Archive for februari, 2009

Think!

februari 26, 2009

SAAB borde ha tagit tag i sina problem för länge sedan, men under rekonstruktion och med konkursen runt knuten vaknar kreativiteten. Jag tycke nog att det fanns en möjlig väg framåt redan för nån vecka sedan. Lite åt väster, men inte ända till Detroit. Var då? Jamen tänk. Tänk! Think som de säger over there. Think!

Små norska elbilar är en idé. Det finns säkert fler, men det vill nog till att SAAB verkligen tänker nu annars är nog nästa svenska folkbil byggd i Indien och inte i Trollhättan.

Väljarna får bestämma energipolitiken!

februari 26, 2009

Fantastiskt goda nyheter når befolkningen nu på kvällen: Energipolitiköverläggningarna mellan regering och opposition har havererat!

Den svenska konsensuskulturen inom politiken brukar normal förkläs i långsiktighetens skimrande mantel. ”Om båda sidor om blockgränsen är överens så kan folket känna sig trygga att politiken håller på sikt.” Visst håller det på sikt, men väljarna lämnas utanför processen. Breda uppgörelser må ge stabilitet, men de är ett hån mot demokratin. S.k. bred uppgörelser betyder nämligen att ca 10 personer av ca 10 000 000 invånare, eller 0,00001 % av invånarna, bestämmer.

Nu slipper vi det i energifrågan. Vid valet 2010 kommer två olika alternativ till energipolitik att ställas mot varandra. Vid valet 2010 kommer det därmed att vara väljarna som bestämmer landets framtida energipolitik. precis som det ska vara i en demokrati. Alltid något att glädjas över!

Saklig och komisk FRA-kritik

februari 23, 2009

Ännu fler remissinstanser sågar nu den uppdaterade FRA-lagen. Finns det någon som gillar den? Kritiken pendlar mellan helt sakliga påpekanden att integriteten inte alls värnas och att en inrättning inte är en fristående domstol bara för att den kallas specialdomstol till närmast komiska inlägg från myndigheter som inte ska få rätt att ta del av den snaskiga privata kommunikationen. Tullverket vinner dock komikklassen överlägset genom det oerhörda påståendet att det faktum att de inte får läsa din och min e-post hur de vill innebär att

det försämrar dess möjlighet att motverka spridning av massförstörelsevapen

Hand upp den som tror att svenska Tullverket är en viktig kugge i det arbetet. Jag ser inga händer, kanske tycker ni helt enkelt som mig att svenska Tullverket ska låta bli att leka att de är en viktig del av storpolitiken och istället ägna sig åt att sätta dit knarksmugglare även fast det inte är lika coolt.

För övrigt anser jag att FRA-lagen borde rivas upp!

Vad är ett brott?

februari 22, 2009

Ett livskraftigt samhälle måste genomsyras av en samhällsbärande moral. De som påstår motsatsen och säger att vi i det multikulturella samhället fullt ut ska acceptera att olika moralsystem existerar parallellt i samhället blundar i allmänhet för det faktum att det (i allmänhet liberala) normsystem som de anser alla kan enas om faktiskt också är uttryck för en särskild moral. Multi-kulti hyllar man gärna ända tills kulturskillnaderna gör faktiskt avtryck på relevanta frågor som synen på familjeheder eller omskärelse. Då är det tydligen inte längre okej med främmande kulturer trots att det kanske är i dessa frågor som en kultur fångas bäst snarare än i matvanor. Kultur är dock främst moral och därav måste en stat ha en statsbärande kultur och en statsbärande moral.

Utan statsbärande kultur och moral kan inga lagar finnas. Lagar är nämligen ytterst en kodifierad moral. Vi tar för självklart att mord ska straffas lika hårt oavsett vem som är offer, men i äldre västgötalagen är straffen olika om man dödat en västskötte eller inte. Äldre tiders moral i Sverige avvek alltså från dagens och därmed skillde sig lagarna från vad vi idag tar för naurligt. Olika saker straffbeläggs olika i olika länder och påföljderna för en och samma handling kan skifta från inget till dödsstraff beroende på i vilket land handlingen begås. Äktenskapsförbryteskan lagförs inte alls i Sverige men stenas i Somalia. Vad är detta om inte uttryck för olika moraluppfattningar och kulturer?

Likväl bör lagstiftaren ta akt på sig att inte i onödan låta sin egen moraluppfattning tränga för djupt in i lagboken. Moral är ju något strängt personligt och vad jag finner fullständigt förkastligt kanske du finner bagatellartat. Detta är en allmängiltig insikt, men i ett samhälle som inte längre totalt domineras av en ensam kultur blir det än tydligare. Lagstiftningen måste således sikta på att dels endast reglera den minsta gemensamma nämnare som de i landet existerande kulturerna kan enas om samt de moraluppfattningar i majoritetskulturen som anses fundamentala att värna för att själva nationens särart och definition inte skall upphöra att existera. Detta gäller såväl straff- som civilrätt men låt oss stanna vid straffrätten eftersom det är enklare att diskutera.

Så ställs man då inför frågan vad som ska anses vara ett brott. Jag skulle då påstå att en handling måste uppfylla tre kriterier för att av lagstifningen betraktas som brottslig:

  1. Den ska bryta mot den i lagboken kodifierade moraluppfattningen.
  2. Handlingen ska i normalfallet vara bevisbar.
  3. Handlingen skall till sin natur innefatta (minst) en gärningsman som kan hållas ansvarig samt (minst) ett offer som både lidit objektiv skada och om personen kan anses vid sina sinnens fulla bruk själv anser sig lidit skada. Både offer och gärningsman syns mig kunna vara antingen fysisk eller juridisk person.

Likväl som jag tror att de flesta skulle anse att dessa tre kriterier är rimliga är det slående hur många lagar som inte uppfyller 2 och 3. Köpande av sexuella tjänster från en samtyckande vuxen är ju t.ex. kriminaliserat trots att bevisbarheten torde vara tveksam i många fall (endast sexköp av en av polisen tidigare känd prostiturad samt tillslag mitt i akten torde kunna leda til bevisat brott) samt avsaknad av en part som definierar sig som offer. Det är över huvud taget tydligt att mycket av lagstifningen på sexualområdet snarare än att söka uppfylla dessa tre kriterier syftar till att via lagstiftningen premiera en särskild moraluppfattning hos majoriteten i den lagstiftande församlingen. Ett annat exempel inom området är den numer avskaffade ”bastuklubbslagen” som förbjöd lokaler avsedde för (frivilliga) tillfälliga sexuella förbindelser.

Nu är inte sexuelområdet det enda där denna typ av lagar existerar. Även i synen på t.ex. alkohol och droger är det tydligt att en viss moralsyn tillåtits att ges företräde i lagboken, vilket kan exemplifieras av att bruk av narkotika betraktas som brottsligt trots att det knappast i sig drabbar någon annan. Är inte kroppen min att förstöra bäst jag vill? Men bör då försäljning av narkotika till myndiga också vara lagligt? Ingen uppfattar sig ju som offer. Jag inser att mitt eget resonemang leder mig dit trots att jag alltid kommer att hävda att det bör vara förbjudet. Kanske kan man hävda att då köparen i allmänhet är fast i ett missbruk kan denne inte anses vara vid sina sinnens fulla bruk varför lagstiftaren måste avgöra om denne är ett offer eller inte. Kanske är den rätta frågeställningen den om offret fortfarande definierar sig som ett offer även då gärningen sedan länge är överspelad och i detta fall narkomanen är fri från sitt missbruk?

Moraliserande lagstiftning torde förekomma i alla länder. Likväl torde mer av denna typ av lagar stå att finna i ett land som Sverige vilket till sin karaktär tydlight är byggt uppifrån och ner. Den svenska lagstiftaren defnierar sig tydligt som en förälder vilkens uppgift det är att uppfostra medborgaren till ett dygdigt leverne. Men är detta en syn som vi som medborgare bör dela? Borde vi inte i ställe hävda vår rätt som myndiga och fullfjädrade medborgare och istället kräva en lagstiftning som utgår från medborgarens rätt att få leva ett ostört liv så länge det inte inkräktar på andras?

Jag läser i Expressen om dessa frågor sedda från sexuallagstiftningens horisont och inser att hela frågeställningen är relevant för så mycket i det svenska samhället och lagstiftningen. Ytterst hittar man inte bara lagstiftarens syn på medborgaren som ett barn utan också synen på samhället som sådant. Samhället är ju så mycket mer en staten. Jag kommer alltid att hävda att lagstiftningen inte har i sovrummet att göra då jag anser sexuelmoralen tillhöra den allra mest privata sfär till vilken jag inte vill släppa in staten. Likväl finns samhället med sitt normsystem tydligt närvarand i sexuallivet. Detta är något ofrånkomligt. Den fostran som vi får genom samhällets instutitioner såsom familj, skola och kanske kyrka ger oss en sexuelmoral som sedan löper med oss i livet. Denna fostran har dock inte lagstiftaren med att göra. Men lagstiftaren vill inte se denna skillnad mellan sammhälle och stat. Lagstiftaren vill inte se sig begränsad till det som är statens kärnområde utan vill att staten skall omfatta och svälja hela samhället. Därmed vill lagstiftaren också bestämma moralen och verktyget blir då lagboken.

Förutom de teoretiska invändningarna mot detta kan man se mer praktiska probelm. Den majoritetens förtryck av minoriteter som som den svenska statsapparaten så ofta hamnar i kan knappast anses förenlig med sann demokrati ens i moralfrågor. Vidare kommer morallagstiftning ofrånkomligt att svälla lagstiftningens omfång och därmed det område som rättsapparaten måste lagföra och bestraffa. Och hur man än vrider och vänder på det så är ju alltid rättsapparatens resurser begränsade varför varje morallag som införs kommer att tunna ut rättsväsendets möjligheter att beivra de brott som vi alla lider av och som det är rättsappratens kärnuppgift att straffa. Med andra ord: prostitutionslagen gör att t.ex. andelen uppklarade våldtäkter minskar lite.

Jag är den förste att tro på behovet av en stark moral i samhället. Men stat och samhälle är inte detsamma. Moral och lag är inte entydigt detsamma. Vi måste tillåta oss att inte lagstifta mot alla företeelser vi finner moraliskt förkastliga.

Polisiärt revirpinkeri

februari 21, 2009

Den stolta svenska poliskåren förnekar sig inte. Ser de en riktig skurk så skiter de antagligen i byxorna och tar till flykten. Ser de en vanlig medborgare så missar de dock inte chansen att trackasera honom.

Polisen i Arvidsjaur har äntligen fått använda blåljusen. För att sätta fast en man som pissade i en snödriva klockan tre på natten ensam i ett industriområde!

Jag utgår från att alla poliser som inte är fega översittartyper skäms ögonen ur sig å sina norrlandkollegors vägnar. Om det fortfarande finns några sådana kvar i kåren vill säga.

Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen: ordningspolisen måste omedelbart kommunlaiseras så att medborgarna kan utkräva ansvar för alla dessa dumheter som tillåts fortgå i rättsskipandets namn.

Är våldtäkt konst?

februari 15, 2009

Härom veckan upplyste Konstfack svenska folket om att våld mot tjänsteman är konst och inte ett brott. Nu visar det sig att Konstfack även anser att grov skadegörelse är konst. Med spänning ser jag fram emot att få reda på vilka ytterligare verksamheter jag hittills misstagit för brott som egentligen är konst?

Är våldtäkt konst? Misshandel? Mord?

Är förskingring konst? Skatteflykt? Svartjobb?

Är spionage konst? Landsföräderi? Brott mot mänskligheten?

Är fortkörning konst? Felparkering? Smitning? Eller kanske rent av rattfylla?

Ja, man kan ju undra. Men hur man än häcklar och har sig så kommer man bara tillbaka till att Fröding redan sagt det bättre. För ”snus är ändå alltid snus  om än i gyllne dosor”. Vandalism är inte konst! Det är ett brott! Att påstå nåt annat är inte bara löjeväckande, det är rent stötande!

Med rätta har kulturministern reagerat starkt. Jag trodde inte hon var av det virket, men reaktionen ger visst hopp att kulturelitens mångdecennielånga moraliska fristat ska kunna avskaffas. Vi måste få slut på uppfattningen att det är tillåtet att göra vad man vill om man bara kallar det konst. Vi måste få slut på uppfattningen om att dessa omogna spektakel ska betalas med skattepengar. Det är dags att vi vanliga anständiga människor säger ifrån och kan man hoppas att kulturministern blir vårt språkrör? Efter dessa två skandaler med Konstfack som gemensam nämnare så förväntar jag mig att Konstfacks rektor med omedbar verkan skiljs från sitt uppdrag. Makten att få det att hända ligger hos regeringen. När agerar Adelsohn Liljeroth så det blir mer än bara prat? För att få reda på det har jag mailat kulturministern och frågat. Det ska bli intressant att se om hon svarar.

För övrigt: I veckan presenterades den s.k. kulturutredningen. Ett förslag som saknades men som verkar högaktuellt är att lägga ner kulturdepartementet och istället flytta kulturfrågorna till justitiedepartementet.

PKU visar på svenska integritetsbrister

februari 13, 2009

Igår blev vår nyfödda PKU-testad. Detta test med vidhäftade register kom ju på allas läppar efter mordet på Anna Lindh och utgör en mycket bra markör på synen på personlig integritet i det svenska samhällsbygget.

Men först: de sjukdomar som testet är till för att upptäcka drabbar 0,5 promille av alla nyfödda. Är det verkligen rimligt att screena alla nyfödda för såpass ovanliga sjukdomar, låt vara allvarliga sjukdomar? Det vore klart intressant att se en cost-benfit-analys av detta! Jag tycker nog att det luktar nationellt paniksyndrom.

Integritetsmässigt är dock PKU-testet den veritabla katastrof som man kan förvänta sig av den svenska pseudofasciststaten, vilket blir helt uppenbart då ens eget barn ska testas. Visserligen kan man ha synpunkter på nyttan av testet, men det är den fortsatta hanteringen av provet som upprör mest. Den pappaersbit med fem blodprickar som själva provtagningen resulterar i vill nämligen statsmakterna spara för tid och evighet. De ursprungliga skälen är svåra att tycka illa om: framtida diagnostik samt forskning. Tyvärr har det ju visat sig att användningen av proven ingalunda stannar där utan polis- och rättsväsende har vid flertalet tillfällen lyckats få använda PKU-registret som referens för DNA-prover. I en sann rättstat vore naturligtvis en sådan ändamålsglidning oacceptabel och skäl nog till synnerligen rejäla skadestånd till de drabbade.

Men ändamålsglidningen i sig är inte det som upprör mest utan processen runt hur prov förs in i registret. Det normala och anständiga vore naturligtvis att ett prov inte sparas försåvitt provtagaren (eller i detta fall provtagarens vårdnadshavare) har godkänt detta. Men i Sverige fungerar det naturligtvis inte så. Sedan långt tid använder sig istället statsmakten av den form av negativ avtalsbildning som är totalt förbjuden i privaträttsliga sammanhang. I PKU-registret hamnar man nämligen såvida inte vårdnadshavaren AKTIVT förhindrar detta genom att innan testet be om en s.k. Nej-tallong, säga till vid testet så att rätt ruta kryssas i på testlappen (”annars gäller inte Nej-tallongen!”) samt skicka in Nej-tallongen till rätt instans. Ordet aktivt är med andra ord ett rejält understatement särskilt som informationen om registret är synnerligen knapphändig från den personal som utför proven. För att tala klarspråk: man hamnar i registret såvida man inte har minst en förälder som liksom undertecknat är notoriskt misstänksam mot det svenska storebrorssamhället.

Men är detta verkligen något att uppröras över? Visserligen har ju minst en annan Tullingebo haft anledning att förbanna att han fanns i detta register, men inte tror jag väl att min lilla också kommer att bli ministermördare? Nej det tror jag naturligtvis inte. Men det handlar som vanligt om något helt annat. Dels vet vi redan idag att proven används till annat än det de är tänkta till och det finns heller ingen anledning att tro annat än att ändamålsglidningen bara har startat. Då lillan är vuxen kan PKU-registret kanske användas till integritetskränkande vidrigheter  som vi idag endast skymtar i våra mest dystropiska mardrömmar. Vad vet jag? Varför skulle jag tro något annat som utvecklingen har varit de senaste åren? Dels är det en fråga om principer och det är principer som vidgar sig långt bortom några blodfläckar på en pappersbit och in till själva kärnan av integriteten: Det är jag som ska bestämma!

I Sverige verkar personlig integritet uppfattas som något som statsmakten avgör. Några experter tar fram ett förslag på ett nytt register och en ny övervakning. Politikerna beslutar om den och en eller annan nämnd instiftas för att ”garantera att den personliga integriteten efterlevs”. Men hela denna process är ju ett felslut. Det är inte politikerna, fackexperterna eller en statlig nämnd som ska avgöra vad som kränker min personliga integritet. Det är jag som ska avgöra! Att det alls anses acceptabelt att spara en persons blodprov för framtida bruk utan uttryckligt skriftligt medgivande av denne (eller i just PKU-fallet dennes vårdnashavare) visar med all önskvärd tydlighet att det svenska samhället saknar de mest grundläggande byggstenarna för en demokrati.

Det är med den personliga integriteten som med skatten. Staten har egentligen rätt till allt men låter i sin oändliga godhet medborgaren behålla något lite. I en demokratisk stat, inte bara borde utan, måste förhållandet vara det omvända.

Nåväl, vår lilla kommer inte att vara med i PKU-registret. Det är bara att hoppas att denna vår önskan faktiskt efterlevs så att bortsorteringen inte bara leder till att provet istället hamnar i det hemliga PKU2-registret eller att det faktum att man inte finns med leder till större besvär i form av framtida misstänkligöranden. För sorgligast är faktiskt att jag finner dessa två farhågor fullt realistiska. Så ruttet har Konungariket Sverige blivit.

En dotter

februari 10, 2009

Jag brukar inte skriva mycket om mitt privatliv, men nu gör jag ett undantag.

I söndags vid halvsju på kvällen blev min fru och jag föräldrar till vårt första barn, en alldeles förtjusande liten dotter. Det finns nog inte mycket att tillägga.

Fel fråga i fokus efter kravallerna

februari 6, 2009

Det tog en liten stund men nu har vänsterliberalerna lyckats vrida bort fokus från väsentligheterna i ännu ett exempel på rättssamhällets förfall. Rosengård har satts i brand av horder av kriminella ungdomar men nu ska vi istället diskutera förflugna ord av adrenalinstinna kravallpoliser. Visst, det var korkade och smårasistiska uttalanden. Men hellre  snutar som pratar strunt men tar fast buset än politiska korrekta konstaplar som aldrig lämnar stationen. Om man nu måste välja. Och tyvärr måste man kanske det.

Vad jag vägrar välja är att hemfalla åt att iklä varenda invånare i Rosengård offerrollen oavsett vad de tar sig till. Om det nu vore så att de förskräckliga omgivningarna och samhällets rasism gör en Rosengårdsyngling predestinerad till kriminalitet och elände så är det ju oerhört märkligt att en mycket stor majoritet växer upp och blir laglydiga medborgare. Kanske till och med proffs i Serie A? Nej var och en av oss har att följa de lagar och regler som samhälle och anständighet ställer på en människa. Somliga VÄLJER dock att gå den breda vägen. Dessa bör samhället gripa in mot både för deras eget och deras omgivnings bästa. Hur roligt kan det vara för de som faktiskt vill leva normala liv att huliganerna tillåts elda upp deras bilar ostraffat? Vilka signaler sänder det till de som ännu är för unga att starta kravaller? Fram växer bilden av ett impotent samhälle som inte ens försöker skydda de som behöver skydd. Uppväxt i en hård miljö, vad har man för alternativ annat än att själv bli hård då de mjuka tillåts trampas ner i smutsen?

Men allt detta vill inte vänsterliberalerna prata om ity det betyder att de måste peka ut någon som elak och att peka ut någon som elak är otänkbart i den vänsterliberala världen. Nej felet läggs då på den småborgerligt trötta medelklass som inte orkar försvara sig längre. Felet läggs på dig och mig. Det är vårt fel trots att vi kanske aldrig satt vår fot i Rosengård. Vårt fel och den spillra innom poliskåren som fortfarande tycker att brott ska beivras.

Men det är inte vårt fel. Och det är inte provocernade att polisen försöker upprätthålla ordningen. Felet är alltid våldsverkarens. Alltid. Även då polisen säger dumheter. För en effektiv metod att undvika att höra okvädningsord från polisen är trots allt att hålla sig undan från kravaller.

Kärnkraften räddad

februari 5, 2009

I följetången ”alla allianspartiers kärnväljare ska förnedras” har nu turen kommit till Centern. Helt oväntat så är Centern med på att bygga nya kärnkraftverk, i alla fall som ersättning för gamla. Olof Johanssons inflytande är därmed slutgiltigt borta. Centerns kärnväljare (he he ”kärn”-väljare)  gnisslar säkert tänder lika mycket som Folkpartiets i FRA-frågan, Moderaternas i försvarsfrågan och KDs i homovigselfrågan. Men någon slags rättvisa kanske det ligger i att alla nu är förnedrade.

För landet är det förstås bra för nu slipper vi få det mörkt och kallt , men alla jublar nog inte över att Alliansen lyckats komma överens om detta. För Mona Sahlin är det ju rena katastrofen t.ex. Där sitter hon och vill bilda regering med trädkramare och kommunister som vill gå till val på att stänga ner all fungerande energiproduktion i landet samtidigt som hennes kamrater i LO vill ha billig el så att inte industrierna där medlemmarna jobbar läggs ner. Så länge Alliansen var splittrad i frågan så gjorde det inget, men nu lär mången LO-medlem som jobbar i elintensiv industri ta sig en rejäl funderare om det verkligen är den rödgröna röran som ska ha röstsedeln 2010. LO verkar ännu inte ha kommenterat uppgörelsen och det skulle se ut det om Wanja Lundby-Wedin som ju trots allt sitter i sossarnas allra högsta ledning gick ut och sa att Alliansens politik är bättre. Och att gå ut och säga att trädkrameriet är bättre skulle inte uppskattas i LO-djupen. Bäst att fortsätta vara tyst antagligen.

Genom att få med Centern på kärnkraftsvagnen har Reinfeldt satt Sahlin i en ytterst svårt situatiuon. Draget är destå mer lyckat i det att hotet mot Sahlin inte uppstår genom Alliansens nya politik i sig, utan genom att Alliansens enhet gör den egna politiken till sossarnas värsta fiende. Återigen har Reinfeldt alltså lyckats få med hela borgerligheten på den linje som majoriteten av väljarna ligger i medans sossarna för att få ihop sitt regeringsunderlag tvingas styra bort från sina kärntrupper åsikter och anpassa programmet efter två extremistpartiers plakatpolitik.

Nu är ju kärnkraftsfrågan ingen ny surdeg i svensk politik. Så därför kära läsare föreslår jag att du lutar dig tillbaka och njuter av hur min idol Eddie Meduza beskrev frågan redan på 80-talet.