Archive for mars, 2009

Tolerans och respekt

mars 29, 2009

I förmånen att få vara människa ingår ett stort mått av tolerans mot att alla andra inte är lika trevliga som man själv tycker sig vara.
(Magdalena Ribbing)

I det moderna samhället verkar tolerans ha blivit något man begär av andra. Det märker man inte minst om man roar sig med att läsa Magdalena Ribbings etikettspalt på DN.se. Frågor av typen: ”Min omgivning irriterar mig på det ena eller det andra sättet, hur ska jag läxa upp dem på ett hövligt sätt” är legio. Svaret är förstås givet: man ska inte läxa upp sin omgivning alls utan istället försöka tåla människors egenheter med ett upphöjt lugn. Tolerans är nämligen något man visar inget man kan kräva.

Jag kommer att tänka på detta efter att ha läst ett utdrag om tolerans ur Tage Lindboms ”Agnarna och vetet” på Café Exposé (för övrigt nytillagd på min bloggroll). Lindbom gör rent hus med tanken att tolerans skulle innebära rätten att få ge sig på varje hävdvunnen institution med avsikt att krossa densamma utan lyfter istället fram verklig tolerans som synonymt med ”fördragsamhet med den mänskliga ofullkomligheten.

Är då toleransen ett falskt ord? Så länge vi uppfattar ordet som ett uteslutande profant begrepp, måste frågan besvaras jakande. Fattar vi däremot toleransen som ett uttryck för fördragsamheten med den mänskliga ofullkomligheten, får den sin sanna innebörd. Fördragsamhet kan endast grundas på kärlek till medmänniskan, och kärleken till medmänniskan är ett tomt ord, om den icke i sin tur är förbunden med den kärlek, som råder mellan Skaparen och Hans verk. “Att älska sin nästa” upphör att vara en meningslös fras först när vi upplever att vi har en gemensam Fader och att vi därför i den meningen har våra medmänniskor som medbröder.

Behöver man då hysa Lindboms djupa religiositet för att visa tolerans? Nej knappast. För inte kan det väl spela någon roll om vi placerar vår gemensamma Fader i himmelen eller i ett evolutionärt förflutet? Vi blir väl lika mycket bröder och systrar i båda fallen? Likväl är det tveklöst den eskalerande sekularisering som leder oss ut i det toleransmässiga fördärvet.

Det toleranskrävande som breder ut sig i det modernistiska samhället förfulas ytterligare i ungdomskulturen till gansgstermentalitetens krav på respekt. Då redan tolerans är något som knappast kan krävas är kravet på respekt en total omöjlighet. För vad kan vara mindre respektingivande än just ett uttalat krav på respekt? Respekt är främst något man visar och enda sättet att få det tillbaka är att prestigelöst visa moralisk dygd. Respekt är som det budhistiska nirvana; traktar man efter det kan man aldrig nå det.

De krav på tolerans och respekt som den alltmer lättkränkta människan framställer i sin accelererande spiral mot total åsisktsnivellering är naturligtvis intimt förknippade med hennes syn på frihet. Det syns mig ofta att den liberalt moderna synen på frihet är liktydig med att den friaste människan i världen är erimiten som lever ensam i urskogen utan kontakt med civilisationen. Där, utan krav från något omgivande samhälle, måste väl total frihet råda? I teorin, ja. Men att denna frihet blott är en chimär inser man snart om man betänker att av de oändliga möjligheter som eremiten har i teorin, så ger endast ett mycket litet fåtal chans till överlevnad. Ensam i vildmarken är ju valmöjligheterna i praktiken mycket små om man inte ska duka under.

Men ändå är det eremiten som framställs som det modernistiska frihetsidéalet och individerna frikopplas allt mer från det omgivande samhället. Så ökar då deras frihet i teorin samtidigt som den minskar i praktiken i samma takt som de sociala strukturer och institutioner som tidigare fanns till människans stöd raseras. För de institutioner som kändes som sociala tvångströjor gjorde ändå att det vanliga livet blev lättare att leva så att människan kunde använda sin frihet till mer relevanta saker. Med institutionerna borta går istället all kraft till det praktiska och den intellektuella friheten försvinner.

Kvar står sedan en ensam, atomiserad individ och kan inte annat än barnsligt och högljutt kräva tolerans och respekt när det egentligen är vanlig medmänsklig värme hon vill ha.

Den pyrande konservatismen

mars 27, 2009

Det bubblar i folklagren. Det pyr i de svenska själarna. De som blev socialister för att bekämpa överheten inser sakta men säkert att socilismen inte befriade dem från överhet utan bara bytt namn på den. De som blev liberaler för att kämpa för individens frihet inser sakta men säkert att liberalismen inte gav dem åsiktsfrihet utan nivellerade åsikterna så att ingen ska trampas på tårna. Skulle det bli så här? Var det så här det skulle vara?

Som en klåda under skinnet sprider sig oron. Vad ska man då bekänna sig till? Vad blir kvar då man tröttnat på centralismen, nivelleringen och åsiktsfötrycket och kanske till och med slutat tro på att ideologierna har svaret. Om man tror på pragmatisk politik som försöker lösa dagens problem istället för att vinna billiga poäng på politiskt korrekta utspel, när man tror på att utveckla det vi har istället för att hylla det nya för nyhetens skull och när man inser att det inte självklart är en orättvisa att andra har det bättre ställt. Ja, vad är man då. Svensson värjer sig för svaret och glider, om han är bildad, undan i fraser om socialliberalism. Men svaret är att man då är konservativ.

För väldigt många sitter det väldigt långt inne att erkänna att de bär på den konservativa bacillen. Man kopplar konservatism med reaktionärt bakåtsträvande och känner sig därmed tvungen att hålla distansen. I själva verket finns det betydligt fler som när konservativa böjelser än det finns folk som faktiskt uttalar det.

Så skrev Sanna Rayman i SvD appropå Naser Khader härom veckan. Och det gäller fler än danska kappvändare. Bilden av konservatismen har länge definierats av andra än konservativa och därmed har nidbilden kommit att tas för sann. Så hur skulle ni, kära läsare, beskriva en typisk svensk konservativ? Hur tror ni att man kan karrakterisera den tänkare som anses ha haft mest inflytande över svensk konservatim under efterkrigstiden? Aha. Det måste ha varit en grosshandlare av fin släkt, högermoderat och högkyrkligt kristen. Tja. Tage Lindbom, som kallats ”the grand old man” av svensk konservatism,  var chef för arbetarrörelsens arkiv, fosterbarn, såvitt nån vet medlem i socialdemokraterna fram till sin död samt inte bara muslim utan t.o.m. sufisk mystiker.

Det har nu gått över ett decenium sedan jag läste Lindboms ”Konservatism i vår tid : Åtta idéhistoriska essäer”, en läsupplevelse som förändrade mig och väckte mig politiskt. Det finns ett före och ett efter i mitt liv. Det finns ett förvirrat politiskt sökande efter ideologier med absoluta svar och det finns en hemkomst i konservatismen och en insikt att inga slutgiltga svar finns.

Rövarstaten

mars 15, 2009

När man blir förälder blir det till slut omöjligt att inte ha med Försänkringskassan att göra. Eller i alla fall omöjligt om man vill ta del av de pengar som staten i sin oändliga godhet vill skicka till barnfamljerna. Iofs undviker jag alla former av bidrag så mycket jag bara kan eftersom jag uppfostrats med den gamla svenska arbetarmoral (som ”arbetarpartiet” gjort sitt bästa för att utplåna) enligt vilken man sätter en ära i att försörja sig själv, men även jag är hjärntvättad att se föräldraförsäkringen som en naturlag.

Sålunda har jag försökt fått ut den ersättning för de tio pappadagar jag anses ha ”rätt” till i samband med min dotters födelse. Hittills har det bara lett till ett frustrerat knappande på Försäkringskassans hemsida och våldsamma aggresioner mot det svenska tjuvsamhället. Något som helst tecken på att min ansökan om dessa pengars utbetalande ens har inkommit har jag inte fått. Tids nog lär jag väl få pengarna, och jag kan bara vara glad för att jag tror på att ”samla i ladorna” och därmed kan klara mig utan dessa pengar trots att en halv månadslön försvinner med anledning av ledigheten. Jag börjar dock inse att Försäkringskassan är precis så oduglig som det rapporterats om i media.

Slutsatsen blir dock ändå den gamla vanliga att det är korkat att alls beblanda sig med sossesamhället och dess institutioner. Man borde köra hårdare på sin egen linje och strunta i precis allt vad bidrag och socialförsäkringar heter. Det är förstås tråkigt att endast vara på givarsidan i det konfiskatoriska skattesystemet men lidande anses ju å andra sidan fint i det kristna moralsystemet och skriften säger ju också att det är saligare att giva än att taga. Tror man inte på lidandets skönhet så finns endast en möjlighet kvar. Hissa piratflagg på riktigt och bli egen företagare. Sålunda berövad de allra flesta möjligheter till skydd av samhälleliga försäkringar men ålagd en än tyngre försörjningsbörda för desamma kan man då med då gott samvete se till att få tillbaka pengar på andra sätt: genom att skattefuska så mycket man orkar.

Entreprenörskap och möjlighet att styra sitt eget liv brukar anges som orsaker till att folk blir egna företagare. Fina ord. Javisst, men för mig har det alltid varit möjligheten att fullständigt göra slut med den svenska rövarstaten som har lockat.

Yrkesgrupper ovan lagen

mars 11, 2009

Reaktionerna från många av Trond Sefastsons journalistkollegor då han anklagades för grova mutbrott kunde bara tolkas som att de anser att journalister aldrig begår brott. Istället för att sakligt konstatera det riktiga i att bevismaterial beslagtas i en utredning (i detta fall Sefastsons dator) fans det journalister som på fullt allvar såg det som ett angrepp på yttrandefriheten. Journalister anses alltså stå ovan lagen.

När konstfacks studenter sysslar med förargelseväckande beteende och våld mot tjänsteman eller vandalism tycker de flesta av oss att det är ett brott. I media dyker det upp ”experter” med en annan åsikt: det är konst! Aha konst. Fel av mig. Konstnärer står nämligen också ovan lagen.

Nu är en läkare anklagad för dråp och hela läkarkåren verkar protestera. Trots att de knappst vet något om anklagelserna och förundersökningen så är de säkra ity läkare är förhindrade att begå brott. De har ju svurit läkareden bevars. Därmed antas också läkare stå över lagen.

Jag tycker alla dessa trosvissa läkare som uttalar sig i debatten ska fundera på två saker:

  1.  Är det verkligen en omöjlig tanke att en läkarkollega har begått en brottslig handling i sin yrkesutövning? Jag tror vi alla kan vara överens om att det skulle framstå som löjligt om jag började rya om omöjligheten att en ingenjör har begått ett brott bara däför att det är en ingenjör.
  2. Om ett obduktionsprotokoll lyder som nedan hur ska en åklagare agera annat än att starta en förundersökning? Ska vi inte utreda brott i Sverige, eller ska sjukvården vara någon slags frizon?

 Ur rättsmedicinskt perspektiv betraktas således dödsfallet såsom onaturligt till följd av överdosering av en annan person.

Friheten finns i Norge

mars 2, 2009

I Norge, den sista sovjetstaten, är tydligen den personliga integritetens och brevhemlighetens sista utpost i västerlandet.  Okej det kanske är överord, men Telenor i Norge vägrar i alla fall att lägga sig platt för Hollywood och blockera the Pirat Bay eftersom:

– Att en internetleverantör ska kontrollera och ta ställning till vad internetanvändarna kan och inte kan ladda ner är lika galet som om Posten skulle öppna och läsa brev och avgöra vilka som ska levereras.

Precis! Tänk att det ska vara så svårt att förstå för alla profithungriga skivbolagsdirektörer som är för fantasilösa och lata för att orka ta fram nya affärsmodeller då världen förändras och alla obegåvade politiker som gör sig till storkapitalets nyttiga idioter istället för att tänka själva.

Heder åt Telenor! Nu blir jag riktigt uppiggad. Och jag som bara hade tänkt skriva ett resignerat inlägg om ”Alla dessa hotellrum”.