Patriarkatets revansch

de första skola bliva de sista,
medan de sista bliva de första
(Markus 10:31)

Vi lever i de sista av dagar. Radikalismens sista dagar. För nu har det radikala projektet nått därhän att det det mest radikala idag är det som var reaktionärt igår. Motsatserna möts och feminismen hyllar patriarkatets ideal. Unga kvinnor kämpar för rätten att få behaga okända män med åsynen av sina bara bröst och när en medelålders norrman tar sin frus 20-åriga vännina som bihustru så framställer kvällspressen det som höjden av modern frigjordhet. Vem hade trott att bokhandlaren i Kabul levde ett modernt familjeliv? Patriarkatet är återupprättat!

This is Sweden

En bekant skickade mig följande bilder. Lika som bär eller hur?

Det nya arbetarpartiet var det visst.

En nation av mesar

En grekisk sportjournalist frågade en gång en grekisk volleybollspelare

– Du har skämt ut den grekiska nationen. Vad har du att säga till ditt försvar?

efter att landslaget förlorat en viktig match. Hårda ord, men man kan faktiskt begära att den som drar på sig en landslagströja och representerar nationen både gör sitt bästa och vågar stå för att ett misslyckande är ett misslyckande. Jag kommer att tänka på citatet nu när de svenska skidskyttarna förvandlar sitt hemma-VM till ett fiasko. Svenska idrottsmän är ju i allmänhet både sämst när det gäller och mästare på att aldrig kunna erkänna att ett fisko är just ett fiasko. Senast i raden är Mattias Nilsson som efter att ha skjutit bort lagets medaljchanser i staffetten säger till TV-sporten att det kunde varit värre. Hur då? Hade karln haft nån heder i kroppen skulle man varit tvugna att ta vapnet ifrån honom innan han gjorde nåt desperat, men Nilsson skäms tydligen inte ens över sex bommar på åtta skott inför hemmapublik.

Sverige har blivit en nation av mesar. Det syns i hela samhället. Vinnarinstinkt och framåtanda förtrycks och medelmåttighet och ovilja att stå ut premieras. Konsekvenserna är självklara: att svenskar inte ofta är bäst i världen. Det gäller alla delar av samhället, men aldrig avslöjas det så skoningslöst tydligt som inom idrotten. Svenska idrottsmän är alltsomoftast inte bara oförmögna att vara bäst när det verkligen gäller utan dessutom rädda för det!

Vägen framåt är självklar. Vi måste återupprätta viljan att vara bäst och vi måste våga ställa krav på varandra. Idrotten i alla ära, framgångar där klarar vi oss egentligen utan, den verkliga förändringen måste komma i skolan där våra framtida medborgare danas. Det är därför sorgligt att läsa att Kafka flyttat in på Lärarhögskolan. Högskolans ledning verkar ha missförstått debatten om en litterär kanon och satsar nu helhjärtat på en fullskaleuppsättning av Processen, där lärarnas fokus läggs på att undvika alla anklagelser om diskriminering istället för på att säkerställa de examinerades kompetens och studenternas fokus läggs på att se sig som offer istället för att ta sitt eget ansvar för att uppnå sina kunskapsmål.

Världen är inte rättvis med sina utgångslägen. En del föds med dyslexi eller fysiska handikapp. En del tvingas starta om sina liv i ett nytt land. I en förment godhet fokuserar det svenska samhället på att jämna ut detta utgångsläge istället för att vara tydlig med vad som krävs för vissa uppgifter (svensklärare måste t.ex. kunna svenska) och sporra dem som har dåliga utgångslägen att kämpa hårdare. För att säkerställa vår framtida välfärd måste vi ändra denna grundinställning och istället börja hylla de hjältar som kämpar sig fram till seger trots usla ods. Vi behöver fler Rocky Balboa-typer och färre Mattias Nilsson-typer. Vi behöver göra det till fint att vilja bli bäst istället för fint att vara mobbad och kränkt.

I allmänhetens tjänst?

Varför det ska anses vara en kommunal grunduppgift att driva bostadsbolag övergår mitt förstånd, men det finns ju gott om folk till vänster som försvarar allmännyttan med näbbar och klor. Att behöva bo i ett hus ägd av en privat värd framställs nästan som ett öde värre än döden. Nu är de kommunala bostadsbolagen långt ifrån några mönstervärdar de heller. Det senaste exemplet kommer från Uppsala där kommunala Uppsalahem idag försökte vräka en fembarnsfamilj p.g.a. en obetald hyresskuld på 3089 kronor.

Uppsalahems VD Åsa Hedenberg säger rent ut:

– Vi tar inte hänsyn till barnfamiljer […]

Att bostadsbolag som agerar så kallas allmännyttiga är direkt oförskämt.

Gräddfilen

Sedan i somras måste alla som har sin arbetsplats i Stockholms innerstad men bor utanför betala biltull om de tar bilen till jobbet. Alla, med ett undantag: Riksdagsledamöter slipper.

Thomas Gür skriver idag på SvDs ledarsida om vänsterns närmast Lutherska inställning att alla problem ska lösas med nya pålagor. För att frälsa världen ska den syndiga människan späkas och individen kväsas till kollektivets fromma. Men alla är vi ju individer så i vänsterns idealsamhälle har vi det således alla personligt eländigt. Alla utom det politiska frälset som liksom en gräddklick i chokladkoppen flyter ovanpå.

För på nåt sätt lyckas ju alltid den nya adeln utesluta sig själv från de pålagor den lägger på oss övriga. Så också med biltullarna. För riksdagsmän gäller nämligen inte den normala regeln att en persons arbetsplats är där man utför sitt arbete (i deras fall riksdagshuset), en riksdagsmans arbetsplats är per definition hans hem. Därmed får riksdagsmän förmånen att skattemässigt behandla resor till och från sin normala arbetsplats som tjänsteresor med bl.a. det behändiga resultatet att de inte behöver betala biltullarna själva.

Schibsted vs Bonniers

Med anledning av de inlägg jag skrivit nyligen om eventuell sossifiering av Bonniermedia så kan det vara på sin plats att jämföra hur våra fyra stora dagstidningars webupplagor idag har rapporterat om regeringens (utmärkta) utspel om striktare regler för anhöriginvandringen. För att göra det enkelt listar jag endast rubrikerna, de säger tillräckligt.

Först Schibstedkoncernens tidningar (SvD och Aftonbladet): 

SvD nyhetsartikel: ”Jobb och bostad krav för invandring”
SvDs ledarblogg: ”Egen försörjning för integration”

Aftonbladet: ””Arbete en självklarhet för att få hit en anhörig””

Bonnierkoncernens Expressen och DN:

Expressen nyhetsartikel: ”Jobb och bostad krav för invandring”
Expressens Anders Jonssons blogg: ”Regeringens piska på flyktingarnas rygg”

DN.se sammanfattande rubrik: ”Försörjningskrav kritiseras”
DN artikel 1: ”Kritik mot krav på anhöriginvandring”
DN artikel 2: ”Rädda barnen kritiskt mot försörjningskravet”
DN artikel 3: ””Regeringen skyller på flyktingarna””

Trenden är väl ganska tydlig? Schibsteds två tidiningar har neutrala eller positiva rubriker medans Bonniers har neutrala eller (mycket) negativa. DN är värst som har ideal negativa.

I höstas skyllde Ulf Adehlson alliansens dåliga opinionssiffror på SvD och sa upp sin prenumeration. Undrar om karln någonsin läser DN?

LO och kvartalsekonomin

LO brukar tillhöra riskkapitalismens och kvartalsekonomins allra största kritiker. Kärnan av kritiken brukar vara att de beslut som är långsiktikt bra för svensk industri offras på de kortsiktiga vinsternas altare. När facket själv sitter i direktörsstolen borde man därför förvänta sig ett annat beteende, men så är det inte.

Idag rapporterar Dagens Industri att AMF Pension som ägs av LO och Svenskt Näringsliv samt har en styrelse bland annat bestående av LO-höjdarna Wanja Lundby-Wedin, Dan Andersson och Erland Olausson har hjälpt MAN och Volkswagen att tillsammans få röstmajoriteten i Scania. Detta genom att byta bort röststarka A-aktier mot röstsvaga B-aktier plus kontanter (10 kronor per aktie).

Långsiktigt bra för Scania med MAN och VW som ännu starkare ägare? Långsiktigt bra för svensk industri med ökat utländskt inflytande? Det finns säkert de som tycker så, men det är inte de toner man brukar höra från fackets sida. 37 miljoner kronor i kontanter tjänade AMF Pension på detta kortsiktiga klipp. Mycket pengar i en privatpersons ögon men nog trodde jag att LO sålde sina ideal dyrare.

Journalistisk integritet?

Häromdagen undrade jag lite skämtsamt om det är i Bonnierkoncernen och inte hos SVT och SR som sossejournalistikens högborg finns. Detta angående TV4:s agerande mot Erica Lejonroos. Skrattet fastnade dock lite i halsen när jag idag på SvD:s ledarblogg läser att Magnus Ljungkvist, socialdemokraternas pressekreterare i Stockholms landsting, verkar ha en direktlinje till Expressens politiske kommentator Anders Jonsson.

Nu tror jag förståss inte på någon hemlig konspiration där Bonniers och Mona Shalin har gjort upp en gemensam plan för att ta över landet. Däremot är naiviteten hos vissa journalister på förväntat ”borgerliga” media ibland påfallande. ”Anonyma” tips må vara en del av det politiska spelet i socialdemokraternas tappning av demokratin, men för att det ska fungera måste det finnas journalister som är redo att föra uppgifterna vidare. Tyvärr verkar det finnas gott om sådana nyttiga idioter lite varstans.

Nej nån konspiration finns det nog inte, men den journalistiska integriteten verkar å andra sidan inte stå högt i kurs i Bonnierkoncernen.

Fredrik Lindström och konservatismen

Jag fick biljetter till Fredrik Lindströms ”Svenskar är också människor” i födelsedagspresent av min fru. Ikväll har vi varit och sett föreställninngen. Eller föreställning föresten. Snarare föreläsning kanske, men i så fall den särklassigt roligaste föreläsning som jag sett.

Fredrik Lindström talar i närmare två timmar om oss svenskar. Om hur vi är, hur vi tänker och hur vi beter oss. Om hur ”osvensk” åtminstone i hälften av fallen är något positivt trots att motsvarigheten i alla andra länder och på alla andra språk är något väldigt negativt. Han talar om det faktum att vi är de mest individuella och mest moderna i hela världen. Eller annorlunda uttryckt mest ensamma och mest traditionslösa. Och någonstans här vänder föreställningen för Fredrik Lindström hyllar inte det moderna utan ifrågasätter det. Han ställer publiken inför frågan om inte just vår strävan efter att avskaffa alla traditioner och alltid vara maximalt ”moderna” är roten till de problem vi står inför idag.

Vi lever i en brytningstid. Jag är övertygad om det men kan inte bevisa det, för som i alla brytningstider är det inte tydligt för oss som lever i den. Det är framtiden som kommer att se att det var så, inte vi här och nu. Fredrik Lindström tar oss med till Sverige för 150 år sedan. Ett efterblivet land där varannat spädbarn dog och hungersnöd var vanligt. Ett land som också stod inför en brytningstid. För lösningen på det landets problem var att starta det moderna projektet som ersatte svält och krig med potäter och vaccin och som på två, tre generationer skulle lyfta Sverige från ett u-land till ett av världens ledande i-länder. Det är en imponerande utveckling, men den var inte gratis. Priset var det traditionella samhället, priset var att ständigt sträva mot framtiden och kasta ut tradition efter tradition. Men bara för att något var rätt strategi för att lösa de problem vi hade för 150 år sedan så behöver det inte vara rätt strategi för att lösa de problem vi har idag påpekar Lindström. Det moderna projektet närmar sig vägs ände, det är inte längre lösningen på samhällets problem utan snarare orsak till dem. Att lösningen på dagens problem inte är att kasta ut fler traditioner och ytterligare fjärma generationerna från varandra börjar sprida sig som en envis själslig klåda i det svenska folkdjupet. Yrvaket reser sig folket ur det modernas sömn och frågar efter traditoner och djupare värden. Det är därför vi lever i en brytningstid och det tydligaste tecknet är när en känd TV-profil står på scen och gör stor underhållining av att ifrågasätta det moderna.

Fredrik Lindström är doktorand i nordiska språk, författare, programledare och humorist. Det skulle han skriva under på själv. Fredrik Lindström är också konservativ. Han kanske skulle protestera mot det påståendet, men det är likafullt sant. Jag undrar om det inte är därför Dan Backman bara ger ”Svenskar är också människor” en fyra på tärningen.

TV4 bakom KRIS i (S)undbyberg

Så möts de så till slut för duell i gryningen, TV4 och Erica Lejonroos. Eller i alla fall i rättssalen. Lejonroos har stämt TV4 på nästan 2 miljoner kronor efter att TV4 ödelagt hennes politiska karriär genom ogrundade påståenden om oegentligheter och nu väntar ett tryckfrihetsmål. En stor summa kan tyckas, men småpotatis för TV4 och en klen ersättning för en förstörd karriär. Nu lär Lejonroos kunna komma tillbaka ändå. Hon har ju rest sig från betydligt värre smällar. Efter ett liv som kriminell och missbrukare fick hon ordning på sitt liv och via ett engagemang i föreningen Kriminellas Revansch i Samhället (KRIS) så hittade hon till politiken och Moderaterna. Inför valet 2006 var hon Moderaternas kandidat till kommunalrådsposten i Sundbyberg och efter alliansens seger var hon också på väg att flytta in i kommunalrådskontoret. Men TV4 ville annat. Trots att alla ingredienser för att få till en riktigt positiv askungenyhet fanns så var TV4 mer intresserade av att lyssna på obekräftade uppgifter om oegentligheter under Lejonroos tid i KRIS.

Vems ärenden går egentligen TV4? Är de rentav på jakt efter moderater? I Lejonroosaffären torde det i alla fall vara klart att TV4 lyssnat till uppgifter från hennes politiska motståndare. Uppgifter som hade till enda syfte att misskreditera och kanske få bort henne från makten. Effekten vet ni redan. Lejonroos löpte gatlopp i media innan hon gav upp. I Sundbyberg kom ändå KRIS till makten i röran som TV4 ställt till med effekten att sossarna tog över trots en borgerlig valvinst. ”Mission completed” för de som ”läckte” till TV4 alltså.

Kanske letar jag och andra på fel ställe då vi anklagar SVT och SR för att gå socialdemokraternas ärenden. Är det i Bonnierkoncernen vi borde leta efter istället?