Archive for maj, 2010

Mitt hem är min borg!

maj 26, 2010

En kvinna blir sexuellt attackerad av en inkräktare i hennes eget sovrum, men hennes man kommer till försvar. Inkräktaren får i vederbörlig ordning ett rejält kok med stryk av vad man kan förstå av Aftonbladet. Detta är ju helt i sin ordning och i enlighet med den moral som en sund människa borde ha. Endast en god portion människokärlek hindrar en normal äkta man att slå ihjäl våldsmannen på fläcken.

I den svenska polisens ögon verkar dock den äkta mannen vara den som begått den grövre gärningen. Det är en sjuk inställning, en i ordets rätta bemärkelse pervers inställning. Den som med våld eller hot tränger sig in i mitt hem, den som begår våldshandlingar mot mig eller mina nära och kära är fredlös. Att lagens väktare inte håller med är skandalöst!

Annonser

Om (hög)kyrklig förnyelse

maj 24, 2010

Jag fick en utskrift av en artikel signerad Dag Sandahl från Svensk Pastoraltidskrift (SPT) i min hand igår. Artikeln är nåt så ovanligt som författarens egen presentation av sin senaste bok – Förnyarna- och tanken slår mig att det är en kuriös tidskrift, SPT, som låter författare anmäla sina egna böcker.

Att boken var på gång är ingen nyhet för oss som följer Sandahls blogg där han gjort ordentligt med reklam för den, men presentationen är ändå intressant då den ger en kort sammanställning av den svenska högkyrklighetens utveckling sedan den olycksaliga ämbetsreformen 1958, såsom högkyrkligheten formaliserat sig i Arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse (aKF). Boken är f.ö. ett beställningsverk till just aKFs 50-årsjubileum.

Hur ska en förlorarrörelses historia skrivas undrar Sandahl? Jag blir inte klok på svaret, men just synen på sig själv som förlorare är intressant. Den högkyrkliga rörelsen inom Svenska Kyrkan har onekligen förlorat mätt enligt alla världsliga mått man kan tänka sig. Redan i aKFs bildande som en reaktion på kvinnoprästreformen 1958 ligger ett nederlag, politiken hade redan satts över teologin inom kyrkan och reaktionen blir att formalisera högkyrkligheten vilken då också, naturligt men olyckligt, kommer att ses som ensidigt fokuserad på just ämbetsfrågan. Sedan gick det utför för att slutligen hamna där vi är idag då manliga prästkandidater måste ta ed på att de anser kvinnor ha rätt till prästämbetet och där redan prästvigda män med traditionell ämbetssyn, som Sandahl själv, inte kan verka på högre klerikala poster än komminister. För att inte tala om haveriet i äktenskapsfråga. Likväl är det den högkyrkliga rörelsen som varit kyrkans teologiska elit och som stått för den liturgiska återfödelse som återfört skönheten som viktigt element till allt gudstjänstliv inom Svenska Kyrkan.  Det skulle nog kännas mycket onaturligt för t.o.m. den mest sekulariserade svenska gudstjänstbesökare med en gudstjänst av 1800-tals eller tidigt 1900-talssnitt: prästen endast i svartrock och osmyckat altare. Hela kyrkoåret som långfredag är inte vad vi väntar oss idag.

Men karriär- och politiskt kunde de högkyrkliga knappast ha förlorat mer, där resterna av rörelsen sitter och försmäktar på nåder som landsortskomministrar så teol docenter de är (som Sandahl). Kanske är han bitter, men läser man hans blogg så framstår han snarast som fylld av iver att plantera Ordet i den öländska mylla som ödet satt honom i. I en annan tid hade Sandahl blivit biskop, men nu slutade (?) han som hjälppräst. Frågan är dock om han inte frälst fler själar som det blev nu. Har han då vunnit eller förlorat?

Så hur kunde då den rörelse som var liturgiskt drivande marginaliseras? Jo den stod stark och, skriver Sandahl, ”endast drakoniska kyrkopolitiska åtgärder genom utnämningspolitik och lagstiftning skulle kunna  ändra det förhållandet”. Åtgärder som den politisk korrekta delen av kyrkan, liberalteologerna, mer än gärna tog till. Vi känner igen mönstret i samhället i övrigt: liberalerna och ideologerna säger sig stå för öppenhet och pluralism men kommer i slutändan att ta till varje medel för att fördriva och kväsa andra åsikter. Beteendet kan förvåna, men borde inte göra det. Tage Lindbom återkommer till att det är Människoriket som man vill upprätta. Då måste Människan skapas som suverän. Människan i singular som en enda entitet, med ett enda sätt att tänka. Denna Människa kan således inte skapas med mindre än att meningsmotståndare undanröjs, att konsensus tvingas på folket.

Priset för undanröjandet av opposition är dock högt, och särskilt då oppositionen står för den traditionella synen, för även om man som rörelse kanske kommer att stå för åsikter som appellerar till en större del av befolkningen så stöter man bort sina kärntrupper. Vi kan jämföra med våra politiska partier som förvandlats  från folkrörelser burna av medlemmar med brinnande övertygelse till medlemslösa valmaskiner; framgångsrika idag men på sikt dödsdömda eftersom de endast bebos av de ljumma. De ljumma och de makthungriga. Inga av dessa grupper är de som kan bära en organisation genom historien. Så ser också Svenska Kyrkans framtid ut. De varmt troende medlemmarna borta, kyrkbänkarna tomma och medlemsregistret befolkat av ljumma sekulariserade svenskar som vill ha kyrkan till att ordna, tomma men vackra, ceremonier vid livets stora händelser. På sikt kommer dock även de ljumma att försvinna då Svenska Kyrkan som en konsekvens av de tomma kyrkorna kommer att minska sin verksamhet. Och finns man inte på plats så kan inte Svensson få sina ceremonier. För att inte tala om risken för att Svensson går ur kyrkan av ren ateism, det ÄR ju faktiskt mycket svårt för en normalbegåvat att tro på tramset som predikas i nutidens svenska kyrkor. Nån new agare och gnostiker kan man väl fånga, men de fladdrar snart vidare till en ny andling blomma.

Precis som i politiken så professionaliseras också verksamheten som en reaktion på de saknade eldsjälarna. Prästämbetet har redan gått från kall till yrke. Eller akademisk titel att kokettera med för all del. Som i alla organisationer med mycket pengar kommer det heller inte att saknas folk som vill vara med och organisera nedgången och fallet för att få del av kakan.

Än högkyrkligheten som blivit körd på kyrkporten då? Jo den kommer i kraft av sin genuina oförfalskade förkunnelse att blomma upp, men organisationsformen måste återuppfinnas. Varthän bär det? Vem kan veta hur Andens vind blåser? Men kan vi ändå våga oss på att gissa att det fanns en mening med vad som hänt; att kyrkans Herres mening var att få de trogna att sätta kärleken till Ordet före kärleken till den världsliga organisationen, dess byggnader, pengar och karriärmöjligheter. Det är för tidigt att utse segrare och förlorare i den kyrkokamp som pågår i Sverige, men när väl räkningen ska göras tror jag inte högkyrkligheten kommer framstå som andliga förlorare. Men det kommer ta tid, frågan är om 61-åringen Sandahl kommer att få se det under sin livstid.

Växjö stift kan förloras!

maj 19, 2010

Jag läser på Dagen.se att det är 1/3 risk att även Växjö stift går förlorat och liksom Stockholm, Lund och Härnösand  framgent övergår från biskopssäte till att ledas av superintendent. Nåväl det kunde ju varit än värre. Helle Klein verkar ju varit aktuell i diskussionen, men tack och lov valts bort på ett tidigare stadium. Nu slipper i alla fall de stackars kyrkobesökarna i Växjö stift rädas att kyrkan förvandlas till ett utskott av Rörelsen.

Det luktar lite kulturkofta om vinnaren i nomineringsvalet, Mikael Mogren, när jag läser om honom på Wikipedia. Kopplingen till Omar är intressant på flera sätt. Vad jag vet dras t.ex. Omar till Sophia Perrennis. Att Omar sedan blivit spritt språngande galen på senare tid skulle ju i alla fall göra att kvällstidningarnas glada. Vad sägs om rubriken:  ”Jihadistens vän på Tegnérs biskopsstol”.

Men sanningen är ju att lämpliga prästkandidater inte prästvigs sedan 1993 och därmned knappast kan anses som lämpliga biskopar heller. Behörig är han i alla fall.

Skuggbudget – modern politik när den är som sämst

maj 2, 2010

Oppositionen har lagt fram sina skuggbudgetar idag. Eller var det en gemensam? Jag bryr mig i alla fall inte om det.

De så kallade skuggbudgetar som oppositionspartier alltid lägger fram på alla samhällsnivåer är ett av de bättre exemplen på den moderna politikens meningslöshet. Ett exempel på hur allt mer av vad de politiker vi faktiskt avlönar gör har kommit att handla om teater istället för lösandet av samhällsproblem. En budget gör man för att ha en ekonomisk plan för den närmsta framtiden. I de flesta organisationer är det ett viktigt intsrument för att försöka planera framtiden, inom det offentliga är det närmast framtiden själv. En budget är alltså viktigt.

Än skuggbudgetar då? Vad tillför de? Det ges sken av att de är viktiga eftersom de visar väljarna vad alternativet till den förda politiken skulle vara. Men är det verkligen sant? Knappast! Om man inte behöver ta verkligt ansvar för en budget så kan man i princip skriva vad som helst i den. Läser väljarna skuggbudgetar? Helt säkert inte! Nej, skuggbudgetarna är endast intellektuell torrsimm för opositionens ekonomiska experter. En torrsimm som knappats är gratis och som vi skattebetalare betalar via partistödet.

Men vem är förvånad. Till största delen handlar modern politik om intellektuell torrsimm istället för lösandet av de problem som du och jag upplever i vårt dagliga liv.

Till viss del är det de idiotiska voteringsreglerna i riksdagen som är boven i dramat. Man kan inte bara rösta nej. Mot regeringens propositioner ställs alltid motförslag (kan inte opositionen enas om ett så har man förvoteringar för att få fram ett motförslag, i nuläget blir det med andra ord sossarnas förslag). ”Nej” till propositionen betyder med automatik ”ja” till motförslaget och den som ogillar båda har bara att lägga ner sin röst. Hela systemet är uppenbart skapat för att en minoritetsregering med opposition ”på båda sidor” ska kunna regera lugnt utan risk att förslag stoppas bara genom att oppositionen är överens om det enda att de vill stoppa propostitionen. Det enda som krävs är att regeringen är större än varje oppositionsgrupp för sig. Systemet är med andra ord, som så mycket i Sveriges konstitution, skapat för att underlätta för socialdemokratiska minoritetsregeringar.

Det rimliga vore naturligtvis att nej endast betydde nej.

Men detta är inte hela sanningen. Ville oppositionen kunde de naturligtvis låta bli att presentera alternativbudgetar. Vi vet ju ändå hur det slutar vid voteringen i kammaren. Skuggbudgetar är dock bra teater och den moderna politikern försitter inte en sådan chans, estradör och inte ledare som han är.

Tänk om vi istället kunde ha en opposition som istället ville göra nytta. Som istället för att sälja sina egna visioner vore nageln i ögat på regeringen. Som granskade och opponerade på regeringens förslag. Som därmed också vässade den politik som blev resultatet.