Hur landet skulle kunna regeras

juli 27, 2015

När jag så plötsligt tar till orda igen på bloggen är ärendet inte särskilt anspråkslöst, nej ärendet är att i ljuset av problemen med regeringsbildandet föreslå grunddrag för en ny regeringsform. I korthet föreslår jag att den ordning som tjänar våra 290 kommuner idag också används för regeringsbildandet.

Införandet av 1974 års regeringsform kan närmast beskrivas som den politiska klassens statskupp. Den maktdelning som nogsamt införts i 1809 års regeringsform och som var ett kondensat av de lärdomar som kunnat dras av den svenska politiska historien kastades ut och istället infördes en parlamentarikernas diktatur, Under loppet av 40 år har det förvandlats till partiapparaternas diktatur. Regeringsformens brist på maktdelning är förvisso ett stort problem men i ljuset av de problem som uppstod runt regeringsbildningen vid valet förra hösten (och även 2002) är regeringsbildandet ett större och mera akut problem.

1809 års regeringsform tar fasta på Konungens urgamla och självklara rätt att utöva den exekutiva makten i riket. I början av denna regeringsforms giltighet sker detta genom kungens direkta regerande; det råd han måste tillsätta ger just råd. Men under 1800-talets lopp blir kungamakten mindre direkt och sakta övergår Sverige till en modernare konstitutionell monarki där monarkens uppgift är att utse regeringschef. Från 1920-talet bryter så parlamentarismen igenom. Kungen utser efter valen det segrande partiets partiledare till statsminister.

Det är i backspegeln tydligt att författarna till 1974 års regeringsform inte kunnat frigöra sig från tanken att statsministern måste utses. För samtidigt som HM Konungen berövas all formell makt och riksdagen blir sig själv nog så överförs statschefens rätt att utse statsminister till riksdagens talman. Det kan synas naturligt, men bara tills dess man studerar hur landets kommuner styrs. Kommunallagen stipulerar istället ”samlingsregering”; kommunstyrelsen utses proportionerligt och består därmed av både styrande gruppering och opposition. Med tanke på hur svårt det varit att få ihop både regering och kompromisser som stöds av en riksdagsmajoritet föreslår jag att regeringen tillsätts på samma sätt. Detta skulle kunna uttryckas enligt följande i regeringsformen. (Kommentarer kommer efter paragraferna.)

———-

Statsråden

§1 Statsråden är 13 till antalet och utses av av riksdagen.

§2 Statsrådens fördelning mellan partierna skall vara proportionerlig enligt heltalsmetoden mellan valgrupperna med hänsyn till deras mandat i riksdagen.

§3 Valgrupp för statsråd utgörs av en eller flera partigrupper. (Not: Fördelning inom valgrupp bestående av flera partigrupper är fri, men skall avtalas och offentliggöras.)

Statssekreterarna

§4 Statssekreterarna är 13 till antalet och utses av av riksdagen.

§5 Statssekreterarna fördelning mellan partierna skall vara proportionerlig enligt heltalsmetoden mellan valgrupperna med hänsyn till deras mandat i riksdagen.

§6 Valgrupp för statssekreterare utgörs av en eller flera partigrupper. (Not: Fördelning inom valgrupp bestående av flera partigrupper är fri, men skall avtalas och offentliggöras.)

Regeringen

§7 Regeringen utgörs av statsråden.

§8 Regeringen skall normalt sammanträda varje torsdag. Hänsyn kan tas till helgdagar och sommarledighet men antalet sammanträden på en månad får ej understiga tre. Följande års sammanträdesdatum skall beslutas senast i november.

§9 Regeringen fattar sina beslut kollektivt, ledamot har rätt att reservera sig.

§10 Statssekreterare utgör statsrådens ersättare enligt särskild tjänstgöringsordning.

§11 Statssekreterare som ej tjänstgör som ersättare för statsråd har närvaro- och yttrande- men ej rösträtt. Ej tjänstgörande statssekreterare har rätt att få sin åsikt antecknad i protokollet.

§12 Regeringen är beslutsmässig endast då antalet tjänstgörande uppgår till 13.

Statsrådsberedningen

§13 En statsrådsberedning skall finnas.

§14 Chef för statsrådsberedningen utses av regeringen bland statsråden och tituleras Statsminister.

§15 Statsministern skall vara väl förtrogen med landets politiska styrning.

§16 Regeringen skall utse en av statssekreterarna till att vara Statssekreterare i statsrådsberedningen.

Departementen

§17 Departementen skall vara sex till antalet enligt följande:

§17.1 Finansdepartementet
§17.2 Justitiedepartementet
§17.3 Utrikesdepartementet
§17.4 Försvarsdepartementet
§17.5 Civil- och inrikesdepartementet
§17.6 Utbildnings- och kulturdepartementet

§18 Den exakta ansvarsfördelningen mellan departementen stadgas i särskild lag.

§19 Chef för vart och ett av departementen utses av regeringen bland statsråden och tituleras enligt följande:

§19.1 Finansminister
§19.2 Justitieminister
§19.3 Utrikesminister
§19.4 Försvarsminister
§19.5 Civil- och inrikesminister
§19.6 Utbildnings- och kulturminister

§20 Departementschefen skall vara väl förtrogen med de frågor som hanteras inom departementet.

§21 Regeringen skall utse en statssekreterare för varje departement till att vara Statssekreterare i detta departement.

Statsministerns uppgifter samt dennes ersättare

§22 Statsministern leder och samordnar regeringens arbete samt är ordförande vid dess sammanträden.

§23 Då statsministern ej är i riket eller p.g.a. sjukdom eller annan omständighet är förhindrad att fullfölja sina uppgifter träder departementscheferna in som ersättare i den ordning som departementen listas under §17.

§24 Då statsministern tillfälligt ej kan delta i ett regeringssammanträde träder departementscheferna in som ordförande i den ordning som departementen listas under §17.

§25 Skulle statsministern vara frånvarande samt samtliga departementschefer träder ålderspresidenten bland de tjänstgörande in som ordförande.

Särskild bestämmelse om Justitiekanslern

§26 Justitiekanslern, eller av denne utsedd ersättare från dess myndighet, har rätt att närvara vid regeringssammanträde samt yttra sig om lagligheten i framlagda förslag. Denne har rätt att få ett sådant yttrande taget till protokollet.

———-

Naturligtvis skulle en ordning enligt ovan inte rakt av lösa problemet med hur partierna samarbetar. Men med i stort sett samma förfarande för de svenska kommunstyrelserna att fungera. När spelreglerna blir mer tydliga kan förhandlingarna istället riktas in på sakfrågor. Oppositionens roll skulle också stärkas med direkt insyn i regeringsarbetet liksom möjligheten till långsiktighet i beslut då oppositionsstatsråd skulle kunna vara delaktiga i beslut och därmed uppbundna moraliskt.

I 13-mannaregeringen kommer det naturligt att uppstå några grupperingar. (Den matematikkunnige föreställer sig venndiagram.)

Departementscheferna

Detta är ju den egentliga regeringen som vi ser det idag. Oavsett partitillhörighet så är detta ju en gruppering som har anledning att samarbeta och att träffas separat (tillsammans med respektive statssekreterare).

”Inre kabinettet” eller den styrande grupperingen

Detta är den gruppering som har den verkliga makten. I dagens politiska läge vore det de rödgröna. Grupperingen är dock inte identisk med departementscheferna. En styrande majoritet kan ju vara så stark att den samlar fler än dessa sju statsråd, medans en minoritetsregering kommer vara tvungen att släppa minst ett departement till oppositionen. Överläggningar mellan samtliga statsråd inom den styrande grupperingen är i alla fall självklara.

Oppositionegrupperingar

Även de olika oppositionsgrupperna behöver ett regelbundet samarbete. Sannolikt skulle vi idag ha två grupper: Alliansen samt ett ensamt SD-statsråd som skulle få sitta och sura med sin statssekreterare.

I övrigt är §22-25 inlagda på förekommen anledning efter jippot med vice statsministern som inte var vice och §26 tillagd som ett bättre alternativ till lagrådet.

Om hur regeringar kan representera folkviljan

december 29, 2014

Kära läsare, om ni nu hittar detta inlägg efter min långa tystnad, med andledning av det rikspolitiska läget ser jag mig kallad att återuppta bloggandet. I detta inlägg kommer jag att titta på de olika sätt som en regeringspolitik kan representera folkviljan. Slutsatsen blir att den form av regeringspraxis som just införts med decemberöverenkommelsen inte gör att folkviljan kan genomföras utan istället blockerar detsamma.

Vad är folkviljan? Hur kan densamma genomföras i politiken? Borde den ens genomföras? Det är ett undflyende begrepp ”folkviljan” men likväl så måste man hantera det när man diskuterar demokrati. För vad är demokrati om inte ett politiskt system som syftar till att folkviljan ska få råda? Man kan göra det enkelt för sig och säga att om över 50% vill något så är detta något folkviljan och skall genomföras. Då duckar man för möjligheten att dessa kanske 51% använder folkviljan till ursäkt att förtrycka övriga 49%. Av den anledningen brukar demokratier också ha lagar runt minoritetsskydd. Likväl röjer detta en djupare insikt: måste uttrycket av folkviljan vara en majoritetsuppfattning? Kan det rent av vara så att andra uppfattningar än 51% favorituppfattning bättre uttrycker folkviljan?

Låt oss titta på tre olika scenarier i en given politisk fråga:

1) Det finns en gruppring om strax över 50% som är överens. Detta är fallet vi redan varit inne på och stämmer med situationen i Sverige under regeringen Reinfeldt åren 2006 – 2010. Regerandet går som på räls men invändningar finns. Hur säkerställs den ”nästan-majoritet” som ständigt körs över? Pågår ett sådant regerande över lång tid så kommer ju nästan hälften av befolkningen att fråntas allt politiskt inflytande. Pågår det en kortare så riskerar politiken istället att bli hoppig med ideliga återställare när makten skiftar mellan blocken / partierna. I länder med uttalade tvåpartisystem finns ibland därför en tradition att söka bredare överenskommelser i viktigare frågor vilket i bl.a. USA löses genom en svagare partipiska som gör att man kan få en säkerhet att reformen ska överleva ett maktskifte. Med sina fel och brister på sikt är det dock svårt att i varje sakfråga ifrågasätta att en majoritetsuppfattning är en acceptabel tolkning av folkviljan.

2) Det parlamentariska läget omöjliggör för traditionella maktblock att få majoritet men traditionen i landet talar mot att trumfa igenom minoritetsuppfattningar. Lösningen blir då en bred överenskommelse. Två av de tre senaste mandatperioderna har detta varit fallet i tysk politik där huvudfienderna CDU och SDP samregerat. Nackdelen är, särskilt i det tyska fallet, att oppositionen blir svag. Men fördelarna är också många. En bred kompromiss är ingens favorit men å andra sidan kan alla enas om att det heller inte var det värsta förslaget. I sammanhang där val förrättas via den s.k. Bordametoden där man ger olika poäng till olika förslag eller kandidater är rent av avsikten att sålla fram kompromissen istället för 51%-vinnaren. Trots att den dagliga politiska retoriken säger annat så har vi en tradition i Sverige att skapa denna typ av breda överenskommelser i långsiktigt viktiga frågor som försvar och pensioner. Dagens ideologiskt marinerade politiska strebrar har svårare för denna typ av överenskommelser än forntidens statsmän säkra som de är på att just de har rätt. Likväl är det på detta sätt som vi fattar nästan alla andra beslut i livet. Det är sällan man har omröstningar om helgaktiviteter i familjen. Istället enas man om en kompromiss. Som uttryck för folkviljan är kompromissen nästan alla kan godta tveklöst acceptabel.

3) Det parlamentariska läget är sådant att tre fraktioner finns men ingen har majoritet och ingen kompromissvilja finns. Så har läget varit efter valet i höst men också under hela förra mandatperioden. Likväl finns här viktiga skillnader. Inte i blockens relativa storlek utan i deras positioner i förhållande till varandra. Starkt förenklad kan man beskriva det svenska politiska landskapet som en väster / högerskala som följer:  De Rödgröna – Alliansen – SD. Åren 2010-2014 var Alliansen större än De Rödgröna men saknade majoritet. Genom sin position i mitten kunde dock Alliansen regera tämligen ostört eftersom De Rödgröna och SD vanligen inte enades. De fall då oppositionen enades tjänade som korrektiv mot alltför radikal politik och en allmän sänkning av reformtakten. Trist för våra politiska yuppies som vill leka samhällsingenjörer men sannolikt i linje med väljarflertalets åsikter. Som uttryck för folkviljan är den stora mittenminoriteten väldigt bra. Vi kan t.ex. vara säkra på att SD och De Rödgröna har haft det gemensamt att de hellre sett Alliansens politik än den andra ytterkantens. Just detta att en stor mittenminoritet också tar hand om ytterkanternas intressen genom att föra en politik som dessa kan acceptera är en stor förtjänst som ofta missas. Inte bara Alliansen utan också S själva har regerat på detta sätt både i stat och kommuner där de varit större än borgarna men inte haft majoritet. Då har de kunnat regera utan hänsyn till varken V eller borgare eftersom dessa så sällan enats. Odemokratiskt? Nej ytterkanterna blev även här indirekt representerade genom den andra ytterkantens uteslutande.

Det jag saknat i dagens debatt är insikten att dagens parlamentariska läge inte faller under det tredje fallet ovan. Vi har idag en minoritetsregering som inte ens via sitt formaliserade stödparti V når upp till 50%. Detta liknar förvisso Alliansens situation innan valet med den skillnaden att De Rödgröna inte befinner sig i mitten. Därmed går det som det går. De kan inte få igenom sin politik eftersom de har en samlad opposition på samma sida om sig. Och det är rätt för inte något av de sätt jag ser att man kan tolka folkviljan på uppfylls av De Rödgröna. De företräder istället ibland extrema åsikter som folkflertalet ställer sig frågande till.

Problemet med den s.k. decemberöverenskommelsen är att våra ledande politiker i sin avsky för SD gjort sig blinda för skillnaden på en minoritet i mitten och en på kanten. Mittenminoriteten kan genom sin position just i mitten utgöra en tolkning av folkviljan och bör därmed kunna regera. I praktiken kan den också regera. Kantminoriteten däremot företräder en extrem åsikt som inte ska tolereras som regeringspolitik eftersom folkflertalet vill annat. Varför tar man då det beslut man tar? Ser man inte att man därmed tar bort möjligheten att genomföra folkviljan? Jag tror svaret är att man struntar i det. Vår politisk elit är nämligen inte intresserad av folkviljan. Man ser sig inte som valda för att kanalisera denna mystiska vilja till praktiska beslut utan man ser sig som en av Ödet utsedd ledarkast som har rätt till de inkomster som proffspolitiken kan ge. Att man sakpolitiskt tycker olika bryr man sig inte om. Det är nästan som om man inte ser att politiken är på riktigt och påverkar våra liv. Allt är ett spel för att se vem som för statsrådslön och vem som får nöja sig med riksdagsarvodet.

Jag ogillar fortsatt SD, men högaktar att de röstade på den budget de tyckte var bäst för landet så bör en folkvald som tar sitt uppdrag på allvar agera. Ännu mer ogillar jag de politiker som inte vill genomföra folkviljan utan trixa bort den. Det torde bli en blank valsedel i nästa riksdagsval om uppgörelsen står sig.

Efterskrift: Hur borde då situationen ha hanterats? I alla normala länder hade Löfvén avgått. Efter talmansrunda hade sannolikt en Alliansregering tillträtt. Deras budget ligger ju för nästa år. Genom uppgörelser med S eller MP i vissa frågor, genom triangulerande av SDs åsikt i andra och genom att lita på att SD och De Rödgröna inte enas i vissa hade man kunnat regera under 2015. Dessutom ligger ju budgeten fast. Men budgeten för 2016 då? Redan från start borde en sådan regering ha annonserat planer på ett extra val inför nästa budgetrunda. Ett nyval i september 2015 hade varit något annat än ett i mars. Tid hade dels funnits för opinionsmässiga förändringar men dels också för upplösning av blocken. Nu ville Löfvén sitta kvar vid makten till varje pris och Kindberg-Batra inte bli anklagad för att genomföra sin egen politik med hjälp av SD (som ändå var utmärkt tydliga med att de inte så några skillnader i invandringspolitik mellan budgetförslagen). Hellre offrar man tydligen den svenska demokratin.

Lekmannabetraktelse över första budet

juli 27, 2012

Du skall inga andra gudar hava jämte mig.

Vad är det? (För att tala med Luther.) I den bristfälliga undervisning i kristendom som var del av skolans religionsundervisning framställdes det första av budorden som definierande kristendomen och judendomen som monoteistiska. Och detta är naturligtvis sant, men tron på en himmelsgud, en höggud eller yttersta skapargud är antagligen lika gammal som mänskligheten. Så är också hinduismen ytterst en monoteism och i här i högan nord så talar Oden själv i Havamal om den högsta makt som styr världens skeenden. Det nya med judendomen vore väl då att högguden uppenbarar sin motvilja mot dyrkandes av det manegeri av lägre gudomar som brukade åtfölja honom eller uppfattas som hans inkarnationer i världen. Men i ljuset av de hierarkier av änglar som sedan räknats med inom alla tre monteismerna så verkar nog ändå den kristne Guden kunna acceptera lägre andemakter.

I Bibeln stormar profeterna mot Baalsaltare och avgudadyrkan. Det är därmed lätt att tro att budet främst gäller ett förbud att tillbe trä- eller stenbeläten, men att en sådan infantil självklarhet skulle vara budets djupaste betydelse faller på sin orimlighet. Gud har inte gett oss en helig skrift av plattityder.

Nej för att förstå vad en verklig avgud är måste vi fundera över vilket förhållande Gud vill att vi ska ha till Honom, vad det innebär att ”tro på Gud”. ”Tro” förstås av den moderna människan som försanthållandet av ett påstående. I den betydelsen så är kristen tro att bejaka de dogmer som bygger upp den kristna läran. Detta är möjligen ett nödvändigt, men alldeles säkert inte tillräcklig villkor för att kallas troende kristen. I den mer fulla betydelsen av ordet tro måste hjärtats attityd tas med. Tro är att sätta sin tillit till Gud. Att i bön och handling agera så som om Gud är alla gåvors givare och den ende som slutgiltigt kan lösa problem och rädda från faror. Det svåröversatta engelska ordet ”faith” fångar vad det handlar om. Att tro på Gud är att se Gud som ledstjärna, rättesnöre och yttersta mening med livet. Hur väl uppfyller man det som en vanligt fattig syndare?

Nu blir det också enklare att se vad en verklig avgud är. En avgud är vad som helst som tar denna plats i en människas liv istället för Gud. Grovt torde man då kunna dela in avgudarna i uppenbara och dolda avgudar. Med uppenbara avser jag sådana saker som alkohol och droger vilka är tämligen konkreta ting som helt styr missbrukarens liv. Kanske kan man också räkna in sexualitet och spel för även om detta är mindre konkreta företeelser, som dock för konkreta resultat, så är beroendet i stort identiskt med narkomanens. Det uppenbara i denna avgudadyrkan är de konsekvenser som den får på missbrukarens liv och omgivning. Guds varning att han tar hämnd på avgudadyrkan till och med i tredje och fjärde släktled framstår som i högsta grad självklart om man funderar på vad missbrukares barn och barnbarn kan få stå ut med. Men det som är uppenbart är också lättare att bekämpa. Också de flesta av världens barn tar avstånd från och söker bekämpa dessa företeelser, men blinda som de är för andliga ting kan deras bot aldrig bli fullständig. Fullständigt fri blir endast den som inser att han dyrkat en avgud och vänder sig bort från denna ande och till livets.

De dolda avgudarna är istället alla de idéer och föreställningar som människan gör till sin herre och sätter i Guds ställe. Att dessa är svårare att finna och utrota både hos sig själv och andra är inte konstigt särskilt när man betänker att de i stundom framstår som ”goda”. Somliga av dessa avgudar är dock inte några bildsköna ynglingar utan samma fula troll som lufsat bredvid mänskligheten sedan hedenhös: penningen och penningbegäret (Luther menade att mammon var lika gammal som människan och ett halvt millenium senare verkar inget ha förändrats), makten, egot o.s.v. De senaste århundradena har de fått sällskap av bl.a. de politiska ideologierna och människans inre känsloliv. Att ideologier samt närstående begrepp som stat, folk eller klass kan ta Guds plats som hur oerhörda konsekvenser detta kan få lär oss nutidshistorien, men hur är det med känslolivet? Sexualiteten och lusten kan enkelt ses som avgudar men på senare tid har också den romantiska kärleken givits gudomliga proportioner. Gud är Kärleken heter det och med detta menar man då inte längre ”agape”, den helt utgivande kärlek som intet har med känsloliv att göra, utan den romantiska känsla som vi människor kan känna genom kemiska och biologiska processer i vår hjärna trots att dessa i allmänhet är illa förklädd lust eller ren sentimentalitet. Förvisso inget otrevligt tillstånd, men heller inget annat än en känsla och inte ett gudomligt tillstånd. För somliga blir känslolivet över huvud en avgud. Vad de tar sig för måste ”kännas rätt”. Och visst har vår Herre utrustat oss med ett samvete som kan tala till oss genom våra känslor, men känslorna måste (jag lånar liknelsen från M Scott Peck) vara våra slavar som berikar vårt liv och inte våra herrar som styr det än hit och än dit.

Besläktad med ”kärleken” är ”godheten”, d.v.s. den urartade snällismen, föreställningen att man aldrig ska kräva något av någon enda annan människa. Här ser man då hur svårt det kan vara att identifiera och avslöja avgudar då den kan utge sig för att vara godheten, lätt inses också att man inte blir särdeles populär om man vill klassa ”godhet” som en avgud. För somliga blir t.ex. kyrkan en avgud när de sätter en viss värdslig organisation av det kristna livet före det kristna livet självt. Hur får man dem att förstå att de inte dyrkar Gud utan Kyrkan?

Det började så enkelt med barnatron att det räcker att avvisa Oden, Saturnus och Krishna, och slutar med att det enda sättet att följa första budet är att leva sitt liv, i tanke så väl som handling, alltid ärandes Gud och följandes Hans vilja. Kan någon enda människa det? Nej knappast. Så ser man redan vid studium av det allra första budet att människan aldrig helt kan leva upp till Guds lag utan är hemfallen åt ständig synd och i behov av frälsning genom Guds nåd.

Litania 2.0

februari 26, 2012

Så här under fastan är det ju vanligt att i svenskkyrkliga sammanhang byta ut den talade förbönen mot Svenska Kyrkans gamla fina litania i C moll (nummer 700:1 i psalmboken). Liksom så mycket annan liturgisk musik så har den väl rötterna långt tillbaka även om just denna melodi är från 1897. Men den kyrkliga musiken har ju ofta utvecklats så att var tids kompositörer har tagit äldre melodier och texter och med repsekt för det gamla anpassat till sin tid. Så gjorde de stora mästarna och så görs än idag, men sällan träffar man på något så på samma gång modernt och respektfullt som detta:

Det kan vara första gången jag uppskattar nåt som måste klassas som hip hop.

Utvisade – för en halv miljon 

december 15, 2011

Migrationsminister Billström har ju i offentligheten uttalat att vi inte har råd att låta folk stanna i Sverige hur som helst. Att kasta ut folk ska dock få kosta hur mycket som helst verkar det.

http://mobil.aftonbladet.se/nyheter/article14082914.ab

Här handlar det dessutom om två i arbetsför ålder samt tre ynglingar så kostnaden i framtida BNP-bortfall torde dessutom vara betydande.

Tack för att monpolen försvunnit!

november 28, 2011

Att Apoteket AB och Svensk Bilprovning nu mer har privatägda konkurrenter beskrivs av vänsterdebattörer ibland som den svenska civilisationens undergång. Dessa företags gemensamma dataleverantör har under helgen och idag haft serverproblem vilket lett till att båda företagens datasystem legat helt nere. Att Bilprovningens personal måste fylla i sina protokoll manuellt kunde säkert kunderna leva med, men att Apotekets kunder inte kan hämta ut receptbelagd medicin är ju en ren katastrof. Eller hade varit tidigare. Nu kan ju kunderna gå till konkurrenterna.  Konkurrens har många andra fördelar än valfrihet och prispress.

Den havererade svenska migrationspolitiken

november 24, 2011

Sverige: landet som utvisar ensamma småbarn och blinda åldringar men låter sexförbrytare stanna.Vidare kommentarer om den svenska migrationspolitiken torde vara överflödiga.

Hägglund kämpar för statsrådspensionen

oktober 1, 2011

Kraven på Göran Hägglunds avgång börjar höras ordentligt igen. Idag skriver en lång rad lång rad ledande kristdemokrater i SvD att partiet behöver en ny partiledare. Hägglund lär dock fortsätta kämpa för att stanna kvar, trots att valresultat och opinionsmätningar tydligt visar att han uppenbart inte klarar av att få partiet att ”leverera”. Det är inte utan att man börjar fundera på om det faktum att Hägglund varit minister i fem år men man blir kvalificerad för statsrådspension först efter sex kan spela in…

Exemplet Helmuth von Moltke

juli 6, 2011

The anti-Nazi resistance within Germany took different forms: some fought against Hitler, and some thought against Hitler […]
(The Times, 5:e januari 2010)

En av dem som ägnade sig åt det senare var Helmuth James von Moltke, Greve von Moltke om vi ska vara korrekta, som tidigt bestämde sig för att inte sälja sin själ till nazismen utan istället motarbeta den med intellektuella medel. Redan kort efter sin juristexamen 1934 blev von Moltke erbjuden en domartjänst men avböjde då medlemskap i Nazistpartiet hade krävts. Istället öppnade han advokatbyrå inriktad på internationell rätt samt skaffade sig både kontakter och engelsk utbildning genom resor till London och Oxford. Vid krigsutbrottet blev han inkallad och får man anta p.g.a. sitt kunnande i internationell rätt placerad i militära underrättelsetjänsten, Abwehr.

Krigsplaceringen gav inte bara von Moltke ytterligare bevis för naziregimens ondska utan också ökade möjligheter till legalistiskt motstånd genom t.ex. författande av officiella skrivelser med krav att Tyskland skulle följa Genevé- och Haagkonventionerna. Krav som naturligtvis avvisades. Under denna tidreviderar också von Moltke sin syn på motståndet mot nazismen; han kommer fram till att sann motståndare till nazismen kan endast den Gudstroende vara.

Det är dock inte för sina skrivelser baserade på internationell lag eller sina kontakter med britterna som von Moltke dömdes till döden utan då domare Freisler i Folkdomstolen, Volksgerichtshof, avkunnar domen är den helt baserad på von Moltkes tankar om hur Tyskland ska kunna återuppbyggas efter nazismen. Freisler menade att redan spekulationer om en tid efter nazismen är att betrakta som föräderi. von Moltke verkar notera med stoltet att det som det Tredje Riket fruktar hos honom inte är något annat än hans tankar.

von Moltke hade runt sig samlat en krets regimkritiker för att diskutera frågor som hur kyrkan och utbildningssystemet hade misslyckats med att förhindra nazismens framväxt och Tyskland efter nazismen. Men detta var också allt vad von Moltke gjorde. Han motsatte sig ett attentat mot Hitler eftersom det riskerade att avslöja de goda krafter som skulle behövas för att bygga upp landet efter nazismen om det skulle misslyckas (vilket också var vad som skedde då 5000 nazimotståndare avrättades efter 20 Juli-attentat) och riskera att göra Hitler till martyr om det skulle lyckas.

I en värld där det våldsamma hjälteidealet hyllas är det befriande att möta ett intellekt som så klart tar avstånd från våld och vedergällning. För endast den som liksom von Moltke bekämpar tyranner med tanken allena kan med visshet säga att de står fria från skuld och att de har klivit av det ekorrhjul av ondska som vår värld är.

I ett brev till sina söner motiverade von Moltke själv sitt agerande:

Seitdem der Nationalsozialismus zur Macht gekommen ist, habe ich mich bemüht, seine Folgen für seine Opfer zu mildern und einer Wandlung den Weg zu bereiten. Dazu hat mich mein Gewissen getrieben – und schließlich ist das eine Aufgabe für einen Mann

Sedan nationalsocialismen kom till makten, har jag sökt mildra konsekvenserna för dess offer och bana väg för en förändring. Till detta drevs jag av mitt samvete – och det är slutligen den enda uppgiften för en man. [Min översättning med viss hjälp av motsvarande citat på engelskspråkiga Wikipedia]

Karen Armstrong – en liberalteologisk traditionalist?

juni 30, 2011

Kommen halvvägs igenom Karen Armstrongs bok” The Case for God”, fyndigt översatt som ”För Guds Skull”, kan jag konstatera att det är en synnerligen märklig skrift som lyckas hämta inspiration från både den traditionella skolan och liberalteologin. Armstrongs syfte är dock vällovligt: att göra Gud lättare att tro på genom att lyfta fram den pre-moderna andligheten.

Det ska sägas direkt att bokens fjärde kapitel är att betrakta som liberalteologisk smörja. På sin vandring genom västvärldens andliga historia har Armstrong kommit till Jesu och urkyrkans tid och demonterar på känt manér grunden för den kristna bekännelsen: Jesus var bara en riktigt hyvens kille och ett mänskligt föredöme, urkyrkan trodde inte alls på Jesu uppståndelse från de döda annat än i en allegorisk form, osv. För att vara en person som knappast kan ha egna minnen från den tiden uppvisar Armstrong en förvånansvärd kännedom om vad Jesus egentligen gjorde och vad apostlarna egentligen trodde. I botten ligger naturligtvis en bristande tro grundad i det statistisk rimliga antagandet att en godtycklig person inte är inkarnationen av det gudomliga Ordet. Felslutet är enkelt att göra, men statistik gäller inte en enskild individ. Kristendomen har heller aldrig hävdat något annat än att Jesus Kristus är unik.

Det vore alltså enkelt att avfärda Armstrong som liberalteolog, men det håller inte. Redan i inledningen slår hon fast syftet med boken till att vara att återuppväcka den andlighet som fanns i det för-moderna samhället. Modernismen, menar Armstrong, har inneburit att Gud blivit nästan omöjlig att tro på. I ena diket ligger ateisterna som på naturvetenskapligt logiska grunder förkastar Gud och i det andra de bokstavstrogna som inbillar sig att man ska läsa bibeln som på samma sätt som en naturvetenskaplig text. Att båda ståndpunkterna i ett historiskt perspektiv är extrema, ja närmast absurda, verkar de flesta människor idag inte medvetna om. Istället lyfter Armstrong fram dels den andlighet som i alla tider förmedlats genom kombinationen av myter och ritualer, dels den apofatiska andlighet som fortfarande är en stark strömning i den ortodoxa kyrkan. Religion ska vara något man gör inte en uppsättning trosuppfattningar.

Att sund religiös tro inte ska innebära ett försanthållande av vissa dogmer lyfte även Tage Lindbom fram i flera av sina skrifter och Armstrong tar detta ett steg längre genom att analysera ordet belives etymologiska utveckling från förmodern tid till nutid. Därmed kan Armstrong visa att då medeltidsmänniskan sa att hon trodde på Gud så menade hon något annat än vad vi idag menar. Tro i det förmoderna samhället var ingalunda ett försanthållande utan ska förstås som tillit eller tillförsikt (jag antar att Armstron i original använder ordet faith). För hedningarna är kristendomen en dårskap skriver Paulus, likväl så är det genom att torgföra denna dårskap och predika att frälsningen nås genom att acceptera den som moderna kristna söker övertyga tvivlarna. Man kanske inte ska förvånas över att det går lite sisådär. Märkligast blir förstås bokstavstron kombinerad med den Lutherska åsikten att det är tron allena som frälser; skulle då den yttersta dagen bestå av ett katekesförhör? Men åter till det förmoderna för om det är tillförsikt snarare än, i modrn mening, tro vi ska ha, vad blir det då av dogmerna. Kan vi kasta dem på sophögen? Nej menar Armstrong, men vi ska fatta dem apofatiskt.

Den apofatiska, negativa, teologin är fortfarande den ortodoxa kyrkans grund men i väst har den sopats bort av modernismen. Teologin baseras på insikten att språket och vår begreppsvärld aldrig kan fånga Guds natur. Därför är det inte rätt att säga att Gud är god, allsmäktig eller ens existerar eftersom Gud inte är god, mäktig eller existerar på ett sätt som är på något sätt jämförbart med hur en skapad varelse kan ha dessa egenskaper. Guds transcendens  är total och detta innebär att inga av de egenskaper som finns i delar av skapelsen kan användas för att beskriva Honom; skillnaden mellan Guds natur och naturen hos en del av Skapelsen är absolut. Därmed kan man inleda den apofotiska mystikens trestegsraket. För trots att de ju inte kan vara korrekta beskrivningar av Gud finns gott om metaforer och till skrivna egenskaper. Man börjar fokusera på detta: Gud är en klippa. Sedan går man vidare i insikten att detta inte är sant: Gud är inte en klippa. Men i sin absoluta transcendens är inte ens detta uttalande om Gud korrekt: Gud är inte heller inte en klippa. Målet är att nå den punkt där insikten uppstår att alla föreställningar man kan göra sig om Gud med nödtvång är falska, att språket bryter samman i försöken att beskriva Gud och att det enda som återstår är att i tystnad låta det rena sinnet söka Guds strålglans. Vladimir Lossky skriver att man för att möta Gud inte bara  måste tränga bortom vetandet utan också bortom icke-vetandet. De kristna dogmerna ska, enligt Armstrong, läsas och kontempleras över i denna anda. Därmed blir inte heller t.ex. den för oss i väst intellektuellt märkliga treenighetsläran ett problem utan istället en öppning in i det apofatiska tänkandet. Tanken ska pendla mellan ”Gud är en” och ”Gud är Fader,Son och Ande”, två uttalanden som båda är sanna men som med enkel världslig logik är ömsesidigt uteslutande.

Med modernismen går detta förlorat i västerlandet där teologin istället tar in naturvetenskapens metoder vilket leder till en separation mellan teologi och mystik. Det är olyckligt för som Lossky skriver med hänvisning till de ortodoxa kyrkofäderna så kan det inte finnas någon teologi utan mystik, eller någon mystik utan teologi. Utvecklingen i väst leder därmed till en akademisk och artificiell teologi samt en känsloladdad och överspänd mystik långt från det upphöjt lugna ideal som dittills hade varit alla andliga traditioners signum. Spåren leder ända in i nutiden med liberalteologi förvirring och pentakostal extas.

Utan kritik kan Armstrong inte komma undan. I avvisandet av bokstavstron hamnar hon i åsikten att den kristna läran måste vara föremål för ständig omtolkning, ja rent av att detta skulle vara den för-moderna attityden. Därmed visar Armstron att hon trots sin ansats inte klarat att frigöra sig från ett modernistiskt tänkande. Det finns inom modernismen två stora felslut ur vars grepp vi alla har svårt att frigöra oss: materialismen och positivismen. Det är den senare som lurar Armstrong att dra slutsatsen att vi ständigt måste omtolka; vi vet ju hela tiden bättre än tidigare! Armstrong går även i den andra fällan och man kan inte komma ifrån känslan att hennes ontologi är materialistiskt sluten trots allt tal om Guds transcendens. Tydligast blir detta i synen på den religiösa riten som Armstrong ständigt framhåller som viktig, men känslan är att den är viktig för att den löser upp psykologiska spänningar. Likaså är synen på de antika mysteriakulternas initieringar att de sätter den initierade i samband med djupt liggande skikt i det egna psyket. Mot detta kan man ställa en traditionalistisk tänkare som Fritjof Schuon vilken tveklöst skulle påpeka att riten fungerar genom att sätta deltagarna i kontakt med en absolut gudomlig verklighet och att initiering innebär mottagande av en verklig andlig kunskap (dvs gnosis). Ändå är Armstrong uppenbart inspirerad av den traditionella skolan, hon nämner rent av kodord som filosofia perrennis och primordiala traditioner, men utan en idealistisk världsbild blir slutsatserna inomvärldsliga.

Den för-moderna människan var idealist och anti-positivist. Myter, idéer och arketyper var verkligare än det som fanns i sinnevärlden samtidigt som människans guldålder fans i en fjärran forntid istället för framtid. Det traditionalistiska synsättet är också detta vilket inte bara påverkar synen på rit och initiering utan också på de kristna källornas historicitet. I en mening är det oväsentligt hur ”det verkligen var” eftersom den mytiska berättelsen äger egen existens i form av myt. Kanske är de rent av verkligare som myter? Men idealisten måste också vara öppen för att en så stark arketyp som det självutgivande gudomliga offret rimligen kommer att manifesteras också i den fysiska världen så som det gjorde med Jesus Kristus. När Armstrong vill återupptäcka den för-moderna andligheten kommer hon dock alltid att misslyckas så länge hon inte också bejakar dessa perspektiv. Kanhända visar hennes misslyckande på modernismens styrka.

Slutligen bör man bejaka Armstrongs budskap att religionens kärna inte är bekännelsen utan utövandet. För oaktat att hon missförstått varför så har Armstrong rätt i att det är genom att söka följa religionens etiska normer, att vara nitisk i bön och regelbundet gå till mässan som vi kan möta Gud. Inte genom att sitta på vår kammare och läsa, då får man bara en massa idéer.

(Fader Håkan Sunnliden skriver också om Armstrong).