Archive for juni, 2011

Karen Armstrong – en liberalteologisk traditionalist?

juni 30, 2011

Kommen halvvägs igenom Karen Armstrongs bok” The Case for God”, fyndigt översatt som ”För Guds Skull”, kan jag konstatera att det är en synnerligen märklig skrift som lyckas hämta inspiration från både den traditionella skolan och liberalteologin. Armstrongs syfte är dock vällovligt: att göra Gud lättare att tro på genom att lyfta fram den pre-moderna andligheten.

Det ska sägas direkt att bokens fjärde kapitel är att betrakta som liberalteologisk smörja. På sin vandring genom västvärldens andliga historia har Armstrong kommit till Jesu och urkyrkans tid och demonterar på känt manér grunden för den kristna bekännelsen: Jesus var bara en riktigt hyvens kille och ett mänskligt föredöme, urkyrkan trodde inte alls på Jesu uppståndelse från de döda annat än i en allegorisk form, osv. För att vara en person som knappast kan ha egna minnen från den tiden uppvisar Armstrong en förvånansvärd kännedom om vad Jesus egentligen gjorde och vad apostlarna egentligen trodde. I botten ligger naturligtvis en bristande tro grundad i det statistisk rimliga antagandet att en godtycklig person inte är inkarnationen av det gudomliga Ordet. Felslutet är enkelt att göra, men statistik gäller inte en enskild individ. Kristendomen har heller aldrig hävdat något annat än att Jesus Kristus är unik.

Det vore alltså enkelt att avfärda Armstrong som liberalteolog, men det håller inte. Redan i inledningen slår hon fast syftet med boken till att vara att återuppväcka den andlighet som fanns i det för-moderna samhället. Modernismen, menar Armstrong, har inneburit att Gud blivit nästan omöjlig att tro på. I ena diket ligger ateisterna som på naturvetenskapligt logiska grunder förkastar Gud och i det andra de bokstavstrogna som inbillar sig att man ska läsa bibeln som på samma sätt som en naturvetenskaplig text. Att båda ståndpunkterna i ett historiskt perspektiv är extrema, ja närmast absurda, verkar de flesta människor idag inte medvetna om. Istället lyfter Armstrong fram dels den andlighet som i alla tider förmedlats genom kombinationen av myter och ritualer, dels den apofatiska andlighet som fortfarande är en stark strömning i den ortodoxa kyrkan. Religion ska vara något man gör inte en uppsättning trosuppfattningar.

Att sund religiös tro inte ska innebära ett försanthållande av vissa dogmer lyfte även Tage Lindbom fram i flera av sina skrifter och Armstrong tar detta ett steg längre genom att analysera ordet belives etymologiska utveckling från förmodern tid till nutid. Därmed kan Armstrong visa att då medeltidsmänniskan sa att hon trodde på Gud så menade hon något annat än vad vi idag menar. Tro i det förmoderna samhället var ingalunda ett försanthållande utan ska förstås som tillit eller tillförsikt (jag antar att Armstron i original använder ordet faith). För hedningarna är kristendomen en dårskap skriver Paulus, likväl så är det genom att torgföra denna dårskap och predika att frälsningen nås genom att acceptera den som moderna kristna söker övertyga tvivlarna. Man kanske inte ska förvånas över att det går lite sisådär. Märkligast blir förstås bokstavstron kombinerad med den Lutherska åsikten att det är tron allena som frälser; skulle då den yttersta dagen bestå av ett katekesförhör? Men åter till det förmoderna för om det är tillförsikt snarare än, i modrn mening, tro vi ska ha, vad blir det då av dogmerna. Kan vi kasta dem på sophögen? Nej menar Armstrong, men vi ska fatta dem apofatiskt.

Den apofatiska, negativa, teologin är fortfarande den ortodoxa kyrkans grund men i väst har den sopats bort av modernismen. Teologin baseras på insikten att språket och vår begreppsvärld aldrig kan fånga Guds natur. Därför är det inte rätt att säga att Gud är god, allsmäktig eller ens existerar eftersom Gud inte är god, mäktig eller existerar på ett sätt som är på något sätt jämförbart med hur en skapad varelse kan ha dessa egenskaper. Guds transcendens  är total och detta innebär att inga av de egenskaper som finns i delar av skapelsen kan användas för att beskriva Honom; skillnaden mellan Guds natur och naturen hos en del av Skapelsen är absolut. Därmed kan man inleda den apofotiska mystikens trestegsraket. För trots att de ju inte kan vara korrekta beskrivningar av Gud finns gott om metaforer och till skrivna egenskaper. Man börjar fokusera på detta: Gud är en klippa. Sedan går man vidare i insikten att detta inte är sant: Gud är inte en klippa. Men i sin absoluta transcendens är inte ens detta uttalande om Gud korrekt: Gud är inte heller inte en klippa. Målet är att nå den punkt där insikten uppstår att alla föreställningar man kan göra sig om Gud med nödtvång är falska, att språket bryter samman i försöken att beskriva Gud och att det enda som återstår är att i tystnad låta det rena sinnet söka Guds strålglans. Vladimir Lossky skriver att man för att möta Gud inte bara  måste tränga bortom vetandet utan också bortom icke-vetandet. De kristna dogmerna ska, enligt Armstrong, läsas och kontempleras över i denna anda. Därmed blir inte heller t.ex. den för oss i väst intellektuellt märkliga treenighetsläran ett problem utan istället en öppning in i det apofatiska tänkandet. Tanken ska pendla mellan ”Gud är en” och ”Gud är Fader,Son och Ande”, två uttalanden som båda är sanna men som med enkel världslig logik är ömsesidigt uteslutande.

Med modernismen går detta förlorat i västerlandet där teologin istället tar in naturvetenskapens metoder vilket leder till en separation mellan teologi och mystik. Det är olyckligt för som Lossky skriver med hänvisning till de ortodoxa kyrkofäderna så kan det inte finnas någon teologi utan mystik, eller någon mystik utan teologi. Utvecklingen i väst leder därmed till en akademisk och artificiell teologi samt en känsloladdad och överspänd mystik långt från det upphöjt lugna ideal som dittills hade varit alla andliga traditioners signum. Spåren leder ända in i nutiden med liberalteologi förvirring och pentakostal extas.

Utan kritik kan Armstrong inte komma undan. I avvisandet av bokstavstron hamnar hon i åsikten att den kristna läran måste vara föremål för ständig omtolkning, ja rent av att detta skulle vara den för-moderna attityden. Därmed visar Armstron att hon trots sin ansats inte klarat att frigöra sig från ett modernistiskt tänkande. Det finns inom modernismen två stora felslut ur vars grepp vi alla har svårt att frigöra oss: materialismen och positivismen. Det är den senare som lurar Armstrong att dra slutsatsen att vi ständigt måste omtolka; vi vet ju hela tiden bättre än tidigare! Armstrong går även i den andra fällan och man kan inte komma ifrån känslan att hennes ontologi är materialistiskt sluten trots allt tal om Guds transcendens. Tydligast blir detta i synen på den religiösa riten som Armstrong ständigt framhåller som viktig, men känslan är att den är viktig för att den löser upp psykologiska spänningar. Likaså är synen på de antika mysteriakulternas initieringar att de sätter den initierade i samband med djupt liggande skikt i det egna psyket. Mot detta kan man ställa en traditionalistisk tänkare som Fritjof Schuon vilken tveklöst skulle påpeka att riten fungerar genom att sätta deltagarna i kontakt med en absolut gudomlig verklighet och att initiering innebär mottagande av en verklig andlig kunskap (dvs gnosis). Ändå är Armstrong uppenbart inspirerad av den traditionella skolan, hon nämner rent av kodord som filosofia perrennis och primordiala traditioner, men utan en idealistisk världsbild blir slutsatserna inomvärldsliga.

Den för-moderna människan var idealist och anti-positivist. Myter, idéer och arketyper var verkligare än det som fanns i sinnevärlden samtidigt som människans guldålder fans i en fjärran forntid istället för framtid. Det traditionalistiska synsättet är också detta vilket inte bara påverkar synen på rit och initiering utan också på de kristna källornas historicitet. I en mening är det oväsentligt hur ”det verkligen var” eftersom den mytiska berättelsen äger egen existens i form av myt. Kanske är de rent av verkligare som myter? Men idealisten måste också vara öppen för att en så stark arketyp som det självutgivande gudomliga offret rimligen kommer att manifesteras också i den fysiska världen så som det gjorde med Jesus Kristus. När Armstrong vill återupptäcka den för-moderna andligheten kommer hon dock alltid att misslyckas så länge hon inte också bejakar dessa perspektiv. Kanhända visar hennes misslyckande på modernismens styrka.

Slutligen bör man bejaka Armstrongs budskap att religionens kärna inte är bekännelsen utan utövandet. För oaktat att hon missförstått varför så har Armstrong rätt i att det är genom att söka följa religionens etiska normer, att vara nitisk i bön och regelbundet gå till mässan som vi kan möta Gud. Inte genom att sitta på vår kammare och läsa, då får man bara en massa idéer.

(Fader Håkan Sunnliden skriver också om Armstrong).

Annonser