Vi kunde ha fått en borgerlig regering efter valet 2002. Nej jag tänker inte främst på den mittenregering som man satt och förhandlade om innan Maud Olofsson av någon outgrundlig anledning hoppade av. (Varför håller man på med partipolitik om man inte tar chansen att besätta rikets högsta politiska poster om än i en kanske kortlivad koalitionsregering i minoritet?) Jag tänker på den regering vi hade fått om borgerligheten hade enats om en vettig statsministerkandidat att utmana Göran Persson.
Nu vägrade man uttala sig ifrågan utan svävade runt i formuleringar om att det nog skulle bli ledaren för det borgerliga parti som blev störst i valet, som skulle bli statsminister om det blev borgerlig majoritet. Hur larvigt detta var förstod väl alla som klarade av att räkna ut att moderaterna skulle bli störst med 99% sannolikhet. De factokandidaten var alltså Bo Lundgren. Det tog alla för givet fast det i själva verket var bra nära att FP blev störst.
Man kan säga mycket om Bo Lundgren. T.ex. verkar han vara både sympatisk som person och en mycket bra chef för Riksgäldskontoret. Som politiker framstod han också som ett verkligt ämne för denna post eftersom han bara pratade om skatter. Därmed också sagt att han inte lockade folk att rösta bort Göran Persson.
Måste man resonera så som man gjorde 2002, att det största partiets ledare är självskriven som statsminister? Om man sätter partilojalitet framför allt annat: ja. Om man sätter viljan att komma till makten och kunna förändra främst: nej. Det fanns också en annan kandidat som hade gjort livet mycket svårt för Göran Persson som motkandidat i ett rent statsminsterval av den typ som valet 2006 sedan blev.
Under stora delar av sin partiledarkarriär var Alf Svensson populärare än sitt parti. En popularitet som visserligen lyfte KD starkt i valen1998 och 2002, men som borgerligheten som helhet inte alls lyckades ta vara på. Den moderata självbilden och chauvinismen stod väl i vägen. Måhända också folkpartiets. Likväl undrar jag om inte Alf Svensson som borgerlig gemensam statsminsiterkandidat hade kunnat ändra valutgången.
Jag blev ånyo att fundera på detta idag när jag läste om den senaste förtroendemätningen för partiledarna. Som jag förutspått sedan länge så faller Sahlins siffror. Hon håller på att bli det sänke i valrörelsen som jag hade trott. Maria Wtterstands siffror är dock kraftigt på uppgående. Det ska sägas att jag inte begriper vad som lockar, jag avskyr Wetterstrand som i mina ögon bäst jämförs med en folkilsken terrier, men hon går snart hem i hälften av stugorna.
Socialdemokraterna är ett stukat jätteparti på dekis. De kommer aldrig mer att få nära 50% av rösterna och de kommer antagligen aldrig mer att regera ensamma. Sahlin vet detta och antagligen några till i toppen. Men stora delar av rörelsen lever kvar i det förgågna. Jag klandrar dem inte! Det är en svår sak att inse att man inte är det man en gång varit. Därför är det en omöjlighet det som vore den rödgröna rörans bästa chans att klå alliansen: Wetterstrand som statsminsiterkandidat. Jag är dock ganska säker på att hon skulle leda vänsterblocket till regeringemakten, något som jag tror Sahlins förtroendesiffror kommer att förhindra.
Wetterstrand är i väljarnas ögon allt det som Reinfeldt inte är, på samma sätt som Reinfeldt var det Persson inte var. Hon är ung, fräsh och kvinna. Sahlin har bara det senare till sin fördel och det räcker inte.
På sätt och vis är det synd om Sahlin. Hon kan visst vinna valet, men då kommer hon att stå inför faktum att bli överglänst av sin miljöminister.