Archive for maj, 2009

Sverige är inte en valkrets

maj 30, 2009

Det drar ihop sig till val till Europaparlamentet och det kan ju tänka sig att ni vilsna själar som brukar läsa denna blogg behöver vägledning i hur man som en belevad och vis person bör rösta. Och var kan man hitta en mer belevad och vis åsikt på internet än just hos mig? Nej just det, ni har kommit rätt.

Nu har dock Johan Hakelius redan beskrivit det enda sant kultiverade sättet att förhålla sig till detta val samt varför detta är just det enda kultiverade sättet varför jag endast kan repetera vad han skrivit. Om man vill att Sverige ska förvandlas från en fri nation till en valkrets i Europas förenta stater så ska man rösta på nåt av alla dessa partier som ställer upp (jag rekomenderar då Piratpartiet eftersom det retar etablisemanget mest). Om man istället vill att Sverige ska vara en fri nation med självbestämande, må så vara involverat i ett nära samarbete med andra länder i Europa, så ska man inte rösta alls.

Demokratiskt tillsatt makt saknar egen auktoritet och behöver därmed stöd från folket för att legitimeras. Detta sker genom ett anständigt högt valdeltagande. Därmed är är strategin självklar om man vill förhindra att mer makt hamnar i Bryssel till förmån för Sveriges riksdag: beröva Bryssel legitimiteten. Detta görs på ett och endast ett sätt, genom att få ner valdeltagandet. Vänder vi Europaparlamentet ryggen så förlorar det makten över oss.

Men riksdagen är väl inte bättre, där sitter ju bara en massa dumbommar? Jovisst. Men det är dumbommar som vi själva valt inte dumbommar som resten av Europa valt. 100% av  riksdagsledamöterna väljs av Sverige, medans endast 2,4% av Europaparlamentets ledamöter väljs av oss. Men visst om du vill att det ska vara tyska och franska väljare som bestämmer över Sverige så gå och rösta du. Jag anser att svenskar ska bestämma över Sverige så jag håller mig undan från valurnorna.

Annonser

Ge upp Wanja!

maj 26, 2009

Högmod går före fall
(Ordspråksboken 16:18)

Kära Wanja Lundby-Wedin (om du nu skulle läsa detta), det har blivit dags att kasta in handduken och ge upp. Genom ditt högmodiga hanterande av AMF-krisen skaffade du dig många fiender som just nu lägger stor möda på att läcka saker till tidningarna i lagom takt. Det var högmodet. Fallet kommer att komma. Varför dra ut på det? Du drar bara ner dig själv, dina närstående och ”rörelsen” i onödig vanära. Precis då tidningarna kanske tröttnat på att skriva om Riva del Sole så hittar de nu en intrassant vinkling om din man. Så här komer det att fortsätta tills du ger upp. Så du kan lika väl avgå direkt. Orättvist? Tja måhända, men så straffar sig vanligtvis högmod.

Parasitklassen

maj 24, 2009

Varför satsar man på en karriär inom politiken eller inom fackföreningsrörelsen? Lust att förändra och föbättra världen? Lust att dra sitt strå till stacken? Ilska över upplevda eller betraktade oröttvisor? Rättspatos? Ja det är väl ungefär så det brukar heta om man frågar s.k. förtroendevalda själva, men saningen blir väl alltmer uppenbar för fler och fler: man satsar på en politisk eller facklig karriär för att berika sig själv. Politiken satsar man på om man istället för att försörja sig på ett hederligt arbete hellre vill parasitera på sina medmänniskor genom livslång närmast arbetsbefriand försörjning via skattemedel. De förtroendevalda har blivit en klass av parasiter.

Att det skulle komma nya skandaler om Wanja Lundby-Wedin var väntat. Om man råkar ut för en skandal så som hon gjort och hanterar den så självupptaget och utan ödmjukhet som hon gjorde så drar man på sig oerhört dåligt politiskt karma. Efteråt kommer det finnas gott om förbannade människor som gör sitt yttersta för att hitta mer skit att läcka till tidningarna. Och som om det inte vore nog så är helt plötsligt saker som tidigare bara blev en notis förstasidesstoff när det handlar om den tidigare skandaliserade. Så när det nu ges publicitet åt det faktum att Lundby-Wedin utnyttjat sitt styrelseuppdrag i LOs semesteranläggning i Italien till att fiffla till sig gratis minisemestrar för sig och maken är det bara nästa logiska steg i den utveckling som oundvikligen kommer att sluta med Lundy-Wedins avgång. Att Lundy-Wedin anser att hon gjort rätt för sig spelar nog mindre roll för alla de LO-medlemmar som bryr sig mer om moral än italienska skatteregler. Det är iofs inget stort mygel. Men lagligt eller inte, jag kan ändå stämma in det Lars Törnman skriver på Newsmill:

Har […] aldrig ens funderat över att ha med frun på någon av alla de resor som jag gjort i tjänsten. Har inte heller någonsin mött någon annan som har haft med sin partner och låtit andra betala delar av familjens kostnader.

Nej vi vanliga människor lever inte så. Det krävs den särskilda slags moral som odlas i de politiska och fackliga toppkretsarna för att utveckla den livsstil där det är helt accepterat att låta medlemmarna inte bara försörja än utan också betala livets guldkant.

Värst just nu är dock de brittiska parlamentarikerna. En samling människor som jag tidigare högaktat i kraft av deras oberoende, vältalighet och känsla för sin direktkoppling till de egna väljarna. Nu visar det dock sig att de till stor del är samma korrupta pack som visat sig befolka paralamenten i många andra västländer. Befolkningen börjar därmed också ropa på nyval och extremhögern vädrar morgonluft. Om någon nu undrar hur det går till då de i grunden odemkratiska krafterna tar över en demokrati så är det första akten vi ser nu. De gamla partierna visar sig med tiden ha tagits över av mutkolvar och väljarna ser då inget annat val än att rösta på partier som i alla fall inte verkar vara korrupta. Vem kan klandra den som röstar på en fascist före en mutkolv?

Det lär i alla händelser snart bli en hel del arbetssökande före detta PMs i Storbrittanien och kanske också en arbetssökande före detta LO-ordförande i Sverige. Men de klarar sig så klart ändå. Den politiska adeln har ju ändå sett till att den försörjs livet ut vad som än händer. Kristina Axén Olin t.ex., pallade ju inte trycket på den politiska toppen utan valde helt frivilligt att avgå och ägnar sig nu vid 46 års ålder åt sin trädgård på heltid. Ett beslut som skulle varit svårt att ta för de flesta men som säkert underlättades av det faktum att Axén Olin ändå får 44 000 kronor i månaden från Stockholms skattebetalare fram till sin 65-årsdag. Inte konstigt att det är nu ”Livet kan börja”.

Parlamentarismens slutpunkt

maj 22, 2009

Det kan vara en lång väg att vandra för en tänkande människa innan man slutar se världen som en samling kausala processer där orsak och verkan är enkla att identifiera utan istället börjar se den som ett dialektiskt motsatsspel där uttalade avsikter leder till sin motsats. Där lugnet heller inte infinner sig då konflikterna undanröjes utan då de konfliktskapande stridskrafterna bevaras och låses i en rogivande maktdelningsprincip eller terrorbalans. En som verkar vandrat denna väg och nått insikt är den moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson då hon nu annonserar att hon inte ämnar ställa upp till omval vid närsta års val eftersom riksdagen förvandlats till transportkompani då ”den svenska parlamentarismen koncentrerar för mycket makt till regeringen”.

Parlamentarismen, det statsskick där regeringschefen måste accepteras av paralamentet, omhuldas i den svenska debatten såsom höjden av demokrati och den främsta exponenten för folkstyret. Regeringsformens första paragraf beskriver  det storvulet som att : ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”, vilket massorna förväntas förstå som att det är folket som via sina representativa ombud i parlamentat tillsätter den yttersta exekutiva makten. Så är det dock inte för som så mycket annat här i världen är parlamentarismens nödvändiga konsekvens sin egen motsats. Parlamentismen strävar asymptotisk mot despotin och nu är vi mycket nära dess fullbordande.

Prodhoun menade att det var konkurensen som drev samhället  framåt, men att konkurensen ständigt strävade mot monopolet. Därmed kan detta önskvärda konkurenstillstånd inte få lämnas orörd i det att det då utrotar sig självt. Konkurensen måste begränsas av auktoritativa krafter för att kunna leva. Aldrig blir detta tydligare än i betraktandet av det svenska statsskicket där alla former av maktdelning och auktoritet förpassats till historien och den politiska konkurensen gjorts till alenarådande bärande princip med det tydliga resultatet av konsensustänkande, ideologisk nivelering samt despotisk maktkoncentration. Kort sakt har den svenska parlamentarismen fullständigt berövat parlamentet sin makt. Som så ofta ser vi att den entitet som förlänas fullständig formell makt samtidigt förlorar all verklig eftersom det är i gränsytan mellan ambitionen och den påtvingade begränsningen som friheten kan uppstå.

För den som ändå inte vill ge upp den kausala världsbilden kan situationen ändå i efterhand göras begriplig genom orsak och verkan. Parlamentarismens princip såsom den genomförts i Sverige betyder att den högsta verkställande makten, regeringschefen, utses av parlamentet självt. Därmed kommer målet för varje ambitiös ledare av en parlamentarisk gruppering vara att uppnå en position där han kan trancendera sin parlamentariska status och låta sig väljas till ”kung” för att erövra den högsta makten. Men så är också parlamentets öde beseglat då inte bara vägen till den högsta makten går via parlamentet utan parlamentet samtidigt är den enda legitimering som finns av den högste ledarens auktoritet. Med oundviklig nödvändighet leder detta till att varje form av oposition, varje form av personligt tyckande, hos den grupp vars ledare gjorts till regeringschef måste undertryckas då regeringschefens hela auktoritet och makt endast vilar på denna grupps ovillkorliga formella stöd. Ett stöd som ytterst endast kan garanteras genom ledarens totala förtryck av gruppen. Parlamentariken märker därmed snart att priset för att tillhöra den grupp vars ledare blir kung är att man själv blir slav. Det inte bara är så idag, det kan inte vara på något annat sätt. Parlamentarismen leder ovillkorligen till despotin.

Mot detta står det presidentialistiska statsskicket, den princip där den från paralamentet oberoende statschefen tillsätter regeringen. Den princip där regeringschefens makt och auktoritet istället uppstår i kraft av att antingen själv vara statschef (t.ex. USA) eller agera i statschefens namn (t.ex. de konstitutionella monarkierna exklusive Sverige). I detta statsskick kan parlamentets frihet blomma därför att kritik av regeringschefen inte behöver betyda ett underkännande av dennes auktoritet då den vilar på egen grund och därmed kan den representativa demokratin fungera såsom den är tänkt med parlamentariker som representerar sina väljare och inte sina partier.

I Sverige står vi nu mycket nära den korporativa despotins fullbordan då makten slutgiltigt förflyttats från riksdagen till ett partiväsende som helt tappat förankring i folkdjupen och där partierna istället endast framstår som korporativa utskott av statsapparaten avsedda att finansiera och administrera proffspolitikernas karriärer. När makten nu finns i regerings- och partikanslierna  är det inte konstigt att det känns ”Meningslöst att vara riksdagsledamot i moderaterna”.

Nu får det vara NUG!

maj 4, 2009

Min två favorithatobjekt i det degenererade svenska samhället, konsteliten och polisväsendet, visar idag upp sin samlade styrka i att skydda parasiter och våldsverkare när det visar att förundersökningen mot vandalen NUG läggs ner. I brist på bevis, heter det trots att NUG haft vänligheten att själv videofilma när han vandaliserar en tunnelbanevagn, men det verkliga skälet är naturligtvis att polisen är för lat för att utreda brott. Att det faktiskt är lathet som ligger bakom bekräftas indirekt av förundersökningsledaren när hon förklarar varför de inte funnit mödan värt att ens förhöra NUG.

–Sannolikheten var för liten att han ska ta på sig det här och frivilligt erkänna […]

Och det är klart att om man vill hinna med ordentligt med fikapauser på stationen så kan man inte ge sig in i såna osäkra vågspel som att utreda brott där den utpekade gärningsmannen nekar.

Jag finner inte ord att sätta på de känslor detta väcker. Äckel och avsky kommer närmast men är ändå långt ifrån att spegla vad jag anser om poliser som tar brottsbekämpande uppdrag på så lite allvar. Låt mig bara säga att att det är nog nu! Eller kanske NUG. Det kan inte få fortsätta så här, det måste få ett slut. Latoxarna i poliskåren måste rökas ut.