Archive for juli, 2008

Den olympiska elden falnar

juli 31, 2008

Jag har alltid varit sportintresserad. Som åskådare alltså. Numer är jag rätt försoffad. En sommar som denna med först fotbolls-EM och sedan OS skulle alltså inte kunna vara bättre. Men i år blir det nog inte mycket OS-tittande. Redan diskussionerna om huruvida det är rätt att låta Kina arrangera OS alls har ju lagt sordin på stämmningen. Men till syvende och sist så tror jag att det är bättre använda idrotten som något som får människor från olika politiska system att mötas, som en anledning att öppna slutna länder för omvärlden och som en anledning att minnas att det djupast mänskliga har vi alla gemensamt. Kunde OS hållas i Moskva 1980 så kan det hållas i Peking 2008 (för att inte tala om att Berlin var värd 1936). På sätt och vis känns det också skönt att slippa de fullskalebojkotter som skedde 1980 och 1984, ska spelen alls hållas så ska de bästa delta. Nu blir det inte så denna gång heller. Ett antal ryska storstjärnor har idag stängts av efter att ha fifflat med urinproven.

Gunilla Lindbergs försök att rädda IOKs ära idag räcker inte för att övertyga mig om att jag vill se de mer politiska invignings- och avslutningscermonierna. Idrotten hade jag i alla fall tänkt bevittna. Men när nu dopingskandalerna startar redan innan själva tävlingarna avtar den lusten också.

Vad hände egentligen med de olympiska idealen? Vart tog tanken att det är viktigare att delta än att vinna vägen? När blev det enda som räknades för själva spelen hur mycket pengar de kunde generera? När blev det viktigare för idrottsutövarna att ta hem segern än att tävla ärligt? Vad hände med de gamla amatör- och gentlemanneidealen?

Idrottens själ går alltmer förlorad och den olympiska elden falnar i mitt bröst. Vi får se hur mycket tid det blir framför TVn denna gång.

Ett stort steg för Turkiet

juli 30, 2008

Ibland sker revolutioner i det tysta. De bara händer och först efteråt förstår man att de har skett. Jag undrar om inte en revolution precis skett och om inte framtiden kommer att peka på dagens datum och säga att det var just idag som Turkiet tog det avgörande steget mot demokrati. Idag har nämligen landets kostitutionsdomstol underkänt åtalet mot regeringspartiet AKP baserat på anklagelser om en hemlig agenda att islamisera Turkiet men i realiteten inget annat än ett försök till juridisk statskupp av den gamla eliten och militären (SVD, DN).

Det ser alltså ut som makten slutgiltigt glidigt de militären och extremsekularisterna ur händerna och att Turkiet från och med idag är att räkna till de mer normala europeiska demokratierna. EU kommer med all säkerhet att hävda att det tryck som unionen utövat på Turkiet har varit avgörande, men i längden kan ingen regim hålla kvar sitt grepp om ett folk om den ryggar för ren despoti och tillåter vissa friheter. Militärväldets öde var således beseglat redan då man valde en legal väg framför en ren statskupp.

IOK mot pressfrihet?

juli 30, 2008

Att dagens OS-nyhet varit att Kina inte tänker släppa internet helt fritt ens för besöknade journalister borde inte förvåna någon. När det nu visar sig att IOK gått med på detta i förhandlingar med kineserna så måste man dock höja ordentligt på ögonbrynen. Tänker man försöka med samma gamla visa om att idrott och politik inte hör ihop? Men varför böjer man sig då förbehållslöst för den ena sidans vilja?

Ett PR-mässigt självmål av monumentala mått är det i alla fall för den olympiska rörelse som länge brottades med anklagelser om fascistiska kopplingar. Vad är det egentligen som den olympiska andan innebär? En svaghet för totalitära system?

Beslutet att låta TV:n vara avstängd under invigning och avslutning känns plötsligt helt självklart. Men inte hade jag trott att det skulle vara för att markera avstånd mot IOK.

Man börjar så smått undra om IOK anlitar samma PR-byrå som FRA.

Svårslaget slöseri

juli 30, 2008

OS i Peking i alla ära, men även f.d. OS-orter kan ge upphov till intressanta nyheter. Aftonbladet rapporterar idag att Athen OS innebar ett svårslaget rekord i slöseri med allmäna medel då de allra flesta arenor idag endast fyra år senare står oanvända och förfaller.

Man kan ju tycka att det inte är vår sak vad grekerna gör med sina skettepengar men då ska man betänka att en stor del av finansieringen kom från EU. Det är lätt att raljera över EU, men som svensk medborgare och därmed nettogivare till EU borde man ha rätt att kräva större kontroll på hur dessa pengar används. Varför ska vi vara med och finnansiera nya ruiner i Athen? Vill grekerna leka OS igen så har jag inget emot det, men nästa gång vill inte jag vara med och betala!

Min privata lilla bojkott

juli 30, 2008

Det verkar som om kraven på att framstående svenskar ska bojkotta OS-invigningen har dött ut. Kanske uppstod debatten för tidigt, kanske är det FRA-debatten som skymmer nhär i Sverige. Själv har jag alltid varit kluven i frågan. Alla de som hävdar att det är med kontakter och öppenhet som vi kan påverka Kina i en mer demokratisk riktning har ju alldeles rätt, jämför bara med Nordkorea. Men de som istället pekar på hur apartheidregimen föll i Sydafrika efter en massiv bojkott av både näringsliv och idrott har också en poäng. Nu är det förstås stor skillnad på Kina och Sydafrika, frågan är om det ens vore möjligt att isolera det som snart kommer vara världens största ekonomi. Eller ens ösnkvärt av väldigt många andra skäl.

Likväl borde man inte förvånas över att oppositionella har det svårare nu än innan spelen tilldelades landet. Myndigheterna är naturligtvis måna om att hålla potentiellt störande element under kontroll under spelen, likväl som de vill se till att ”rätt” bild sprids och därför nu backar på löftet om ocensurerat internet för journalister. Så borde IOK vara hårdare? Borde Kina inte ha fått spelen? Tja, jag vet inte. Men betänk att även om situationen nu tillfälligvis är lite sämre så rapporteras det frekvent om den i västmedia. Tibetfrågan debatterades ju flitigare än på många år då den olympiska facklan tvingades omges av säkerhetsvakter på sin färd runt jorden. Allt detta inte trots att Kina har OS utan tack vare.

På så vis är det alltså bara bra att OS går av stapeln i Kina precis på samma sätt som jag tror att det är bra och rätt att göra affärer med landet. Regimen i Peking kommer naturligtvis att göra sitt bästa för att utnyttja spelen propagandamässigt, men sökarljuset är obenhörligt riktat på landet och då är det upp till oss vad vi vill titta på. Den som vill kan suga åt sig propagandan och endast se ett land som genomgår en makalös ekonomisk metarmorfos, men vi andra kan också välja att se ett land som dessutom förtrycker minoriteter och förvägrar medborgarna politiska rättigheter som vi i Europa tar för givna. Utrymmet för protester borta i Kina är litet och det är tveksamt vad det skulle hjälpa att ett eller annat statsöverhuvud stannar hemma från invigningen.

Vill man protestera är det dock både enklare och billigare än att åka till Peking. Invigningscermonin till ett Olympisk Spel är ju ett teliviserat propagandaspektakel utan dess like. De riktigt stora företagen är därmed beredda att lägga upp stora summor för att synas i dessa sammanhang som sponsorer. Men för att det ska vara värt att betala för sponsorskapet krävs betalt tillbaka i form av tittarsiffror och när allt kommer omkring är det ju upp till var och en om man vill titta eller inte. Själv är jag mer intresserad av sport än spektakel och tänker i alla händelser låta bli att titta på invignings- och avslutningscermonier. Och det kära läsare får ni tolka hur ni vill.

En mycket knapp majoritet

juli 15, 2008

Jag brukar avhålla mig från rent näsvisa blogginlägg, men idag kan jag inte hålla mig. Sanna Rayman skriver idag på SvDs ledarsida angående privata sjukvårdsförsäkringar att

En majoritet (om än knapp, 36 procent) av dem som har en årsinkomst under 200 000 säger sig vara intresserade av en sådan försäkring.

Ja 36% är sannerligen en knapp majoritet. Hur mycket man själv är för privata sjukförsäkringar så är 36% faktiskt inte ens en majoritet, utan en minoritet. Kan det månne vara så att Rayman menar att detta är den största minoriteten? Vad var i så fall de andra alternativen?

 

Schampopåsens avsikt

juli 14, 2008

Per Gudmundson skriver om vikten av de små påsarna för vätskor vid säkerhetskontrollen på flyplatserna. Anledning är de nyligen fasttagna terroristerna som tydligen funderade på att använda explosiva vätskor. Det ger oss alltså sammanlagt två kända fall av terrorister som har tänkt sig använda explosiva vätskor, båda dessa fall avslöjades mig veterligen med normala underrättelsemetoder. Jag känner hittills till noll fall där vätskekontrollen i sig har satt fast någon, däremot hittade ju Arlandakontrollanterna en burk O´boy för någon vecka sedan. Nu är inte heller denna kontroll till för att öka säkerheten utan för att öka befolkningens känsla av trygghet.

Genom att införa en ny, för vanliga människor, lagom kännbar säkerhetsföreskrift eller regel så får medborgarna intrycket att samhället tar hand om dem och skyddar dem från faror. Det centrala är således alls inte om åtgärden ökar säkerheten eller inte utan att den uppmärksammar medborgarna på att det finns en fara och att samhället skyddar dem. Problemet är förstås att medborgarna i förlängningen blir mer otrygga eftersom de ju hela tiden uppmärksammas på en fara som de antagligen aldrig hade behövt oroa sig för (risken att dö i en terroristattack lär för en svensk vara mindre än risken att dö pga att mänskligheten dör ut fullständigt genom ett asteroidnedslag). Tycker ni att det är ett långsökt resonemang? Kanske, men det är i grunden inte mitt eget utan framförs i boken ”I trygghetsnarkomanernas land : Sverige och det nationella paniksyndromet” av David Eberhard. En i alla avseenden läsvärd bok som antingen kommer att bekräfta det du redan visste, ge dig en ny syn på vårt samhälle eller irritera dig rejält.

Så tillbaka till schampopåsarna. Jag är nämast expert på säkerhetskontroller på flygplatser. Skälet är enkelt och tvådelat: jag flyger väldigt ofta och (av skäl som kan kvitta här) kan jag inte gå igenom en metalldetektorbåge utan att den larmar. Oftast sköts den manuella kontroll som då vidtar effektivt och proffsigt. Ibland, och då nästan alltid av vad jag misstänker är nyanställda, irriterande petigt. Och så ibland, inte ofta men ändå ibland, faller hela systemet ihop. Senast för två veckor sedan kunde jag gå rakt igenom en metalldetektorbåge på en europeisk flygplats utan att bli kontrollerad trots att det larmade. Kontrollerad blev dock min tandkräm som åkte genom röntgenapparaten i sin lilla plastpåse. Säkerhetsmässigt är det förstås illa nog att processen fallerar ibland, men jag har noterat ett än mer oraonde samband: alla de gånger jag slunkit igenom kontrollen har jag varit strikt klädd. Nu flyger jag iofs oftast iklädd åtminstone kavaj så statistiken på fritidsklädsel är dålig, men faktum är ändå att jag fritidsklädd alltid blir noggrant kollat och jobbklädd ibland slinker igenom. Visst inser jag också att en inte alltför mörkhårig, blåögd ung man i kostym och slips inte ser ut som en terrorist, men tänker sig säkerhetspersonalen att att terrorister kommer till säkerhetskontrollen i helskägg och turban?

Hela övervakningen och säkerhetskontrollen framstår därför för mig som humbug och endast till för att flygpassagerare ska känna sig säkrare utan att egentligen vara det. Efter 11:e septemberattentatet ökade otryggheten och nya kännbara rutiner behövdes alltså för att återställa tryggheten. Det är därför och bara därför som vi numer måste lägga tandkräm och schampo i plastpåsar och ibland även röntga skorna. Sambandet med terrorismen är endast indirekt.

De okunnigas skara växer

juli 14, 2008

Regeringens hållining i FRA-debatten har ju hitills varit att motståndet utgörs av perifiera grupper i bloggosfären som populister, ”ungdomar” och ”IT-konsulter”. Hur regeringen egentligen definierar dessa grupper är tämligen mystiskt, men på något sätt passar t.o.m. advokatsamfundets ordförande in i någon av dem. Dessutom kan man ju undra varför just detta är grupper vars åsikter är totalt ovidkommande.

Inte kan marginaliserandet av motståndarna bli lättare av att sju tämligen framstående folkpartister idag på DN Debatt uppmanar regeringen att backa. Att den politiska eliten har svårt att ta till sig kritik från utomstående är ingen nyhet, men kritik från fyra riksdagsledamöter, och tre f.d. partiledare inklusive en f.d. vice och en f.d. ordinarie statsminister viftar man inte bort hur som helst. En av undertecknarna, Maria Leissner, påpekar det självklara:

– Jag tror faktiskt inte det är så att man har missförstått det här.

Men antagligen är det bara ett tecken på att även hon och de andra artikelförfattarna är okunniga.

Att betrakta Reinfeldts Allians blir alltmer som att betrakta ett klassiskt drama. Hela publiken och kanske till och med övriga rollkaraktärer ser tidigt varåt det barkar, men den stackars huvudpersonen klamrar sig fast vid sin egen verklighetsbeskrivning och vägrar se sitt eget ansvar. Därmed går huvudpersonen miste om de chanser  som kantar vägen att ändra historiens gång och rädda sig själv undan katastrof. Först då hela tillvaron ligger i grus och aska brukar uppvaknandet ske och ångern blir än värre om insikten att appokalypsen kunnat undvikas finns. Från åskådarplats är det förstås inte utan en viss skräckblandad förtjusning som man åser Reinfeldts marsch mot Waterloo i valet 2010 där Wellington i form av Mona Sahlin kommer att ända hans karriär. Reinfeldt ser det nog inte själv, men som Sofia Nerbrand påpekar är han rent fenomenal på att skrämma bort sina vänner och med FRA-lagen har han lyckats sätta ett svårslaget rekord i allienation av sin egen väljarbas genom att göra inte bara en utan två generationer liberaler politiskt hemlösa.

Så vart ska de svenska väljarna ta vägen? Tja i Italien dominerar Belusconi politiken sedan ett decenium och i Norge är numer Fremskrittspartiet på väg mot regeringsmakten, så det är väl bara naturligt att de gamla partierna eroderar ner och dör även i Sverige. Egentligen inget att sörja, men det kan framstå som oväntat att det var just en omorientering hos moderaterna och samling av borgerligheten som blev dödsstöten. Dock är det helt förenligt med kaosterin att det är omöjligt att förutsäga vad som händer då ett tidigare jämviktläge bryts vilket onekligen skedde i valet 2006.

Ps. För övrigt var det exakt fyra borgerliga nej-röster som behövdes för att stoppa lagen, så frågan inställer sig varför endast en av artikelundertecknarna röstade nej då chansen fanns?

Ett anspråkslöst förslag

juli 12, 2008

Med anledning av bl.a. det utredningsförslag om public service-företagens framtid som nyligen lagts fram skriver de tre kulturpolitiska  talesmännen (egentligen kvinnorna) från vänsterblocket i dag på SvD Brännpunkt. På det hela taget för de fram ett progressivt förslag för att cementera den nuvarande ordningen, men som den engagerade och framåtsträvande medborgare jag är kan jag dock inte nöja mig med varken regeringsutredarens eller oppositionens förslag. Nej de måste kombineras och utvecklas.

Teknikutvecklingen har nu nått dithän att det som förr var etermedia nu kan tas emot med allehanda apparater. Därför har det förelagits att TV-avgiften ska utvidgas till att även gälla t.ex. datorer med bredbandsuppkoppling. Jag säger bra, men inte tillräckligt! Det finns fortfarande mediatyper där en oberoende public service saknas, det finns fortfarande mediekanaler där information kan tas emot och sändas utan att public service har rätt att ta ut avgift. Många svenskar äger den typ av mottagare som kallas postlåda. Via denna mottar medborgarna ofta dagligen nyheter och information såsom reklam utan någon möjlighet till ett oberoende sanningsorgan av public service typ. Somliga drar sig inte ens för att endast ha en enda dagstidning! Hur skev ska inte den medborgares världsbild bli vars enda dagliga lektyr t.ex. utgörs av en reaktionär kraft som Svenska Dagbladet? Det är dags att ta krafttag mot detta problem och snarast införa en public service-tidning! Djärvs man föreslå att vår gamla Post och Inrikes Tidningar återuppstår, inrättas som public service-organ, delas ut dagligen till samtliga hushåll samt finnansieras med en obligatorisk postlådeavgift på låt oss säga 2000 kronor om året? Samtidigt bör naturligtvis denna public service-tidning komma ut i en avgiftsfri nätversion (finnansierad via den obligatoriska bredbandsavgiften) för att råda bot på den komersiella dominansen bland nätmedia.

Den mest uppenbara luckan i public service utbudet är därmed igentäppt, men detta innebär endast det första steget. Trots att public servics utmärkta och breda utbud egentligen gör det fullständigt onödigt att se eller lyssna på andra kanaler verkar public service-kanalernas tittar- och lyssnar-siffror sjunka. Detta är naturligtvis en trend som måste vändas! En rad åtgärder krävs troligen men det är min övertygelse att den strategi jag skissar nedan ska ta oss långt på vägen tillbaka mot 100%-iga tittarsiffror.

Till att börja med bör krafttag tas för utbyggnaden av digital-TV-nätet så att inga medborgare ska behöva lita till kommersiella krafter för att se på TV. Med ett marksänt digital-TV-nät som täcker hela befolkningen med god mottagning blir det naturligtvis onödigt att inneha parabolantenn. Då behovet har upphört finns det således inget som hindrar statsmakterna att helt enkelt föbjuda dessa tingestar som förfular byggnader och kan orsaka personskador då de faller ner. Förslagsvis införs en ny bestämmelse enligt vilken parabolantenn endast får monteras på en byggnad efter ansökan om bygglov, något som då också måste sökas retroaktiv för existerande installationer. Eftersom något behov av att sätta upp en parabol för TV-mottagning ej längre föreligger är det också självklart att dylikt bygglov endast beviljas statliga myndigheter som sysslar med sattelitkommunikation. Jag måste åter påminna om att detta på intet sätt är en lag i syfte att inskränka människor kommunikationsmöjligheter utan endast är en fråga om byggnadsestetik och personsäkerhet.

I samband med detta så bör även den tekniska apparaturen justeras. En digital-TV-mottagare för vårt gemensamt ägda Terracomnät bör naturligtvis vara förinställd för att alltid starta upp på en SVT-kanal. På samma sätt bör riksdag och regeringen undersöka möjligheten att, på samma frivilliga basis som med det s.k. barnporrfiltret, få våra stora internetleverantörer att införa en gemensam public service-site (med länkar endast till UR, SR, SvT och Post och Inrikes Tidningars nätupplaga) som obligatorisk startsida för samtliga användare. Om denna metod att, så att säga, servera medborgarna det bästa först inte tillräckligt ökar public service tittar-, lyssnar, och läsarandel så måste naturligtvis public service utvecklas för att möta önskemålen. Ja jag tror att man nästan säkert måste räkna med att detta måste ske. För att utveckla sitt utbud måste public service få en klar bild över vad medborgarna önskar. Det enklaste sättet att åstakomma detta bygger på en gemensam princip men tillämpas något olika för de olika distributionssätten. För internet loggas alla användares trafik utanför public service-siterna, något som den nyligen antagna FRA-lagen är en utmärkt förberedelse för. För TV och radio föreslår jag att man enklast ser till att samtliga mottagare byts ut mot en ny typ vilken via trådlös kommunikation kopplar upp sig mot en central server för att meddela vilka program som medborgarna tittar och lyssnar på. Slutligen för tidningar måste posten åter fullt förstatligas för att kunna föra register på de tidningar och tidsskrifer som medborgarna prenumererar på förutom Post och Inrikes Tidningar. För att säkerställa att inga publikationer skickas i förslutna kuvert måst också FRAs mandat utökas till att även ånga upp alla brev och postförsändelser för att säkerställa att statistiken blir rätt. Märk väl att allt detta inte görs för att övervaka medborgarna utan av det enda skälet att kunna öka public service medias kvalitet. Det är förstås rimligt att förutse att public service genom denna kvalitetsåtgärd kommer att kunna öka sin kundandel på bekostnad av kommersiell media så till den grad att många av de kommersiella medieleverantörerna tvingas lägga ner verksamheten alternativt kommer de statliga distributörerna att av ekonomiska skäl sluta distribuera media med för låg kundandel. Detta innebär dock ingen inskränkning i medborgarnas möjligheter att tillgodogöra sig information eftersom anledningen till utslagningen ju är att public service media redan fyller allas behov.

Det är synd att så mycket av debatterna om både FRA och Public Service präglas av käbbel mellan de politiska blocken när båda sidor har såna viktiga delar att tillföra till en total media- och kommunikationsstrategi för framtiden. Det är dock min förhoppning att våra folkvalda, om de nu läser detta, istället kan ta detta mitt anspråkslösa förslag till sina hjärtan och låta det bilda grunden för en blocköverskridande överenskommelse.

När samhället försvinner

juli 12, 2008

Jag har inga högre tankar om den svenska polisen, men jag tror ändå att det är bättre att det är polisen som upprätthåller lag och ordning. Någon slags utbildning och respekt för människor har ändå poliskåren. Men när polisen inte längre tycker sig ha tid att patrullera på allmän plats så måste någon annan göra det. Vanligen utförs upgiften av vaktbolag som får anställa de översittartyper som inte är klyftiga nog att komma in på polishögskolan.

Expressen berättar idag om den unge läkaren som dagpendlar från Stockholm till Västerås. En tidig morgon på Stockholms Central är han trött och lägger sig på en bänk för att sova en stund i väntan på tåget. Det borde han inte ha gjort tycker vakterna som inte nöjer sig med att kasta ut honom utan också slår honom med batongen innan de låser in honom i ett förvaringsrum och tillkallar polisen. Vakterna är nu polisanmälda men kommer med all säkerhet att hävda att han gjorde våldssamt motstånd eller något annat löjligt.

Nu tror jag förstås inte att vi blåögda svenskar har mycket att frukta. Vi får nog slumra på centralstationen bäst vi vill. Men jag skulle också överdriva om jag påstod att jag är förvånad att ordningen upprätthålls av individer som utgår från att en sovande blatte är skum. Nej för ett svensk namn hade inte läkaren om nu någon trodde det. Är det så här vi vill ha det? Ska ordningen upprätthållas av anabolapumpade imbeciller med rasistisk grundsyn på livet och uppemot två veckors utbildning anställda av privata företag utan insyn? Eller ska vi ha en lokal ordningspolis som står under demokratisk ledning? Borde inte de grundläggande samhällsfunktionerna återigen börja skötas av just samhället?

Valet är ju egentligen vårt, men kanske krävs det att fler blåögda råkar illa ut innan vi börjar bry oss. För handen på hjärtat medborgare, är det inte lite skumt med alla svartmuskiga typer som ligger och slöar överallt? Nåt skumt var det nog ändå annars hade de ju inte behövt ingripa, dessa fina svenska blonda (eller rakade) väktare. Eller hur?