Archive for december, 2014

Om hur regeringar kan representera folkviljan

december 29, 2014

Kära läsare, om ni nu hittar detta inlägg efter min långa tystnad, med andledning av det rikspolitiska läget ser jag mig kallad att återuppta bloggandet. I detta inlägg kommer jag att titta på de olika sätt som en regeringspolitik kan representera folkviljan. Slutsatsen blir att den form av regeringspraxis som just införts med decemberöverenkommelsen inte gör att folkviljan kan genomföras utan istället blockerar detsamma.

Vad är folkviljan? Hur kan densamma genomföras i politiken? Borde den ens genomföras? Det är ett undflyende begrepp ”folkviljan” men likväl så måste man hantera det när man diskuterar demokrati. För vad är demokrati om inte ett politiskt system som syftar till att folkviljan ska få råda? Man kan göra det enkelt för sig och säga att om över 50% vill något så är detta något folkviljan och skall genomföras. Då duckar man för möjligheten att dessa kanske 51% använder folkviljan till ursäkt att förtrycka övriga 49%. Av den anledningen brukar demokratier också ha lagar runt minoritetsskydd. Likväl röjer detta en djupare insikt: måste uttrycket av folkviljan vara en majoritetsuppfattning? Kan det rent av vara så att andra uppfattningar än 51% favorituppfattning bättre uttrycker folkviljan?

Låt oss titta på tre olika scenarier i en given politisk fråga:

1) Det finns en gruppring om strax över 50% som är överens. Detta är fallet vi redan varit inne på och stämmer med situationen i Sverige under regeringen Reinfeldt åren 2006 – 2010. Regerandet går som på räls men invändningar finns. Hur säkerställs den ”nästan-majoritet” som ständigt körs över? Pågår ett sådant regerande över lång tid så kommer ju nästan hälften av befolkningen att fråntas allt politiskt inflytande. Pågår det en kortare så riskerar politiken istället att bli hoppig med ideliga återställare när makten skiftar mellan blocken / partierna. I länder med uttalade tvåpartisystem finns ibland därför en tradition att söka bredare överenskommelser i viktigare frågor vilket i bl.a. USA löses genom en svagare partipiska som gör att man kan få en säkerhet att reformen ska överleva ett maktskifte. Med sina fel och brister på sikt är det dock svårt att i varje sakfråga ifrågasätta att en majoritetsuppfattning är en acceptabel tolkning av folkviljan.

2) Det parlamentariska läget omöjliggör för traditionella maktblock att få majoritet men traditionen i landet talar mot att trumfa igenom minoritetsuppfattningar. Lösningen blir då en bred överenskommelse. Två av de tre senaste mandatperioderna har detta varit fallet i tysk politik där huvudfienderna CDU och SDP samregerat. Nackdelen är, särskilt i det tyska fallet, att oppositionen blir svag. Men fördelarna är också många. En bred kompromiss är ingens favorit men å andra sidan kan alla enas om att det heller inte var det värsta förslaget. I sammanhang där val förrättas via den s.k. Bordametoden där man ger olika poäng till olika förslag eller kandidater är rent av avsikten att sålla fram kompromissen istället för 51%-vinnaren. Trots att den dagliga politiska retoriken säger annat så har vi en tradition i Sverige att skapa denna typ av breda överenskommelser i långsiktigt viktiga frågor som försvar och pensioner. Dagens ideologiskt marinerade politiska strebrar har svårare för denna typ av överenskommelser än forntidens statsmän säkra som de är på att just de har rätt. Likväl är det på detta sätt som vi fattar nästan alla andra beslut i livet. Det är sällan man har omröstningar om helgaktiviteter i familjen. Istället enas man om en kompromiss. Som uttryck för folkviljan är kompromissen nästan alla kan godta tveklöst acceptabel.

3) Det parlamentariska läget är sådant att tre fraktioner finns men ingen har majoritet och ingen kompromissvilja finns. Så har läget varit efter valet i höst men också under hela förra mandatperioden. Likväl finns här viktiga skillnader. Inte i blockens relativa storlek utan i deras positioner i förhållande till varandra. Starkt förenklad kan man beskriva det svenska politiska landskapet som en väster / högerskala som följer:  De Rödgröna – Alliansen – SD. Åren 2010-2014 var Alliansen större än De Rödgröna men saknade majoritet. Genom sin position i mitten kunde dock Alliansen regera tämligen ostört eftersom De Rödgröna och SD vanligen inte enades. De fall då oppositionen enades tjänade som korrektiv mot alltför radikal politik och en allmän sänkning av reformtakten. Trist för våra politiska yuppies som vill leka samhällsingenjörer men sannolikt i linje med väljarflertalets åsikter. Som uttryck för folkviljan är den stora mittenminoriteten väldigt bra. Vi kan t.ex. vara säkra på att SD och De Rödgröna har haft det gemensamt att de hellre sett Alliansens politik än den andra ytterkantens. Just detta att en stor mittenminoritet också tar hand om ytterkanternas intressen genom att föra en politik som dessa kan acceptera är en stor förtjänst som ofta missas. Inte bara Alliansen utan också S själva har regerat på detta sätt både i stat och kommuner där de varit större än borgarna men inte haft majoritet. Då har de kunnat regera utan hänsyn till varken V eller borgare eftersom dessa så sällan enats. Odemokratiskt? Nej ytterkanterna blev även här indirekt representerade genom den andra ytterkantens uteslutande.

Det jag saknat i dagens debatt är insikten att dagens parlamentariska läge inte faller under det tredje fallet ovan. Vi har idag en minoritetsregering som inte ens via sitt formaliserade stödparti V når upp till 50%. Detta liknar förvisso Alliansens situation innan valet med den skillnaden att De Rödgröna inte befinner sig i mitten. Därmed går det som det går. De kan inte få igenom sin politik eftersom de har en samlad opposition på samma sida om sig. Och det är rätt för inte något av de sätt jag ser att man kan tolka folkviljan på uppfylls av De Rödgröna. De företräder istället ibland extrema åsikter som folkflertalet ställer sig frågande till.

Problemet med den s.k. decemberöverenskommelsen är att våra ledande politiker i sin avsky för SD gjort sig blinda för skillnaden på en minoritet i mitten och en på kanten. Mittenminoriteten kan genom sin position just i mitten utgöra en tolkning av folkviljan och bör därmed kunna regera. I praktiken kan den också regera. Kantminoriteten däremot företräder en extrem åsikt som inte ska tolereras som regeringspolitik eftersom folkflertalet vill annat. Varför tar man då det beslut man tar? Ser man inte att man därmed tar bort möjligheten att genomföra folkviljan? Jag tror svaret är att man struntar i det. Vår politisk elit är nämligen inte intresserad av folkviljan. Man ser sig inte som valda för att kanalisera denna mystiska vilja till praktiska beslut utan man ser sig som en av Ödet utsedd ledarkast som har rätt till de inkomster som proffspolitiken kan ge. Att man sakpolitiskt tycker olika bryr man sig inte om. Det är nästan som om man inte ser att politiken är på riktigt och påverkar våra liv. Allt är ett spel för att se vem som för statsrådslön och vem som får nöja sig med riksdagsarvodet.

Jag ogillar fortsatt SD, men högaktar att de röstade på den budget de tyckte var bäst för landet så bör en folkvald som tar sitt uppdrag på allvar agera. Ännu mer ogillar jag de politiker som inte vill genomföra folkviljan utan trixa bort den. Det torde bli en blank valsedel i nästa riksdagsval om uppgörelsen står sig.

Efterskrift: Hur borde då situationen ha hanterats? I alla normala länder hade Löfvén avgått. Efter talmansrunda hade sannolikt en Alliansregering tillträtt. Deras budget ligger ju för nästa år. Genom uppgörelser med S eller MP i vissa frågor, genom triangulerande av SDs åsikt i andra och genom att lita på att SD och De Rödgröna inte enas i vissa hade man kunnat regera under 2015. Dessutom ligger ju budgeten fast. Men budgeten för 2016 då? Redan från start borde en sådan regering ha annonserat planer på ett extra val inför nästa budgetrunda. Ett nyval i september 2015 hade varit något annat än ett i mars. Tid hade dels funnits för opinionsmässiga förändringar men dels också för upplösning av blocken. Nu ville Löfvén sitta kvar vid makten till varje pris och Kindberg-Batra inte bli anklagad för att genomföra sin egen politik med hjälp av SD (som ändå var utmärkt tydliga med att de inte så några skillnader i invandringspolitik mellan budgetförslagen). Hellre offrar man tydligen den svenska demokratin.