Låt oss nu odla vår trädgård

maj 21, 2011

Reprisrundgången på SVT har naturligtvis kunnat utökas för varje ny kanal de skaffat, men att reprisera Minnenas Television som de gjorde ikväll ger ordet repris en extra knorr. Inte för att jag klagar i sak. Att se Dag Stålsjös film om hur sten bröts ur de västgötska åkrarna och lades till murar var en ren njutning. Tyvärr minner det både om en förlorad värld och en förlorad mentalitet.

Med spade, spett och trästörar rensades de svenska åkerlapparna på sten från 1700-talet fram till andra världskriget. Åkerlappar som kanske just huggits rena från urskog. De människor som röjde upp och skapade det landskap som vi idag uppfattar som typiskt svenskt gjorde inte detta för ära, berömmelse och rikedom även om det kunde delas ut kunglig medalj för en extra stilig stenmur. Nej, de gjorde det för att få bättre förutsättningar för att försörja sig och de sina och för att de såg det som en självklar mänsklig plikt att odla jorden. De sökte inte lämna monument efter sig, även om de slingrande stenormarna genom landskapet blev sådana, utan bara lämna efter sig lite mer en de fått. Lämna världen lite bättre än den var då de föddes genom att ha gjort bygden lite större på obygdens bekostnad. De gjorde det inte för annan vinning eller belönings skull än den stolthet de måste känt på sin ålderdom. Den stenen har jag brutit, den muren har jag lagt.

Idag växer Sverige igen. Inte bara genom att åkerlappar läggs i träda. Människor släpper skogens träd in på knuten och låter sly ta över ängen. Landsbygdens öppna landskap tätnar och i städerna kantas gångvägarna av meterhöga nässlor i sommartid. Landet förfaller.

Men man kan ta sin lie och låta den sjunga sin frihetssång där den går genom ogräset. Man kan strunta i att det är någon annans jobb och att man inte kommer få tack för det. För vems jobb skulle det vara om inte ditt att vårda den odling du har framför näsan? Och hur ska du kunna vårda och utveckla någon annan kultur om du inte vårdar den?

Svensk lyrikhistoria i sammandrag

maj 15, 2011

Kung liljekonvalje av dungen
han böjer sin nacke och ler,
men’s rosen av Jesse utsprungen
den doftar i vissna kvarter.

60% av svenskarna öppna för Guds existens

maj 5, 2011

Undersökningsföretaget Ipsos har frågat människor i ett antal länder runt jorden om deras religiösa föreställningar. Svaren för Sverige är som följer:

  • 18% tror på Gud eller ett högsta väsen
  • 18% tror ibland, men ibland inte, på Gud eller ett högsta väsen
  • 24% är osäkra om de tror på Gud eller ett högsta väsen
  • 37% tror inte på Gud(ar) eller högre väsen
  • 3%   tror på flera gudar eller högre väsen

Ofta kan man i debatten få intrycket att de flesta svenskar är ateister. I själva verket så är alltså 6 av 10 helt eller delvis troende. De 37% ateisterna kan förvisso framstå som en större intellektuell utmaning att omvända, men att hjälpa de 42% tvivlarna mot en djupare tro måste vara det naturliga första steget i återkristnandet av Sverige. Tvivel är inget att skämmas för utan en helt naturlig del av en levande tro.

Nätaktivism mot självmord

april 28, 2011

Pontus Löf har uppmärksammat att den översta träff man får om man söker på ”självmord” leder till en sida som ger praktiska tips om hur man bäst begår handlingen. Naturligtvis borde självmordsbeägna läsa något annat. Sättet att ändra på detta är att länka så mycket som möjligt till sidor som istället hjälper människor till bättre, ljusare, tankar så att dessa sidor kommer högre upp i sökföretagens ranking. Därför har Löf startat www.sjalvmordsguide.se och uppmanar alla att länka så mycket som möjligt dit.

Tidningen Dagen tipsar också om följande sidor:

Ett fritt land betalar inte böter

mars 14, 2011

EU-kommisionen hotar tydligen Sverige med böter i 150-miljoners klassen om inte datalagringsdirektivet införs omedelbart. Det ska vi strunta i tycker jag som ser Sverige som en fri nation och inte en europeisk delstat. Utdöms böter mot Sverige så är det bara att stunta i att betala. Vad ska EU göra? Invadera oss?

Den farliga men nödvändiga kärnkraften

mars 13, 2011

Egentligen är det väl paradoxalt att då en naturkatastrof just berövat minst 10000 människor livet så oroar vi oss för vad som ska hända med ett kränkraftverk som ens i värsta fall knappast kan komma upp i sådana dödssiffror. Delvis handlar det nog om människans önskan att greppa situationen; det tröstar att tala om den människoskapade faran så vi för ett ögonblick slipper minnas att naturen är just så skoningslös som den är. Men den smygande strålningen och de oerhörda tidsperspektiven skrämmer med kärnkraften. Och det hjälper inte att ha teknisk bildning som gör att man kan förstå mer av det som sker än andra, även min mage har en stor klump av oro för hur det ska gå.

Likväl är jag övertygad om att kärnkraften är nödvändig som samhället kommit att se ut. Men den är en nödvändighet som måste hanteras med yttersta försiktighet. Därmed inte sagt att man gjort något fel i Japan. Det är en grundläggande lärdom inom säkerhets för tekniska system att det är olyckorna som driver fram nya säkerhetsbarriärer. Det sägs t.ex. att det krävdes att två tåg frontalkrockade innan man kom på att lokförare inte borde vara färgblinda. Men säkerhetsarbetet inom kärnindustrin behöver ändå ta ett eller två steg framåt nu.

Kanske beror det på okunskap, jag ligger egentligen på den där luriga mellannivån där man kan se faror men inte vet hur de hanteras, men jag har alltid tyckt att kokvattenreaktorer känns lite mindre säkra. Att vattnet ska kunna koka bort och därmed blotta härden just som det antagligen skett i Japan är en rätt uppenbar risk. Visserligen framstår då tryckvattenreaktorer som säkrare, men målet måste sättas högre än så. I fjärran ser vi ju möjligheten att bygga reaktorer som arbetar med underkritisk massa och hålls igång av ett externt neutronflöde. En sådan reaktor stannar av sig själv om strömmen går.

Som vanligt är det alltså mer kunskap och inte mindre som behövs. Det forskningsförbud vi hafti Sverige framstår också som idiotiskt. Vi bör, ja vi måste, forska på nya bättre reaktortyper och en framtida effektivare och säkrare kärnkraft. Särskilt som dessa nya reaktortyper har potential att gå på uttjänt bränsle och därigenom förkorta en 100000 år lång föärvaringsmardröm till en 500-årig.

En stilla undran bara för att avrunda: varför har inte japanerna lagt sina reaktorer på maximalt avstånd från jordbävningar och tsunamis, på landets västkust? Kanske är det som med förgseende hos lokförare att det behövde hända en olycka…

Tea Party visar vägen!

mars 3, 2011

Den amerikanska Tea Party-rörelsen har haft toppmöte och dragit ut linjerna för framtiden. I svensk media brukar ju rörelsen beskrivas som en samling reaktionära fåntrattar, och visst såna finns i säkerligen i den liksom det finns knasbollar i alla rörelser av en viss storlek, men kärnan i rörelsen verkar vara alldeles förskräckligt vanliga amerikaner som helt enkelt tröttnat på partipolitisering och slösaktiga pampar. Och i ett läge när både federal regering och flera delstater bokstavligt talat står på ruinens brant samtidigt som ledande politiker talar om stimulanspaket bör man väl fråga sig vem som är knasboll.

Nu har Tea Party-rörelsen i alla fall haft toppmöte raporterar Världen Idag och perspektiven inger onekligen respekt. Den rörelse som oftast beskrivs som en kortsiktig populiströrelse lägger fram en 40 års-plan för att förändra USA:

I planen ingår allt från utbildning, lagstiftningsprocessen och rättsväsendet till valprocess, ekonomi och kultur.
”Det handlar om mycket mer än komma in i kongressen eller i Vita huset. Det handlar om att återställa vår konstitution och vårt land”, sa [den nationella samordnaren] Jenny Beth Martin

Det är dessa perspektiv vi också måste ha på återställandet av Sverige. Eller kanske ska vi rent av ha ett 100 årsperspektiv i ett land som sjunkit djupare i sörjan, inte ekonomiskt men socialt, moraliskt och politiskt? Precis som Tea Party ska vi inte primärt sikta på att ”komma in i Riksdagen” utan att förändra värderingar och utbilda människor. För om inte människor värdesätter sin personliga integritet i vardagslivet, hur ska vi då kunna ha ett samhälle där medborgarens integritet respekteras? Om inte människor vet att grundlagen i egentligen mening avskaffades 1974 och vad en grundlag kan göra för just dem, hur ska vi då återigen kunna bli ett land som styrs under lagarna?  Om inte flertalet styrs av en inre moral kan vi ha hur mycket poliser som helst utan att få ett tryggt samhälle? Om inte människor sätter en ära i att göra sitt jobb, hur ska då våra myndigheter kunna fungera effektivt? Osv osv.

Det finns så mycket man vill ändra på. Och det NU. Men man får aldrig glömma att saliga äro de saktmodiga och att tålamod är en dygd. Sann förändring tar tid.

Med svansen mellan benen

februari 22, 2011

Det påstås att då det stod klart för Augusto Pinochet att han förlorat det presidentval han själv hade utlyst kallade han till sig sina rådgivare och skällde ut dem för att de inte talat om för honom hur impopulär han var bland folket; sedan meddelade han nationen att han accepterade valresultatet. Som ledare för en nära 20 år lång militärdiktatur torde general Pinochet haft en hel del mindre smickrande på sitt samvete, men just i nederlagets stund var han ändå det som han alltid ville framstå som: en officer och en gentleman. Man kunde ju hoppas att de diktatorer som i dagarna faller i arabvärlden tog samma chans att i alla fall rädda en liten bit av sin heder, men det verkar som de fördrar att smita iväg som strykrädda hundar. Eller som Khadaffi verkar välja: dra folket med sig i fallet.

Mubarak framstod som allt annat än rakryggad då han till slut smet ut genom bakdörren. Överste Khadaffi verkar totalt fövirrad och utan kontakt med verkligheten. Sannolikt slutar han på samma sätt som Ceauşescu, som sköts som en skadad byracka på en bakgård. Historien upprepar sig och det Rumänien var 1989 är Libyen 2011.

Båda dessa herrar har missat chansen att följa Pinochets exempel, vilket öppnar för den Algeriska militärregimen att avgå med segern i grenen ”Värdigast sorti i Nordafrika 2011”. Försvinna kommer de i alla fall att göra innan snön smultit undan här i den högan nord.

Har Stockholms stift utträtt ur den Evangeliskt-Lutherska Svenska Kyrkan?

februari 9, 2011

I första paragrafen i första kapitlet i Svenska Kyrkans kyrkoordning slås fast vilka urkunder som definierar Svenska Kyrkans ”tro, bekännelse och lära”. Dessa urkunder är förutom Bibeln och de tre huvudtrosbekännelserna de skrifter från reformationstiden som erkänns av de kyrkor som kallas evangeliskt Lutherska och särskiljer dessa främst från den romerskt katolska kyrkan. Nu visar det sig dock, genom beslut i domkapitlet, att Stockholms stift inte längre anser dessa bekännelseskrifter vara normerande för kyrkans verksamhet och därmed kan inte längre stiftet anses vara Evangeliskt Lutherskt.

På inte mindre än två utmärkta bloggar, Ad orientem versus och Kyrkliga Betraktelser, har idag rapporterats om hur ett liturgiskt agerande som fördömts av Stockholms domkapitel och renderat diciplinära åtgärder mot de utövande prästerna, praktiseras av biskopen i Linköpings stift. På den senare bloggen kommenterar en av de inblandade Stockholmsprästerna och kommer samtidigt med uppgifter som gör att man allvarligt måste ifrågasätta om Stockholms stift längre tillhör den Evangelisk Lutherska kyrkogemenskapen. Men låt oss börja med vad som officiellt gäller inomsvenska kyrkan, kyrkoordningen.

Vad har domkapitlet att utgå från då i diciplinmål mot präster? Jo det slås fast i 31 kapitlets 11:e och 12: paragrafer.

11 § En präst ska förklaras obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst om han eller hon

1. har övergett Svenska kyrkans lära,
2. genom en egen ansökan begär det, eller
3. har utträtt ur Svenska kyrkan.

12 § Domkapitlet får förklara en präst obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst, besluta om prövotid för fortsatt behörighet eller tilldela prästen skriftlig erinran, om prästen

1. har brutit de löften som han eller hon har givit vid vigningen,
2. har brutit sin tystnadsplikt i fråga om sådant som han eller hon har fått veta under bikt eller enskild själavård,
3. på grund av sjukdom eller av annan liknande anledning har förlorat förmågan att rätt utöva vigningstjänsten, eller
4. genom brottslig gärning, på grund av sitt levnadssätt eller på annat sätt i avsevärd mån har skadat det anseende en präst bör ha.

Om domkapitlet beslutar om prövotid ska den pågå tre år. Om prästen under prövotiden på nytt visar sig olämplig för sitt uppdrag ska han eller hon förklaras obehörig.

Nu var det ”avvikelse från Svenska kyrkans lärotradition” den nämnde prästen anklagats och fällts för. Rättsvidrighetenslår omedelbart emot en då detta enligt paragraf 11 borde lett till omedelbar ”avkragning”, men utfallet blir prövotid i enlighet med paragraf 12. Kanhända menar man att avvikelsen är ringa och endast ett brott mot vigningslöftena i enlighet med paragraf 12?

Så vad är då ”Svenska kyrkans lärotradition”? Det hittar vi i kyrkoordningens första kapitel.

1 § Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära,
som gestaltas i gudstjänst och liv,
är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter,
är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen samt i den oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530,
är bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut år 1593,
är förklarad och kommenterad i Konkordieboken
samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument.

Det intressanta är att då den berörda prästen till sitt försvar oberopar dessa av kyrkoordningen erkända bekännelseskrifter så avfärdas detta av Stockholms stifts domkapitel skriftligen.

NN citerar till sitt försvar Luther och bekännelseskrifterna, vilket domkapitlet anser vara irrelevant.

Kan man från detta göra en annan tolkning än att Stockholms stift officiellt förkastar de bekännelseskrifter som Svenska Kyrkans kyrkoordning definierar? Är då Stockholms stift ens längre en del av Svenska Kyrkan? Är då Stockholms stift ens Evangelsikt Lutherskt? Så mycket tydligare blir brytrningen mellan stiftet och kyrkan om man betänker att varje ledamot av domkapitlet, i enlighet med 9:e paragrafen i kyrkoordningens 9:e kapitel, svurit följande ed.

Jag NN lovar och försäkrar på heder och samvete att jag i trohet mot kyrkans lära och ordningefter bästa förstånd ska fullgöra det uppdrag som ledamot av domkapitlet vilket har anförtrotts mig […]

Men läran och ordningen var tydligen irrelevant. Tydligen skäms den nya svenska kyrkans män och kvinnor inte ens för att svära falskt.

Ps. En pikant detalj är att HM Konungen enligt grundlagen måste bekänna sig till den rena evangeliska tron såsom denn tolkas i de ovan nämnda dokumenten. Såsom boende inom Stockholms stift är det således tveksamt om monarken fortsättningsvis kan tillhöra Svenska Kyrkan.

Till minne av Gustaf Fröding

februari 8, 2011

För att högtidlighålla att Gustaf Fröding dog för idag exakt 100 år sedan, den 8:e Februari 1911, har jag nöjet att till hans minne publicera en liten parafras jag skrev för länge sedan. Mycket nöje för er som kan er Fröding.

Gammelsmurfens sång

Små,
blå,
småå,
blåå,
smååååå,
blåååå,
småååååååå,
blåååååååå
Sån är gammelsmurfens sort.
Kort!