Pojken och våren

Det var en gång en pojke. Eller kanske snarare en ung man. Eller kanske en inte så där helt ung man heller. En man kanske helt enkelt. I sina bästa år troligen. Fast trots att åren gjort att han nu var en inte alldeles ung man, men ändå ung när man tänker efter och jämför med andra, så var han ändå inget annat än en pojke.

Nåväl. Denna unga man som var en pojke bodde i en liten röd stuga med vita knutar. En sådan där stuga som finns i reklambroschyrer för Sverige. En sådan där stuga med lagom brant tak för att snön ska ligga kvar och vara dekorativ och först rutscha ner då den blivit farligt tung och då lägga sig i en snygg driva mot väggen. En så där stuga med enkelglasfönster där iskristallerna kan bilda så vackra mönster på rutorna när det är riktigt kallt. En sådan där stuga med ett fågelbord utanför och rådjur som kommer på besök för att äta de utlagda äpplena. En sådan där stuga som alla drömmer om att bo i. I just en sådan stuga bodde pojken.

Stugan låg djup inne i en skog. En ganska trevlig skog där pojken kunde hämta ved att elda med så att han inte behövde frysa. En typisk trevlig svensk skog med massa söta harar och ekorrar men inga vargar. Pojken brukade ofta ströva runt i skogen och se på den vackra naturen och på spåren av djuren. Och stod han stilla och bara väntade så kunde han ibland få se en skymt av något av djuren. Då brukade pojken bara stå och titta på djuren och förundras ända tills han blev så kall att han bara måste röra sig och djuren skrämdes iväg. Utan tvekan var det en mycket vacker och trevlig skog. Det var en bra skog att ha en stuga i. Och det var som ni förstår en mycket bra stuga också. Pojken var den första att hålla med. Han trivdes. Det var väl egentligen bara ett fel med stugan och med skogen. Det var alltid vinter.

Pojken funderade ofta på det där med vintern. Han visste ju att det fanns andra årstider också. Ofta hörde han ju talas om våren. Ja våren var den årstid som folk talade allra mest om, det kände han sig säker på. Eller kanske talade folk mer om sommaren nuförtiden, när han funderade på saken. Fast detaljerade sommarskildringar kändes mest smutsiga och vulgära. Sommaren borde inte vara något man pratade om på det sättet tyckte pojken. Sommaren borde bara vara en naturlig fortsättning på våren, då var den nog väldigt fin den också. Hösten ville ingen prata om.

Men folk pratade mycket om våren, det stod helt klart. Den verkade vara väldigt trevlig tänkte pojken, fast han inte riktigt kunde veta hur. Varm, sades det, och ljus och grön. Jo det verkade ju trevligt. Väldigt trevligt. Ibland när pojken skottade snö utanför sin stuga och var tvungen att ta i så att han blev lite svettig och alldeles varm, undrade han om det var så vårvärmen kändes. Fast det var det nog ändå inte trodde han. Mer som värmen från en brasa som man tänder i öppna spisen en kväll när de känns extra kallt och stugan känns extra liten och ensam i den stora skogen. Mer en sådan värme var det nog fast kanske mer från alla håll samtidigt, tänkte pojken. Det var nog en trevlig värme i så fall. Och det är klart att om det inte hade varit en trevlig värme så skulle nog inte folk ha pratat så mycket om den.

Han hade ju sett våren. Bara på mycket långt håll förstås. Det såg alldeles underbart ut fast det var svårt att veta riktigt säkert på så långt håll. Det var alltid ganska korta glimtar också. Och aldrig att det spillde över någon värme åt hans håll. Jodå han hade sett våren. Men bara korta glimtar och på långt håll. Och så på TV. Det var mycket vårfilmer på TV. I själva verket så verkade nästan alla filmer handla lite grann om våren. Rutan var varje kväll full av bilder på män och kvinnor som gick hand i hand i vårsolen medan fåglar kvittrade och blommor slog ut i deras fotspår. Det såg verkligen alldeles underbart ut. Men hur nära pojken än satt så kunde han inte känna värmen. Många kvällar när det varit filmer om våren på TV så brukade pojken ligga och gråta tyst i mörkret innan han kunde sova. Det är inget vidare att gråta sig själv till sömns, speciellt inte när det är vinter runt om.

Det fanns så klart sommarfilmer också. Jovisst hade han sett sådana. Men de kändes som sagt mest smutsiga och vulgära.

Ibland fick pojken besökare. Ibland men inte så ofta. Han brukade visade dem runt i stugan och redskapsskjulet och vedboden. Och de brukade titta lite avundsjukt men snällt på allt fint och välordnat och sedan le och säga att han hade det allt väldigt bra han. Pojken hade slutat säga emot för han hade fått så märkliga svar när han hade gjort det. Men han tyckte att de var ganska konstiga som trodde han trivdes i kylan. Eller var de så upptagna av att beundra hans lilla stuga att de inte såg all snö? Sedan stannade besökarna och pratade och drack lite kaffe innan de försvann tillbaka till sin mysiga vårvärme. Tänk om jag hade en stuga som du, sade de innan de åkte. Och sedan stod pojken kvar ensam i snön och frös. Kanske, tänkte pojken, förstår inte människor att uppskatta våren om de lever i den hela tiden. Då tyckte han synd om människorna.

För varje dag som gick så tänkte pojken mer och mer på våren. Det blev som ett mantra som malde inom honom. Våren, våren, våren, våren, våren, våren, våren… Hur mycket han än städade i stugan eller högg ved eller skottade snö eller bar ut äpplen till rådjuren, så kunde han inte sluta höra den malande rösten inom sig. Våren, våren, våren, våren, våren, våren, våren… Hur mycket han än pysslade med saker, så kunde han inte sluta längta efter värmen och ljuset. Trots att han aldrig fått känna värmen så blev det nästan enda han kunde tänka på. Eller kanske var det för att han alltid levt i vinterkylan som han längtade så intensivt efter vårvärmen. Jo så var det nog.

Till slut stod han inte ut längre. Han städade undan saker lite extra noga för han visste inte när han skulle komma tillbaka. Sedan åt han frukost och diskade sitt porslin och ställde det på tork i diskstället. Det såg ganska prydligt ut. Så tog han på sig varma kläder och gick ut. Han borstade bort den nyfallna snön från trappen, låste dörren och la nyckeln under mattan. Skulle det komma tjuvar så var det i alla fall onödigt att de skulle slå sönder en ruta. Så började han gå iväg från sin stuga. Rakt iväg bara utan annat mål än att finna våren. Kanske skulle han ha tur tänkte pojken, alla andra verkade ju ha haft det.

Pojken gick mycket långt och mycket länge. Hur långt och hur länge visste han inte själva och det spelar heller ingen roll. Han gick genom sin vackra stora skog och letade och letade. Men hur han än vandrade så var vintern ständigt kring honom. Inte den minsta vårblomma kunde han skymta, inte den minsta värme fanns i solen strålar. Och de enda snödroppar han såg var sådana som egentligen heter flingor. Trots att han var mycket trött så stretade han på genom snön för att finna den underbara värmen, men till slut föll han ihop i en driva. När han låg där och mörkret och kölden slöt sig omkring honom så började han gråta. Allt hade varit förgäves, det fanns ingen vår. Och nu skulle allt ta slut. Långt från hans trygga lilla stuga. Mitt i din mörka kalla skogen.

Men när pojken låg där i snön och livet började rinna iväg så kände han långsamt en underbar värme sprida sig genom kroppen. Han blundade och tänkte på solen och blommorna och livet kändes mindre elakt. För trots att han innerst inne visste att detta bara var ett symptom på att kölden höll på att vinna över honom så förstod han nu hur våren skulle känts. Sakta gled han in i denna värme och svävade bort. Och när allt tog slut så var han om inte varm och lycklig så åtminstone lite närmare än han någonsin varit förut.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: