Enmansvalkretsen är demokratins grund

Följande text baseras på en kommentar jag skrev på ”Tradition och Fason”.

Grunden för demokratin är att de fria medborgarna träffas på torget för att ta beslut i gemensamma angelägenheter medhelst handuppräckning. Så var det i den grekiska statsstaten och så var det i den höga nord där våra förfäder hållit ting så länge att det försvinner i forntidens töcken. Med tiden blev frågorna och de administrativa områdena för stora och den representativa demokratin måste uppstå. Det naturliga blev då att folket istället samlades på torget för att välja en person de hade förtroende för att representera bygden i den större församlingen, och därmed är enmansvalkretsen född. Detta är det ursprungliga, detta är det naturliga.

Det proportionella valsystemet är en konstruktion som uppstår först då ideologierna gör sitt intog med sina naiva, och ömsesidigt uteslutande, anspråk på Sanningen. Väljaren förväntas bilda sig en uppfattning vilken Sanning som är den Rätta och välja därefter. Valet står snart mellan ideologier inkarnerade som partier vilket gör individerna onödiga.

Men verkligheten ser annorlunda ut. Politikens dagliga hantverk är att besluta om allehanda vardagliga ting där de ideologiska skiljelinjerna är ringa. Vad dom behövs är dugliga personer. Vad garanterar att partierna sätter dugliga personer på listorna? Vad som behövs är personer som försvarar sin valkrets intressen mot statsmaktens. Varför skulle partigängaren göra det?

Särskilt allvarligt är detta för framvaskandet av lämpliga kandidater för rent exkutiv makt. Det behövs personer som kan ta beslut och genomföra dem. Det behövs ”doers”, men vi får folk som tagit sig fram dit där de är genom att fjäska inför ett partietablissemang. Vi får rövslickare. Så blir det som det bli också. Vid katastrofer som Estonia eller Tsunami står de svenska politikerna handfallna. Vi kan tacka Gud att en verklig katastrof, ett krig, en invasion, är osannlika. Vi har inte ledarskapet att hantera det.

Ytterst handlar politik om förtroende. Jag kan hysa förtroende för en person, men egentligen aldrig för en organisation. Jag tror inte att jag är unik. Därmed blir det reella valet mellan enmansvalkretsar där man röstar om förtroendet för en lokal representant och ”presidentval” mellan partiledarna. I Sverige har vi tydligt fått det senare och därmed flyttas debatten från det lokala torget till den centrala TV-rutan och väljaren går från fri medborgaren till passiv politikkonsument.

De konservativa och SWIFT

Jag läser i SVD att EU-parlamentet trilskas med att rösta igenom det avtal som ska tillåta USA att få reda på oss europeers banktransaktioner. I akt och mening att hindra terrorism sägs det, som vanligt. EU-parlamentet ger jag i vanliga fall inte mycket för, men stoppar de detta elände så har de gjort någon nytta i alla fall.

Det är intressant att läsa hur de olika grupperna ställer sig. Socilisterna är emot, med undantag av spanjorerna som uppenbarligen tycker det är viktigare att ordförandeskapet går smidigt än att integriteten för medborgarna upprätthålls. Den konservativa gruppen är för, tyvärr. Med det lysande undantaget tyskarna som är emot.

Kan 15 års nazistyre följt av 60 års komunistdito i halva landet ha gjort att den tyska kristdemokraten förstår att uppskatta att farbror staten inte ska veta allt om alla? Det säger en del om människans bristande inlevelseförmåga att det ska krävas sådant för att förstå självklarheter.