Archive for juli, 2012

Lekmannabetraktelse över första budet

juli 27, 2012

Du skall inga andra gudar hava jämte mig.

Vad är det? (För att tala med Luther.) I den bristfälliga undervisning i kristendom som var del av skolans religionsundervisning framställdes det första av budorden som definierande kristendomen och judendomen som monoteistiska. Och detta är naturligtvis sant, men tron på en himmelsgud, en höggud eller yttersta skapargud är antagligen lika gammal som mänskligheten. Så är också hinduismen ytterst en monoteism och i här i högan nord så talar Oden själv i Havamal om den högsta makt som styr världens skeenden. Det nya med judendomen vore väl då att högguden uppenbarar sin motvilja mot dyrkandes av det manegeri av lägre gudomar som brukade åtfölja honom eller uppfattas som hans inkarnationer i världen. Men i ljuset av de hierarkier av änglar som sedan räknats med inom alla tre monteismerna så verkar nog ändå den kristne Guden kunna acceptera lägre andemakter.

I Bibeln stormar profeterna mot Baalsaltare och avgudadyrkan. Det är därmed lätt att tro att budet främst gäller ett förbud att tillbe trä- eller stenbeläten, men att en sådan infantil självklarhet skulle vara budets djupaste betydelse faller på sin orimlighet. Gud har inte gett oss en helig skrift av plattityder.

Nej för att förstå vad en verklig avgud är måste vi fundera över vilket förhållande Gud vill att vi ska ha till Honom, vad det innebär att ”tro på Gud”. ”Tro” förstås av den moderna människan som försanthållandet av ett påstående. I den betydelsen så är kristen tro att bejaka de dogmer som bygger upp den kristna läran. Detta är möjligen ett nödvändigt, men alldeles säkert inte tillräcklig villkor för att kallas troende kristen. I den mer fulla betydelsen av ordet tro måste hjärtats attityd tas med. Tro är att sätta sin tillit till Gud. Att i bön och handling agera så som om Gud är alla gåvors givare och den ende som slutgiltigt kan lösa problem och rädda från faror. Det svåröversatta engelska ordet ”faith” fångar vad det handlar om. Att tro på Gud är att se Gud som ledstjärna, rättesnöre och yttersta mening med livet. Hur väl uppfyller man det som en vanligt fattig syndare?

Nu blir det också enklare att se vad en verklig avgud är. En avgud är vad som helst som tar denna plats i en människas liv istället för Gud. Grovt torde man då kunna dela in avgudarna i uppenbara och dolda avgudar. Med uppenbara avser jag sådana saker som alkohol och droger vilka är tämligen konkreta ting som helt styr missbrukarens liv. Kanske kan man också räkna in sexualitet och spel för även om detta är mindre konkreta företeelser, som dock för konkreta resultat, så är beroendet i stort identiskt med narkomanens. Det uppenbara i denna avgudadyrkan är de konsekvenser som den får på missbrukarens liv och omgivning. Guds varning att han tar hämnd på avgudadyrkan till och med i tredje och fjärde släktled framstår som i högsta grad självklart om man funderar på vad missbrukares barn och barnbarn kan få stå ut med. Men det som är uppenbart är också lättare att bekämpa. Också de flesta av världens barn tar avstånd från och söker bekämpa dessa företeelser, men blinda som de är för andliga ting kan deras bot aldrig bli fullständig. Fullständigt fri blir endast den som inser att han dyrkat en avgud och vänder sig bort från denna ande och till livets.

De dolda avgudarna är istället alla de idéer och föreställningar som människan gör till sin herre och sätter i Guds ställe. Att dessa är svårare att finna och utrota både hos sig själv och andra är inte konstigt särskilt när man betänker att de i stundom framstår som ”goda”. Somliga av dessa avgudar är dock inte några bildsköna ynglingar utan samma fula troll som lufsat bredvid mänskligheten sedan hedenhös: penningen och penningbegäret (Luther menade att mammon var lika gammal som människan och ett halvt millenium senare verkar inget ha förändrats), makten, egot o.s.v. De senaste århundradena har de fått sällskap av bl.a. de politiska ideologierna och människans inre känsloliv. Att ideologier samt närstående begrepp som stat, folk eller klass kan ta Guds plats som hur oerhörda konsekvenser detta kan få lär oss nutidshistorien, men hur är det med känslolivet? Sexualiteten och lusten kan enkelt ses som avgudar men på senare tid har också den romantiska kärleken givits gudomliga proportioner. Gud är Kärleken heter det och med detta menar man då inte längre ”agape”, den helt utgivande kärlek som intet har med känsloliv att göra, utan den romantiska känsla som vi människor kan känna genom kemiska och biologiska processer i vår hjärna trots att dessa i allmänhet är illa förklädd lust eller ren sentimentalitet. Förvisso inget otrevligt tillstånd, men heller inget annat än en känsla och inte ett gudomligt tillstånd. För somliga blir känslolivet över huvud en avgud. Vad de tar sig för måste ”kännas rätt”. Och visst har vår Herre utrustat oss med ett samvete som kan tala till oss genom våra känslor, men känslorna måste (jag lånar liknelsen från M Scott Peck) vara våra slavar som berikar vårt liv och inte våra herrar som styr det än hit och än dit.

Besläktad med ”kärleken” är ”godheten”, d.v.s. den urartade snällismen, föreställningen att man aldrig ska kräva något av någon enda annan människa. Här ser man då hur svårt det kan vara att identifiera och avslöja avgudar då den kan utge sig för att vara godheten, lätt inses också att man inte blir särdeles populär om man vill klassa ”godhet” som en avgud. För somliga blir t.ex. kyrkan en avgud när de sätter en viss värdslig organisation av det kristna livet före det kristna livet självt. Hur får man dem att förstå att de inte dyrkar Gud utan Kyrkan?

Det började så enkelt med barnatron att det räcker att avvisa Oden, Saturnus och Krishna, och slutar med att det enda sättet att följa första budet är att leva sitt liv, i tanke så väl som handling, alltid ärandes Gud och följandes Hans vilja. Kan någon enda människa det? Nej knappast. Så ser man redan vid studium av det allra första budet att människan aldrig helt kan leva upp till Guds lag utan är hemfallen åt ständig synd och i behov av frälsning genom Guds nåd.