Om hur regeringar kan representera folkviljan

Kära läsare, om ni nu hittar detta inlägg efter min långa tystnad, med andledning av det rikspolitiska läget ser jag mig kallad att återuppta bloggandet. I detta inlägg kommer jag att titta på de olika sätt som en regeringspolitik kan representera folkviljan. Slutsatsen blir att den form av regeringspraxis som just införts med decemberöverenkommelsen inte gör att folkviljan kan genomföras utan istället blockerar detsamma.

Vad är folkviljan? Hur kan densamma genomföras i politiken? Borde den ens genomföras? Det är ett undflyende begrepp ”folkviljan” men likväl så måste man hantera det när man diskuterar demokrati. För vad är demokrati om inte ett politiskt system som syftar till att folkviljan ska få råda? Man kan göra det enkelt för sig och säga att om över 50% vill något så är detta något folkviljan och skall genomföras. Då duckar man för möjligheten att dessa kanske 51% använder folkviljan till ursäkt att förtrycka övriga 49%. Av den anledningen brukar demokratier också ha lagar runt minoritetsskydd. Likväl röjer detta en djupare insikt: måste uttrycket av folkviljan vara en majoritetsuppfattning? Kan det rent av vara så att andra uppfattningar än 51% favorituppfattning bättre uttrycker folkviljan?

Låt oss titta på tre olika scenarier i en given politisk fråga:

1) Det finns en gruppring om strax över 50% som är överens. Detta är fallet vi redan varit inne på och stämmer med situationen i Sverige under regeringen Reinfeldt åren 2006 – 2010. Regerandet går som på räls men invändningar finns. Hur säkerställs den ”nästan-majoritet” som ständigt körs över? Pågår ett sådant regerande över lång tid så kommer ju nästan hälften av befolkningen att fråntas allt politiskt inflytande. Pågår det en kortare så riskerar politiken istället att bli hoppig med ideliga återställare när makten skiftar mellan blocken / partierna. I länder med uttalade tvåpartisystem finns ibland därför en tradition att söka bredare överenskommelser i viktigare frågor vilket i bl.a. USA löses genom en svagare partipiska som gör att man kan få en säkerhet att reformen ska överleva ett maktskifte. Med sina fel och brister på sikt är det dock svårt att i varje sakfråga ifrågasätta att en majoritetsuppfattning är en acceptabel tolkning av folkviljan.

2) Det parlamentariska läget omöjliggör för traditionella maktblock att få majoritet men traditionen i landet talar mot att trumfa igenom minoritetsuppfattningar. Lösningen blir då en bred överenskommelse. Två av de tre senaste mandatperioderna har detta varit fallet i tysk politik där huvudfienderna CDU och SDP samregerat. Nackdelen är, särskilt i det tyska fallet, att oppositionen blir svag. Men fördelarna är också många. En bred kompromiss är ingens favorit men å andra sidan kan alla enas om att det heller inte var det värsta förslaget. I sammanhang där val förrättas via den s.k. Bordametoden där man ger olika poäng till olika förslag eller kandidater är rent av avsikten att sålla fram kompromissen istället för 51%-vinnaren. Trots att den dagliga politiska retoriken säger annat så har vi en tradition i Sverige att skapa denna typ av breda överenskommelser i långsiktigt viktiga frågor som försvar och pensioner. Dagens ideologiskt marinerade politiska strebrar har svårare för denna typ av överenskommelser än forntidens statsmän säkra som de är på att just de har rätt. Likväl är det på detta sätt som vi fattar nästan alla andra beslut i livet. Det är sällan man har omröstningar om helgaktiviteter i familjen. Istället enas man om en kompromiss. Som uttryck för folkviljan är kompromissen nästan alla kan godta tveklöst acceptabel.

3) Det parlamentariska läget är sådant att tre fraktioner finns men ingen har majoritet och ingen kompromissvilja finns. Så har läget varit efter valet i höst men också under hela förra mandatperioden. Likväl finns här viktiga skillnader. Inte i blockens relativa storlek utan i deras positioner i förhållande till varandra. Starkt förenklad kan man beskriva det svenska politiska landskapet som en väster / högerskala som följer:  De Rödgröna – Alliansen – SD. Åren 2010-2014 var Alliansen större än De Rödgröna men saknade majoritet. Genom sin position i mitten kunde dock Alliansen regera tämligen ostört eftersom De Rödgröna och SD vanligen inte enades. De fall då oppositionen enades tjänade som korrektiv mot alltför radikal politik och en allmän sänkning av reformtakten. Trist för våra politiska yuppies som vill leka samhällsingenjörer men sannolikt i linje med väljarflertalets åsikter. Som uttryck för folkviljan är den stora mittenminoriteten väldigt bra. Vi kan t.ex. vara säkra på att SD och De Rödgröna har haft det gemensamt att de hellre sett Alliansens politik än den andra ytterkantens. Just detta att en stor mittenminoritet också tar hand om ytterkanternas intressen genom att föra en politik som dessa kan acceptera är en stor förtjänst som ofta missas. Inte bara Alliansen utan också S själva har regerat på detta sätt både i stat och kommuner där de varit större än borgarna men inte haft majoritet. Då har de kunnat regera utan hänsyn till varken V eller borgare eftersom dessa så sällan enats. Odemokratiskt? Nej ytterkanterna blev även här indirekt representerade genom den andra ytterkantens uteslutande.

Det jag saknat i dagens debatt är insikten att dagens parlamentariska läge inte faller under det tredje fallet ovan. Vi har idag en minoritetsregering som inte ens via sitt formaliserade stödparti V når upp till 50%. Detta liknar förvisso Alliansens situation innan valet med den skillnaden att De Rödgröna inte befinner sig i mitten. Därmed går det som det går. De kan inte få igenom sin politik eftersom de har en samlad opposition på samma sida om sig. Och det är rätt för inte något av de sätt jag ser att man kan tolka folkviljan på uppfylls av De Rödgröna. De företräder istället ibland extrema åsikter som folkflertalet ställer sig frågande till.

Problemet med den s.k. decemberöverenskommelsen är att våra ledande politiker i sin avsky för SD gjort sig blinda för skillnaden på en minoritet i mitten och en på kanten. Mittenminoriteten kan genom sin position just i mitten utgöra en tolkning av folkviljan och bör därmed kunna regera. I praktiken kan den också regera. Kantminoriteten däremot företräder en extrem åsikt som inte ska tolereras som regeringspolitik eftersom folkflertalet vill annat. Varför tar man då det beslut man tar? Ser man inte att man därmed tar bort möjligheten att genomföra folkviljan? Jag tror svaret är att man struntar i det. Vår politisk elit är nämligen inte intresserad av folkviljan. Man ser sig inte som valda för att kanalisera denna mystiska vilja till praktiska beslut utan man ser sig som en av Ödet utsedd ledarkast som har rätt till de inkomster som proffspolitiken kan ge. Att man sakpolitiskt tycker olika bryr man sig inte om. Det är nästan som om man inte ser att politiken är på riktigt och påverkar våra liv. Allt är ett spel för att se vem som för statsrådslön och vem som får nöja sig med riksdagsarvodet.

Jag ogillar fortsatt SD, men högaktar att de röstade på den budget de tyckte var bäst för landet så bör en folkvald som tar sitt uppdrag på allvar agera. Ännu mer ogillar jag de politiker som inte vill genomföra folkviljan utan trixa bort den. Det torde bli en blank valsedel i nästa riksdagsval om uppgörelsen står sig.

Efterskrift: Hur borde då situationen ha hanterats? I alla normala länder hade Löfvén avgått. Efter talmansrunda hade sannolikt en Alliansregering tillträtt. Deras budget ligger ju för nästa år. Genom uppgörelser med S eller MP i vissa frågor, genom triangulerande av SDs åsikt i andra och genom att lita på att SD och De Rödgröna inte enas i vissa hade man kunnat regera under 2015. Dessutom ligger ju budgeten fast. Men budgeten för 2016 då? Redan från start borde en sådan regering ha annonserat planer på ett extra val inför nästa budgetrunda. Ett nyval i september 2015 hade varit något annat än ett i mars. Tid hade dels funnits för opinionsmässiga förändringar men dels också för upplösning av blocken. Nu ville Löfvén sitta kvar vid makten till varje pris och Kindberg-Batra inte bli anklagad för att genomföra sin egen politik med hjälp av SD (som ändå var utmärkt tydliga med att de inte så några skillnader i invandringspolitik mellan budgetförslagen). Hellre offrar man tydligen den svenska demokratin.

Annonser

2 svar to “Om hur regeringar kan representera folkviljan”

  1. Lars-Erick Forsgren Says:

    ”Äntligen”! Yes, jag har faktiskt saknat dina bloggposter. Trots att vi har i vart fall delvis olika grundsyn, så var det oftast givande diskussioner vi förde på den tid som bloggandet var mera frekvent. Kanske delvis pga kombinationen av olika åsikter men vilja att resonera? Idag sker ju internetdebatten främst på Facebook o likn ställen, men blir där oftast mera ytlig och fladdrig. Jag kämpar dock på och skriver en och annan bloggtext fortfarande.

    Nå, om folkviljan och regerandet.
    I långa stycken delar jag din analys ovan. Vilket jag också försökt visa i flera bloggtexter. Att ett extraval inte blir av i mars, det är bra, ur många aspekter. Men hur och varför man trixade sig fram till detta med decemberöverenskommelsen, det finns massor av invändningar emot. Både politiskt/taktiska och ideologiska.

    Sålunda, förändringar i hur regeringar ska utses och fungera ska beslutas i laga ordning av riksdagen, inte av en grupp partiledare som en utomparlamentarisk överenskommelse som dels kan ses stridande emot RO, dels de facto kan brytas när som helst. Vill man ha en förändring i stil med DÖ, så skulle det ha skett just genom riksdagsbeslut, inte genom att förhandla över huvudet på riksdagens valda ledamöter, vilka ju i vart fall teoretiskt skulle kunna rösta emot partipiskorna.

    Vad DÖ faktiskt innebär kan man ha olika åsikt om också. Jag ser det som att det man kommit överens om är att inte komma överens, förutom detta att en minoritetsregering ska kunna regera, el i vart fall sitta kvar. Alltså inte i sak, bara i form, och inte enl hur vi hittills uppfattat begreppet regeringsduglighet.

    Hittills har ju minoritetsregeringar antingen vilat på ett tämligen villkorslöst stöd från kommunisterna/vpk eller så genom mer el mindre breda överenskommelser i sakfrågor över (de tidigare inte så hårda) blockgränserna. Oftast genom ett regeringsparti som sökt ”hoppande” majoritet med ett eller flera partier. När en regering (=s) inte hade majoritet så klarade sig den, när den ansåg att det räckte, med kommunisternas stöd. Ville den så sökte den stöd åt mitten.

    Min huvudinvändning emot din beskrivning är att du betraktar alliansen som ”mitten”, mellan de rödgröna och sd på vardera sidan.
    Blockmässigt man man ju se det så. Däremot anser jag att ideologiskt stämmer det inte. Inget av de 3 blocken är så lätt definierade.
    (Komplikationen är förstås att det är svårt att, rent praktiskt, placera partierna ideologiskt. Deklarerad och faktiskt profil stämmer ju snart sagt aldrig numera. Och vad som är ”mitten” beror ju på ytterkanterna befinner sig. För att förenklar resonemanget bortser jag från dessa komplikationer, det är ju inte avsett att vara en doktorsavhandling i statsvetenskap detta.,)

    Jag anser alltså att ”folkviljan” ska respekteras i demokratiska beslut. Och att när inte ett parti har en solklar och överlägsen majoritet, så respekteras folkviljan bäst genom praktiska kompromisser (i aktuella frågor) mellan partier som kan komma överens, vilket rimligen bäst sker genom att hitta ”mittenståndpunkter”, dvs tar hänsyn till mera än vad 50,1% vill se.

    Mitten idag ser jag idag gå delvis tvärs igenom partier. Det går inte att säga att blocken i sig är ”rött”, ”mitten” eller ”höger”.

    Tveklöst rött är förstås vänsterpartiet (dock ej så rött som gamla vpk eller skp). Mp har ibland en viss kantring åt rött, samtidigt med svårdefinerat grönt och ibland socialliberala inslag, är alltså inte alls klart ”rött” (eller klart rödgrönt).
    Stora delar av dagens sosseparti är idag ”mitten”, men försöker samtidigt hålla en balans med de rödare/socialistiska medlemmarna och väljarna. Vinner endera sidan inom s så tappar det än fler väljare….

    Allianspartierna då? Fp har delvis glidit åt höger, socialliberalerna sitter trångt, men får rimligen totalt ses som ”mitten”.
    Nya moderaterna är en skvader, som till och från betecknar sig som mitten eller till och med ngt slags vänster, men de facto är det ett högerparti ändå, med sin mix av rester av socialkonservatism (Reinfeldt), en gnutta värdekonservatism, mycket av neo-conservativ nyliberalism (främst ekonomiskt) och framför allt ren maktsträvan utan klar ideologi.
    Centern får nog ses som ”mitten” idag om än med fläckvis inslag av högerpräglad nyliberalism.
    KD är i botten ett värdekonservativt parti med socialkonservativa inslag som strävar efter att vara ”mitten” genom viss praktisk anpassning till liberalism, för att attrahera mittenväljare. (Vilket i o f sig gör att en del värdekonservativa inte riktigt känner sig hemma.)

    Ska man sortera partierna så är ändå, trots inre skillnader inom partierna, fp, c och kd som ”mitten”, medan moderaterna är höger.
    Som jag ser det så ligger mitten i svensk politik idag hos sossarna, fp, c, kd, som partier. Men med mittenväljare som kan ha röstat på mp eller m.

    Vänstern är v, delar av s och mp (men ej hela eller ens majoriteten inom dessa partier)

    Högern är moderaterna, och till en del sd…

    Ser man det som block så är sverigedemokraterna idag ett eget block.

    Sd är, i det som är dess profilfråga, den främlingsfientliga invandringspolitiken, förstås extremt och högerextremt i sin närmast perversa nationalism. Samtidigt så ska man komma ihåg att det också är ett missnöjesparti rent allmänt, missnöje med de gamla partiernas politik och deras sätt att ”inte lyssna på folk”, en populism som får ses som höger – hårdare tag emot brottslingar, ekonomisk politik (men som också kan vara vänster).
    En stor del av sd:s förslag som inte direkt berör invandringspolitiken, kan dock ses som en populistisk variant av gammal sossepolitik (som ju också i mycket var värdekonservativ!) , med bättre sjukvård, bättre äldreomsorg och pensioner etc. Att ”finansieringen” av detta ska ske genom ett stopp för invandringen, det är man inte lika tydliga med.
    Alltså, SD är ett extremt högerparti, som samtidigt försöker fånga nostalgiska vänsterväljare.

    Därför borde inte DÖ ha träffats. Men partierna på något sätt tagit sig tid för att lösgöra sig från blockpolitiken, hitta och göra tydligt sina ideologiska förankringar, och sedan antingen hitta fram till ett sätt att bilda en mittenregering (med majoritet!), eller så acceptera att det behövs ett extra val, kanske sept 2015 eller i maj 2016. Vilket förhoppningsvis kunde visa partierna var folkviljan ligger. Och tvinga dem till en demokratisk kompromiss i mitten.

    • Populisten Says:

      Jag har också mycket saknat våra debatter. Därför kommer här först en liten personlig utläggning om min långa tystnad och varför detta svar dröjt ytterligare ett halvår. Som du skriver förs ju mycket av debatten idag på Facebook och liknande och jag blev dels mer aktiv där, men framför allt exploderade mina ideella och lokalpolitiska engagemang samtidigt som familjelivet ju måste få lite tid också. Bloggandet fick läggas på is. Frågan om delning av Botkyrka kommun drevs till folkomröstning i samband med valet i höstas och kampanjen inför omröstningen tog rejält med tid.

      Att bloggandet spratt till berodde nog mycket på en rent personlig kris, min fru lämnade mig strax innan jul. Plötsligt kom lusten att skriva om något helt annat. För att snabbt helt försvinna tillsammans med lusten att göra speciellt mycket alls under det halvår som varit. Men när nu det familjerättsliga börjar vara utrett känner jag en mycket stark lust skriva här igen. Och lokalpolitik i all ära, men jag har en hel del åsikter om världen utanför Botkyrka också.

      Så till saken. Jag instämmer i det mesta du skriver i den kommentar. Anledningen att jag så tydligt placerar SD till höger är den ekonomiska politiken, som ju är det riktigt avgörande för om en regeringen kan sitta kvar. Jag menar att det är tydligt att SD föredrar en Alliansbudget framför en Rödgrön. Därmed var det inga problem att regera för regeringen Reinfeldt 2010 – 2014 (förutom några näsbrännor som bara var nyttiga). I rådande läge där de Rödgröna är större än Alliansen skulle det långsiktigt bli vanskligt för Alliansen att lita på passivt stöd från SD; SD kan ju lägga ner sina röster och då kan en vänsterbudget vinna. Då måste man förhandla. Nu vann dock Alliansens budget i höstas och då menar jag att de borde ha regerat landet. Sedan hade de lämpligen utlyst nyval innan denna hösts budgetsväng, med förhoppning att bli större än vänstern och kunna regera vidare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: