Archive for mars, 2010

Präster för eutanasi?

mars 31, 2010

Att Svenska Kyrkan är en fallen kyrka ska ingen behöva tvivla om, prisgiven som den är till partipolitikens godtycke. Men att det moraliska förfallet, avfallet från Guds ord, skulle vara så totalt att jag skulle få läsa om en präst som anser det vara rätt att abortera foster som inte är perfekta det hade jag ändå inte velat tro.

I går kväll ringde en vän. Han hade varit på en annan stiftsstyrelse och berättat först för en kyrkopolitiker (M) och sedan för en präst att han blivit morfar till ett barn med Downs syndrom. Repliken från båda var: ”Men gjorde hon inte fostervattensprov?” Morfadern svarade: ”Nej, hon menar att alla barn är lika välkonmna.” På kvällen var han omskakad. Han hade inte väntat sig det svaret från praktiserande kyrkokristna. Det hade nog inte jag heller – men sekularisering ser ut så här – den funktionella ateismen slår till i tänkandet och människor slutar se barn som en Guds gåva och barn med handikapp som ett Guds förtroende för oss. Väck med de mindervärdiga, alltså. Kyrkan tänker alls inte så. (http://www.ostran.se/bloggar/dagblogg/illa)

Jag blir för en gångs skull illa berörd ända in i hjärtat då jag läser detta. Men inget torde längre förvåna, varken med det allmänna moraliska tillståndet i Sverige, eller med Svenska Kyrkans sekularisering. Vi är inte långt från att ha den första prästen som öppet förespråkar aktiv dödshjälp. Kanske kommer framtidens giftinjektioner till åldriga och handikappade att delas ut under överinseende av en statskyrkopräst som välsignar akten.

Wetterstrand som statsministerkandidat?

mars 20, 2010

Vi kunde ha fått en borgerlig regering efter valet 2002. Nej jag tänker inte främst på den mittenregering som man satt och förhandlade om innan Maud Olofsson av någon outgrundlig anledning hoppade av. (Varför håller man på med partipolitik om man inte tar chansen att besätta rikets högsta politiska poster om än i en kanske kortlivad koalitionsregering i minoritet?) Jag tänker på den regering vi hade fått om borgerligheten hade enats om en vettig statsministerkandidat att utmana Göran Persson.

Nu vägrade man uttala sig ifrågan utan svävade runt i formuleringar om att det nog skulle bli ledaren för det borgerliga parti som blev störst i valet, som skulle bli statsminister om det blev borgerlig majoritet. Hur larvigt detta var förstod väl alla som klarade av att räkna ut att moderaterna skulle bli störst med 99% sannolikhet. De factokandidaten var alltså Bo Lundgren. Det tog alla för givet fast det i själva verket var bra nära att FP blev störst.

Man kan säga mycket om Bo Lundgren. T.ex. verkar han vara både sympatisk som person och en mycket bra chef för Riksgäldskontoret. Som politiker framstod han också som ett verkligt ämne för denna post eftersom han bara pratade om skatter. Därmed också sagt att han inte lockade folk att rösta bort Göran Persson.

Måste man resonera så som man gjorde 2002, att det största partiets ledare är självskriven som statsminister? Om man sätter partilojalitet framför allt annat: ja. Om man sätter viljan att komma till makten och kunna förändra främst: nej. Det fanns också en annan kandidat som hade gjort livet mycket svårt för Göran Persson som motkandidat i ett rent statsminsterval av den typ som valet 2006 sedan blev.

Under stora delar av sin partiledarkarriär var Alf Svensson populärare än sitt parti. En popularitet som visserligen lyfte KD starkt i valen1998 och 2002, men som borgerligheten som helhet inte alls lyckades ta vara på. Den moderata självbilden och chauvinismen stod väl i vägen. Måhända också folkpartiets. Likväl undrar jag om inte Alf Svensson som borgerlig gemensam statsminsiterkandidat hade kunnat ändra valutgången.

Jag blev ånyo att fundera på detta idag när jag läste om den senaste förtroendemätningen för partiledarna. Som jag förutspått sedan länge så faller Sahlins siffror. Hon håller på att bli det sänke i valrörelsen som jag hade trott. Maria Wtterstands siffror är dock kraftigt på uppgående. Det ska sägas att jag inte begriper vad som lockar, jag avskyr Wetterstrand som i mina ögon bäst jämförs med en folkilsken terrier, men hon går snart hem i hälften av stugorna.

Socialdemokraterna är ett stukat jätteparti på dekis. De kommer aldrig mer att få nära 50% av rösterna och de kommer antagligen aldrig mer att regera ensamma. Sahlin vet detta och antagligen några till i toppen. Men stora delar av rörelsen lever kvar i det förgågna. Jag klandrar dem inte! Det är en svår sak att inse att man inte är det man en gång varit. Därför är det en omöjlighet det som vore den rödgröna rörans bästa chans att klå alliansen: Wetterstrand som statsminsiterkandidat. Jag är dock ganska säker på att hon skulle leda vänsterblocket till regeringemakten, något som jag tror Sahlins förtroendesiffror kommer att förhindra.

Wetterstrand är i väljarnas ögon allt det som Reinfeldt inte är, på samma sätt som Reinfeldt var det Persson inte var. Hon är ung, fräsh och kvinna. Sahlin har bara det senare till sin fördel och det räcker inte.

På sätt och vis är det synd om Sahlin. Hon kan visst vinna valet, men då kommer hon att stå inför faktum att bli överglänst av sin miljöminister.

Ett riksdagsbeslut som inte behövdes

mars 11, 2010

Sveriges riksdag har idag beslutat att det Ottomanska riket begick folkmord på Armenier år 1915. Jag ställer mig följande frågor:

  1. Har våra riksdagsmän kompetens att avgöra detta? Folkmord är ett brott som definieras av internationell lag och mig veterligen krävs ingen folkrättslig utbildning för att bli vald.
  2. Är Sveriges Riksdag numer en domstol och har riksdagen i så fall verkligen juristiktion över det område där brottet begicks?
  3. Vad skulle beslutet egentligen vara bra för?

Låt oss uppehålla oss vid nummer tre. Vad tänker sig all fina, moderna demokrater som stöder beslutet att det ska leda till? Människorna som dog fortsätter vara döda även efter beslutet. Upprättelse vrålar den liberala pöbeln. Jaså? Av Sveriges Riksdag? Hur tänker ni då? Det enda som händer är att Sverige ställer till ett elände för den moderata och ganska västorienterade regeringen i Ankara. Hur mycket de egentligen än skulle hålla med så kan de inte annat än vidta åtgärder mot Sverige nu, annars bleve det militärkupp i Turkiet. Kraftagen behöver vi iofs inte vara rädda för eftersom det lär stanna vid de sedvanliga diplomatiska markeringarna, men i förlängningen kom Turkiet nu lite längre från EU. Turkiet styrs idag för första gången på länge av en regering som saknar kopplingar till militären. Demokratin är skör i landet men kursen är utstakat och viljan att närma sig EU finns. Militären och ”den djupa staten” är dock fortfarande stark och regerandet måste vara en balansakt där vissa frågor helt enkelt inte är särskilt lämpliga att tala om. Men nu tvingar alltså Sveriges radikala elit den Turkiska regeringen att bekänna färg! Och då bekänner den naturligtvis den enda färg som är möjlig i den inhemska situationen. Det är tydligen så radikaler behandlar sina vänner.

Rent allmänt är det bara löjligt att Sveriges Riksdag lägger tid på detta. Riksdagen borde ägna sig åt saker som händer i Sverige idag, inte saker som hände i Turkiet 1915. Alldeles oavsett hur oerhört hemska de senare kan tänkas vara. Att man anser sig ha tid att lägga på denna fråga visar bara att riksdagens ledamöter har alldeles för lite att göra. Behöver vi verkligen 349 stycken?

Men Populisten, inte kan du förneka att det var folkmord, utbrister den godhjärtade läsaren! Tja, vad vet jag? Jag är lika folkrättsligt obildad som våra riksdagsmän. Jag är en simpel man som nöjer mig med att konstatera att man tog livet av en väldig massa människor synbarligen pga deras etnicitet. Det räcker för mig och vill man ha en ettikett på det så duger ”ett djälva illdåd” gott!

Med Euron mot avgrunden

mars 7, 2010

Grekland är skakat av krisen och resten av Euroländerna darrar inför det som måste göras; omfattande stöd till den grekiska staten. Hur dessa stöd från sedelpressarna i nordeuropa ska utformas för att varken bryta mot EUs regler eller reta upp väljarna i betalarländerna är upp till den politiska elitens fingerfärdighet. Ske kommer det dock att göra eftersom det inte fins nåt val. Ekonomiekot tippade på att statliga tyska och franska banker köper upp grekiska statspapper mot statliga tyska och franska garantier. Risken fins förstås ändå att grekiska statspapper blir värdelösa varpå tyska och franska skattebetalare får betala notan, men det kvittar lika. Gör man inget kapsejsar Grekland och då får man likafullt betala eftersom Euron dras med i fallet.

Tro nu inte att Grekland är hela saken, nej Grekland är i själva verket bara den allra första lilla förrätten i den gigantiska festmåltid som de finansiella varulvarna tänker göra av Europa. De italienska och spanska ekonomierna ligger inte mycket bättre till och så snart Grekland är expiderat kommer flocken att kasta sig över nästa byte en bit västerut. Darra månde tyskarna som gav upp sin D-Mark.

Fåfängligheters fåfängligheter, säger dock predikaren, allt är fåfänglighet! I slutändan kommer inte västeuropa undan sina ekonomiska synder. Räddas sydeuropa nu så skjuts Eurokollapsen bara på framtiden. Runt 2020 sägs det att den verkliga katastrofen hinner ikapp oss. Någon gång då kommer Europas åldrande befolkning och naivistiska pensionssystem att koma på full kollisionskurs med varandra och göra att de allt färre arbetsföra inte längre kommer att kunna arbeta ihop till de pensioner som de alltfler äldre lovats varpå katastrofen är ett faktum. Valet kommer stå mellan massiva skattehöjningar eller kraftigt reducerade pensioner. Generationskriget blir ett faktum. Vi har förstås bara oss själva att skylla för att ha skapat pensionssystem som mest liknar pyramidspel och vilka bara kan fungera så länge befolking och tillväxt ständigt ökar. Sverige har dock tagit några steg i rätt riktning genom de pensionsreformer som gör pensionen mer av ett konsumerande av ihopsparat kapital än ett tärande på den samtida tillväxten. Kanske räddar det oss tillsammans med det faktum att vi höll oss borta från Euron. Kanske. Men risken finns att det inte var nog och att det var för sent. Dessutom sparas merparten av våra pensionspengar i aktier varför en långvarig lågkonjuktur slår sönder dem. Vi spelar roulette med vår ålderdom.

Pensionsystemens konstruktion är en av de märkligare konsekvenserna av den liberala positivismens grepp om det ekonomiska tänkandet. Märklig så till vida att det endast kan fungera om antagandet om ständig ekonomisk och befolkningsmässig tillväxt tas som absoluta postulat som alltid i alla tider gäller. För positivisten är det förvisso så, men för realisten är det bara att titta i historien så upptäcker vi också långa tider av stagnation och tillbakagång. Kanske är inte ens tillväxt normaltillståndet? Det är i alla händelser mig veterligen en historisk anomali att bygga ett samhälle som förutsätter befolkningstillväxt. Genom historien har istället allehanda sociala konstruktioner som månggifte och klosterväsende uppstått för att kunna undanhålla delar av den vuxna befolkningen från reproduktion. Då kakan var statisk fick inte befolkningen öka.

Det är en ödets ironi att vi samtidigt som vi bygger försörjningen under vår framtida ålderdom på en ökande befolknig så har ökningen gått i stå i vår del av världen. I sammanhanget kan man då inte undvika att diskutera abortena. Sveriges befolkning ökar, men det beror på invandringen. Ser vi till antalet födda och döda så skulle befolkningen minska med drygt 30 000 om året. Det är en händelse som ser ut som en tanke, men faktum är att denna siffra ganska exakt motsvarar antalet aborter i Sverige. I sitt välstånd verkar det svenska folket styrt in sig mot det biologiska reproduktionstal som gör att befolkningen hålls konstant. Men aborterna rubbar statistiken och fördärvar pensionsplanerna. De individer som skulle tagit hand om oss på ålderdomen har reducerats till cellklumpar och avlägnats ur folkkroppen redan innan de drog sitt första andetag. Invandringen håller uppe siffrorna men gör bara problemet värre sedan vi slutat se invandrarna som en resurs och omvandlat dem till en kostnad.

Vi har levt över våra tillgångar och vi har förvägrat våra tillkommande lyxen att leva och nu kommer straffet. Västvärlden är en döende dinosour som fastnat i ett bottenlöst tjärhål, men i öster börjar de oansenliga däggdjuren växa till sig för att bli den nya världens herrar. Är då hoppet förlorat? Nej kanske inte. Liksom några dinosaurer likt Fenix reste sig ur askan för att på bräckliga vingar flaxa in i framtiden som fåglar kan de länder i Europa som höll sig undan från Eurons detsruktiva faustpakt överleva. Aldrig har det varit viktigare att hålla sig utanför Eurosamarbetet och aldrig har det varit viktigare att reformera högskattesamhället. Framtiden kan vara vår om vi vill ha den och befolka den.

Religio perennis, KD och Islam

mars 1, 2010

Baserat på en kommentar jag skrev på Lars Flemströms blogg tänkte jag ge den trogne läsaren en liten utflykt i religionsfilosofin och samtidigt knyta ihop säcken lite avseende detta med KD och Islam.

Genom mitt intresse för Tage Lindblom som politisk tänkare (han hade föresten blivit 100 förra året om han levt) kom jag i kontakt med den s.k. traditionella skolans religionsfilosofiska tankar. Den främste företrädare i någorlunda nutid var väl Lindbloms sufimästare schweizaren Fritjof Schuon. Grundläggande inom denna skola är synen att det ytterst finns en enda SANN religion, religio perennis, men inte genom en av världsreligionerna i sig utan som den innersta gudomliga sanning som finns i kärnan av dem alla. Därmed inte sagt att synkretism är det rätta. Nej tvärtom, var det något Schuon tog avstånd från så var det just synkretism. Vägen till Sanningen går via de etablerade religionerna, var och en för sig, ortodoxi är ett absolut nödvändigt!

Det gudomliga ljuset har lyst in i skapelsen vid skillda tillfällen. Därmed får vi olika religioner, för människan kan aldrig i ord korrekt beskriva det gudomligt Absoluta. Det låter sig inte fångas i våra ord. Med detta i sinnet bör den troende med  respekt närma sig de bröder och systrar som av födesel, vana eller val kommit att söka sanningen via någon av de andra vägarna. Alla är den enda Sanningens tjänare. Det är religionsförnekarna och de genomsekulära som är den gemensamma fienden, för även om de har rätt att leva sina liv i orättfärdighet bäst de vill förvägrar de alltmer de troende den motsatta förmånen.

Det kan verka som en paradox men den islamiska ortodoxin, ej att förväxla med modern radikalreaktionär islamism, kan därmed vara en av de bekännelsetrognas viktigatse bundsförvanter i dagens Sverige. För gemensamt kan man ta upp kampen både för nyttan av, och rätten till, att leva ett liv i tro. Men inte helle ratt förglömma kampen för  rent sekulärpolitiska ställningstaganden som den värdekonservative kristne och den fromme muslimen lätt torde kunna enas om. Vem betvivlar islams syn på abort? Vem betvivlar islams syn på homoäktenskap?

KD har sakta men säkert närmat sig muslimska företrädare. Partiledningen vet att de måste bredda väljarbasen och har inte varit blinda för var det finns väljargrupper med lämpliga värderingar. Väljargrupper som dessutom idag ofta röstar på vänstern om de alls röstar. Gott så. Tyvärr verkar många bekännelsetrogna kristna röster i bloggosfären allt annat än positiva. Religionsskillnaderna skjuts i förgrunden och överdrivs.

Ser de då inte var världen är på väg? Ska vi låta alla bestående värden krossas i det sekulära samhället bara för att de lämpliga bundsförvanterna tror på Jesus på fel sätt?