag på Persson.

Just nu långt från nästa val är inte regeringsfrågan avgörande för ens sympatier. Som exemplet 1998 visar så behöver den inte ens vara det på valdagen om inte ett tydligt alternativ ställs mot ett annat. Till Sahlins olycka så är sannolikheten dock ganska stor att Alliansen håller fram till valet. Så länge inget av de borgerliga partierna löper en riktigt stor risk att hamna under 4% så kommer den antagligen även att hålla under valrörelsen. Det kommer att klia i fingrarna att profilera det egna partiet. Men vem vågar bryta det koncept som tog borgarna till makten efter 12 år? Valet 2010 har alltså alla chanser att bli ett nytt presidentval. I det läget kommer förtroendetbalansen mellan Reinfeldt och Sahlin att vara helt avgörande för valutgången. Vill Sahlin ta tillbaka regeringsmakten till S och undvika att bli en parantes i historien så måste hon ändra på förtroendesiffrorna. Mona Sahlin är ännu ny på sin post. Hon har tre år på sig att vända förtroendebalansen, men det är en rejäl upppförsbacke. Reinfeldt har också trumf på hand genom att redan inneha ämbetet. Det inger förtroende i sig. .

Den som ändå vill fästa större vikt på resultaten i de mer ”normala” opionsundersökningarna bör betänka följande: Att uttrycka sympatier för oppositionen under en mandatperiod kan ju främst vara ett sätt att påverka den sittande regeringens hållning. Moderaterna själva har ofta haft bättre siffror mellan valen då de varit i opposition. I alla händelser är det helt riskfritt att svara på opionsundersökningar. Man kan svara Sifo vad man vill utan att det får några direkta konsekvenser för landet. Men när man sedan ska välja mellan två statsminsitrar på riktigt, då spelar förtroende för dem en avgörande roll.