Karen Armstrong – en liberalteologisk traditionalist?

juni 30, 2011

Kommen halvvägs igenom Karen Armstrongs bok” The Case for God”, fyndigt översatt som ”För Guds Skull”, kan jag konstatera att det är en synnerligen märklig skrift som lyckas hämta inspiration från både den traditionella skolan och liberalteologin. Armstrongs syfte är dock vällovligt: att göra Gud lättare att tro på genom att lyfta fram den pre-moderna andligheten.

Det ska sägas direkt att bokens fjärde kapitel är att betrakta som liberalteologisk smörja. På sin vandring genom västvärldens andliga historia har Armstrong kommit till Jesu och urkyrkans tid och demonterar på känt manér grunden för den kristna bekännelsen: Jesus var bara en riktigt hyvens kille och ett mänskligt föredöme, urkyrkan trodde inte alls på Jesu uppståndelse från de döda annat än i en allegorisk form, osv. För att vara en person som knappast kan ha egna minnen från den tiden uppvisar Armstrong en förvånansvärd kännedom om vad Jesus egentligen gjorde och vad apostlarna egentligen trodde. I botten ligger naturligtvis en bristande tro grundad i det statistisk rimliga antagandet att en godtycklig person inte är inkarnationen av det gudomliga Ordet. Felslutet är enkelt att göra, men statistik gäller inte en enskild individ. Kristendomen har heller aldrig hävdat något annat än att Jesus Kristus är unik.

Det vore alltså enkelt att avfärda Armstrong som liberalteolog, men det håller inte. Redan i inledningen slår hon fast syftet med boken till att vara att återuppväcka den andlighet som fanns i det för-moderna samhället. Modernismen, menar Armstrong, har inneburit att Gud blivit nästan omöjlig att tro på. I ena diket ligger ateisterna som på naturvetenskapligt logiska grunder förkastar Gud och i det andra de bokstavstrogna som inbillar sig att man ska läsa bibeln som på samma sätt som en naturvetenskaplig text. Att båda ståndpunkterna i ett historiskt perspektiv är extrema, ja närmast absurda, verkar de flesta människor idag inte medvetna om. Istället lyfter Armstrong fram dels den andlighet som i alla tider förmedlats genom kombinationen av myter och ritualer, dels den apofatiska andlighet som fortfarande är en stark strömning i den ortodoxa kyrkan. Religion ska vara något man gör inte en uppsättning trosuppfattningar.

Att sund religiös tro inte ska innebära ett försanthållande av vissa dogmer lyfte även Tage Lindbom fram i flera av sina skrifter och Armstrong tar detta ett steg längre genom att analysera ordet belives etymologiska utveckling från förmodern tid till nutid. Därmed kan Armstrong visa att då medeltidsmänniskan sa att hon trodde på Gud så menade hon något annat än vad vi idag menar. Tro i det förmoderna samhället var ingalunda ett försanthållande utan ska förstås som tillit eller tillförsikt (jag antar att Armstron i original använder ordet faith). För hedningarna är kristendomen en dårskap skriver Paulus, likväl så är det genom att torgföra denna dårskap och predika att frälsningen nås genom att acceptera den som moderna kristna söker övertyga tvivlarna. Man kanske inte ska förvånas över att det går lite sisådär. Märkligast blir förstås bokstavstron kombinerad med den Lutherska åsikten att det är tron allena som frälser; skulle då den yttersta dagen bestå av ett katekesförhör? Men åter till det förmoderna för om det är tillförsikt snarare än, i modrn mening, tro vi ska ha, vad blir det då av dogmerna. Kan vi kasta dem på sophögen? Nej menar Armstrong, men vi ska fatta dem apofatiskt.

Den apofatiska, negativa, teologin är fortfarande den ortodoxa kyrkans grund men i väst har den sopats bort av modernismen. Teologin baseras på insikten att språket och vår begreppsvärld aldrig kan fånga Guds natur. Därför är det inte rätt att säga att Gud är god, allsmäktig eller ens existerar eftersom Gud inte är god, mäktig eller existerar på ett sätt som är på något sätt jämförbart med hur en skapad varelse kan ha dessa egenskaper. Guds transcendens  är total och detta innebär att inga av de egenskaper som finns i delar av skapelsen kan användas för att beskriva Honom; skillnaden mellan Guds natur och naturen hos en del av Skapelsen är absolut. Därmed kan man inleda den apofotiska mystikens trestegsraket. För trots att de ju inte kan vara korrekta beskrivningar av Gud finns gott om metaforer och till skrivna egenskaper. Man börjar fokusera på detta: Gud är en klippa. Sedan går man vidare i insikten att detta inte är sant: Gud är inte en klippa. Men i sin absoluta transcendens är inte ens detta uttalande om Gud korrekt: Gud är inte heller inte en klippa. Målet är att nå den punkt där insikten uppstår att alla föreställningar man kan göra sig om Gud med nödtvång är falska, att språket bryter samman i försöken att beskriva Gud och att det enda som återstår är att i tystnad låta det rena sinnet söka Guds strålglans. Vladimir Lossky skriver att man för att möta Gud inte bara  måste tränga bortom vetandet utan också bortom icke-vetandet. De kristna dogmerna ska, enligt Armstrong, läsas och kontempleras över i denna anda. Därmed blir inte heller t.ex. den för oss i väst intellektuellt märkliga treenighetsläran ett problem utan istället en öppning in i det apofatiska tänkandet. Tanken ska pendla mellan ”Gud är en” och ”Gud är Fader,Son och Ande”, två uttalanden som båda är sanna men som med enkel världslig logik är ömsesidigt uteslutande.

Med modernismen går detta förlorat i västerlandet där teologin istället tar in naturvetenskapens metoder vilket leder till en separation mellan teologi och mystik. Det är olyckligt för som Lossky skriver med hänvisning till de ortodoxa kyrkofäderna så kan det inte finnas någon teologi utan mystik, eller någon mystik utan teologi. Utvecklingen i väst leder därmed till en akademisk och artificiell teologi samt en känsloladdad och överspänd mystik långt från det upphöjt lugna ideal som dittills hade varit alla andliga traditioners signum. Spåren leder ända in i nutiden med liberalteologi förvirring och pentakostal extas.

Utan kritik kan Armstrong inte komma undan. I avvisandet av bokstavstron hamnar hon i åsikten att den kristna läran måste vara föremål för ständig omtolkning, ja rent av att detta skulle vara den för-moderna attityden. Därmed visar Armstron att hon trots sin ansats inte klarat att frigöra sig från ett modernistiskt tänkande. Det finns inom modernismen två stora felslut ur vars grepp vi alla har svårt att frigöra oss: materialismen och positivismen. Det är den senare som lurar Armstrong att dra slutsatsen att vi ständigt måste omtolka; vi vet ju hela tiden bättre än tidigare! Armstrong går även i den andra fällan och man kan inte komma ifrån känslan att hennes ontologi är materialistiskt sluten trots allt tal om Guds transcendens. Tydligast blir detta i synen på den religiösa riten som Armstrong ständigt framhåller som viktig, men känslan är att den är viktig för att den löser upp psykologiska spänningar. Likaså är synen på de antika mysteriakulternas initieringar att de sätter den initierade i samband med djupt liggande skikt i det egna psyket. Mot detta kan man ställa en traditionalistisk tänkare som Fritjof Schuon vilken tveklöst skulle påpeka att riten fungerar genom att sätta deltagarna i kontakt med en absolut gudomlig verklighet och att initiering innebär mottagande av en verklig andlig kunskap (dvs gnosis). Ändå är Armstrong uppenbart inspirerad av den traditionella skolan, hon nämner rent av kodord som filosofia perrennis och primordiala traditioner, men utan en idealistisk världsbild blir slutsatserna inomvärldsliga.

Den för-moderna människan var idealist och anti-positivist. Myter, idéer och arketyper var verkligare än det som fanns i sinnevärlden samtidigt som människans guldålder fans i en fjärran forntid istället för framtid. Det traditionalistiska synsättet är också detta vilket inte bara påverkar synen på rit och initiering utan också på de kristna källornas historicitet. I en mening är det oväsentligt hur ”det verkligen var” eftersom den mytiska berättelsen äger egen existens i form av myt. Kanske är de rent av verkligare som myter? Men idealisten måste också vara öppen för att en så stark arketyp som det självutgivande gudomliga offret rimligen kommer att manifesteras också i den fysiska världen så som det gjorde med Jesus Kristus. När Armstrong vill återupptäcka den för-moderna andligheten kommer hon dock alltid att misslyckas så länge hon inte också bejakar dessa perspektiv. Kanhända visar hennes misslyckande på modernismens styrka.

Slutligen bör man bejaka Armstrongs budskap att religionens kärna inte är bekännelsen utan utövandet. För oaktat att hon missförstått varför så har Armstrong rätt i att det är genom att söka följa religionens etiska normer, att vara nitisk i bön och regelbundet gå till mässan som vi kan möta Gud. Inte genom att sitta på vår kammare och läsa, då får man bara en massa idéer.

(Fader Håkan Sunnliden skriver också om Armstrong).

Låt oss nu odla vår trädgård

maj 21, 2011

Reprisrundgången på SVT har naturligtvis kunnat utökas för varje ny kanal de skaffat, men att reprisera Minnenas Television som de gjorde ikväll ger ordet repris en extra knorr. Inte för att jag klagar i sak. Att se Dag Stålsjös film om hur sten bröts ur de västgötska åkrarna och lades till murar var en ren njutning. Tyvärr minner det både om en förlorad värld och en förlorad mentalitet.

Med spade, spett och trästörar rensades de svenska åkerlapparna på sten från 1700-talet fram till andra världskriget. Åkerlappar som kanske just huggits rena från urskog. De människor som röjde upp och skapade det landskap som vi idag uppfattar som typiskt svenskt gjorde inte detta för ära, berömmelse och rikedom även om det kunde delas ut kunglig medalj för en extra stilig stenmur. Nej, de gjorde det för att få bättre förutsättningar för att försörja sig och de sina och för att de såg det som en självklar mänsklig plikt att odla jorden. De sökte inte lämna monument efter sig, även om de slingrande stenormarna genom landskapet blev sådana, utan bara lämna efter sig lite mer en de fått. Lämna världen lite bättre än den var då de föddes genom att ha gjort bygden lite större på obygdens bekostnad. De gjorde det inte för annan vinning eller belönings skull än den stolthet de måste känt på sin ålderdom. Den stenen har jag brutit, den muren har jag lagt.

Idag växer Sverige igen. Inte bara genom att åkerlappar läggs i träda. Människor släpper skogens träd in på knuten och låter sly ta över ängen. Landsbygdens öppna landskap tätnar och i städerna kantas gångvägarna av meterhöga nässlor i sommartid. Landet förfaller.

Men man kan ta sin lie och låta den sjunga sin frihetssång där den går genom ogräset. Man kan strunta i att det är någon annans jobb och att man inte kommer få tack för det. För vems jobb skulle det vara om inte ditt att vårda den odling du har framför näsan? Och hur ska du kunna vårda och utveckla någon annan kultur om du inte vårdar den?

Svensk lyrikhistoria i sammandrag

maj 15, 2011

Kung liljekonvalje av dungen
han böjer sin nacke och ler,
men’s rosen av Jesse utsprungen
den doftar i vissna kvarter.

60% av svenskarna öppna för Guds existens

maj 5, 2011

Undersökningsföretaget Ipsos har frågat människor i ett antal länder runt jorden om deras religiösa föreställningar. Svaren för Sverige är som följer:

  • 18% tror på Gud eller ett högsta väsen
  • 18% tror ibland, men ibland inte, på Gud eller ett högsta väsen
  • 24% är osäkra om de tror på Gud eller ett högsta väsen
  • 37% tror inte på Gud(ar) eller högre väsen
  • 3%   tror på flera gudar eller högre väsen

Ofta kan man i debatten få intrycket att de flesta svenskar är ateister. I själva verket så är alltså 6 av 10 helt eller delvis troende. De 37% ateisterna kan förvisso framstå som en större intellektuell utmaning att omvända, men att hjälpa de 42% tvivlarna mot en djupare tro måste vara det naturliga första steget i återkristnandet av Sverige. Tvivel är inget att skämmas för utan en helt naturlig del av en levande tro.

Nätaktivism mot självmord

april 28, 2011

Pontus Löf har uppmärksammat att den översta träff man får om man söker på ”självmord” leder till en sida som ger praktiska tips om hur man bäst begår handlingen. Naturligtvis borde självmordsbeägna läsa något annat. Sättet att ändra på detta är att länka så mycket som möjligt till sidor som istället hjälper människor till bättre, ljusare, tankar så att dessa sidor kommer högre upp i sökföretagens ranking. Därför har Löf startat www.sjalvmordsguide.se och uppmanar alla att länka så mycket som möjligt dit.

Tidningen Dagen tipsar också om följande sidor:

Ett fritt land betalar inte böter

mars 14, 2011

EU-kommisionen hotar tydligen Sverige med böter i 150-miljoners klassen om inte datalagringsdirektivet införs omedelbart. Det ska vi strunta i tycker jag som ser Sverige som en fri nation och inte en europeisk delstat. Utdöms böter mot Sverige så är det bara att stunta i att betala. Vad ska EU göra? Invadera oss?

Den farliga men nödvändiga kärnkraften

mars 13, 2011

Egentligen är det väl paradoxalt att då en naturkatastrof just berövat minst 10000 människor livet så oroar vi oss för vad som ska hända med ett kränkraftverk som ens i värsta fall knappast kan komma upp i sådana dödssiffror. Delvis handlar det nog om människans önskan att greppa situationen; det tröstar att tala om den människoskapade faran så vi för ett ögonblick slipper minnas att naturen är just så skoningslös som den är. Men den smygande strålningen och de oerhörda tidsperspektiven skrämmer med kärnkraften. Och det hjälper inte att ha teknisk bildning som gör att man kan förstå mer av det som sker än andra, även min mage har en stor klump av oro för hur det ska gå.

Likväl är jag övertygad om att kärnkraften är nödvändig som samhället kommit att se ut. Men den är en nödvändighet som måste hanteras med yttersta försiktighet. Därmed inte sagt att man gjort något fel i Japan. Det är en grundläggande lärdom inom säkerhets för tekniska system att det är olyckorna som driver fram nya säkerhetsbarriärer. Det sägs t.ex. att det krävdes att två tåg frontalkrockade innan man kom på att lokförare inte borde vara färgblinda. Men säkerhetsarbetet inom kärnindustrin behöver ändå ta ett eller två steg framåt nu.

Kanske beror det på okunskap, jag ligger egentligen på den där luriga mellannivån där man kan se faror men inte vet hur de hanteras, men jag har alltid tyckt att kokvattenreaktorer känns lite mindre säkra. Att vattnet ska kunna koka bort och därmed blotta härden just som det antagligen skett i Japan är en rätt uppenbar risk. Visserligen framstår då tryckvattenreaktorer som säkrare, men målet måste sättas högre än så. I fjärran ser vi ju möjligheten att bygga reaktorer som arbetar med underkritisk massa och hålls igång av ett externt neutronflöde. En sådan reaktor stannar av sig själv om strömmen går.

Som vanligt är det alltså mer kunskap och inte mindre som behövs. Det forskningsförbud vi hafti Sverige framstår också som idiotiskt. Vi bör, ja vi måste, forska på nya bättre reaktortyper och en framtida effektivare och säkrare kärnkraft. Särskilt som dessa nya reaktortyper har potential att gå på uttjänt bränsle och därigenom förkorta en 100000 år lång föärvaringsmardröm till en 500-årig.

En stilla undran bara för att avrunda: varför har inte japanerna lagt sina reaktorer på maximalt avstånd från jordbävningar och tsunamis, på landets västkust? Kanske är det som med förgseende hos lokförare att det behövde hända en olycka…

Tea Party visar vägen!

mars 3, 2011

Den amerikanska Tea Party-rörelsen har haft toppmöte och dragit ut linjerna för framtiden. I svensk media brukar ju rörelsen beskrivas som en samling reaktionära fåntrattar, och visst såna finns i säkerligen i den liksom det finns knasbollar i alla rörelser av en viss storlek, men kärnan i rörelsen verkar vara alldeles förskräckligt vanliga amerikaner som helt enkelt tröttnat på partipolitisering och slösaktiga pampar. Och i ett läge när både federal regering och flera delstater bokstavligt talat står på ruinens brant samtidigt som ledande politiker talar om stimulanspaket bör man väl fråga sig vem som är knasboll.

Nu har Tea Party-rörelsen i alla fall haft toppmöte raporterar Världen Idag och perspektiven inger onekligen respekt. Den rörelse som oftast beskrivs som en kortsiktig populiströrelse lägger fram en 40 års-plan för att förändra USA:

I planen ingår allt från utbildning, lagstiftningsprocessen och rättsväsendet till valprocess, ekonomi och kultur.
”Det handlar om mycket mer än komma in i kongressen eller i Vita huset. Det handlar om att återställa vår konstitution och vårt land”, sa [den nationella samordnaren] Jenny Beth Martin

Det är dessa perspektiv vi också måste ha på återställandet av Sverige. Eller kanske ska vi rent av ha ett 100 årsperspektiv i ett land som sjunkit djupare i sörjan, inte ekonomiskt men socialt, moraliskt och politiskt? Precis som Tea Party ska vi inte primärt sikta på att ”komma in i Riksdagen” utan att förändra värderingar och utbilda människor. För om inte människor värdesätter sin personliga integritet i vardagslivet, hur ska vi då kunna ha ett samhälle där medborgarens integritet respekteras? Om inte människor vet att grundlagen i egentligen mening avskaffades 1974 och vad en grundlag kan göra för just dem, hur ska vi då återigen kunna bli ett land som styrs under lagarna?  Om inte flertalet styrs av en inre moral kan vi ha hur mycket poliser som helst utan att få ett tryggt samhälle? Om inte människor sätter en ära i att göra sitt jobb, hur ska då våra myndigheter kunna fungera effektivt? Osv osv.

Det finns så mycket man vill ändra på. Och det NU. Men man får aldrig glömma att saliga äro de saktmodiga och att tålamod är en dygd. Sann förändring tar tid.

Med svansen mellan benen

februari 22, 2011

Det påstås att då det stod klart för Augusto Pinochet att han förlorat det presidentval han själv hade utlyst kallade han till sig sina rådgivare och skällde ut dem för att de inte talat om för honom hur impopulär han var bland folket; sedan meddelade han nationen att han accepterade valresultatet. Som ledare för en nära 20 år lång militärdiktatur torde general Pinochet haft en hel del mindre smickrande på sitt samvete, men just i nederlagets stund var han ändå det som han alltid ville framstå som: en officer och en gentleman. Man kunde ju hoppas att de diktatorer som i dagarna faller i arabvärlden tog samma chans att i alla fall rädda en liten bit av sin heder, men det verkar som de fördrar att smita iväg som strykrädda hundar. Eller som Khadaffi verkar välja: dra folket med sig i fallet.

Mubarak framstod som allt annat än rakryggad då han till slut smet ut genom bakdörren. Överste Khadaffi verkar totalt fövirrad och utan kontakt med verkligheten. Sannolikt slutar han på samma sätt som Ceauşescu, som sköts som en skadad byracka på en bakgård. Historien upprepar sig och det Rumänien var 1989 är Libyen 2011.

Båda dessa herrar har missat chansen att följa Pinochets exempel, vilket öppnar för den Algeriska militärregimen att avgå med segern i grenen ”Värdigast sorti i Nordafrika 2011”. Försvinna kommer de i alla fall att göra innan snön smultit undan här i den högan nord.

Har Stockholms stift utträtt ur den Evangeliskt-Lutherska Svenska Kyrkan?

februari 9, 2011

I första paragrafen i första kapitlet i Svenska Kyrkans kyrkoordning slås fast vilka urkunder som definierar Svenska Kyrkans ”tro, bekännelse och lära”. Dessa urkunder är förutom Bibeln och de tre huvudtrosbekännelserna de skrifter från reformationstiden som erkänns av de kyrkor som kallas evangeliskt Lutherska och särskiljer dessa främst från den romerskt katolska kyrkan. Nu visar det sig dock, genom beslut i domkapitlet, att Stockholms stift inte längre anser dessa bekännelseskrifter vara normerande för kyrkans verksamhet och därmed kan inte längre stiftet anses vara Evangeliskt Lutherskt.

På inte mindre än två utmärkta bloggar, Ad orientem versus och Kyrkliga Betraktelser, har idag rapporterats om hur ett liturgiskt agerande som fördömts av Stockholms domkapitel och renderat diciplinära åtgärder mot de utövande prästerna, praktiseras av biskopen i Linköpings stift. På den senare bloggen kommenterar en av de inblandade Stockholmsprästerna och kommer samtidigt med uppgifter som gör att man allvarligt måste ifrågasätta om Stockholms stift längre tillhör den Evangelisk Lutherska kyrkogemenskapen. Men låt oss börja med vad som officiellt gäller inomsvenska kyrkan, kyrkoordningen.

Vad har domkapitlet att utgå från då i diciplinmål mot präster? Jo det slås fast i 31 kapitlets 11:e och 12: paragrafer.

11 § En präst ska förklaras obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst om han eller hon

1. har övergett Svenska kyrkans lära,
2. genom en egen ansökan begär det, eller
3. har utträtt ur Svenska kyrkan.

12 § Domkapitlet får förklara en präst obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst, besluta om prövotid för fortsatt behörighet eller tilldela prästen skriftlig erinran, om prästen

1. har brutit de löften som han eller hon har givit vid vigningen,
2. har brutit sin tystnadsplikt i fråga om sådant som han eller hon har fått veta under bikt eller enskild själavård,
3. på grund av sjukdom eller av annan liknande anledning har förlorat förmågan att rätt utöva vigningstjänsten, eller
4. genom brottslig gärning, på grund av sitt levnadssätt eller på annat sätt i avsevärd mån har skadat det anseende en präst bör ha.

Om domkapitlet beslutar om prövotid ska den pågå tre år. Om prästen under prövotiden på nytt visar sig olämplig för sitt uppdrag ska han eller hon förklaras obehörig.

Nu var det ”avvikelse från Svenska kyrkans lärotradition” den nämnde prästen anklagats och fällts för. Rättsvidrighetenslår omedelbart emot en då detta enligt paragraf 11 borde lett till omedelbar ”avkragning”, men utfallet blir prövotid i enlighet med paragraf 12. Kanhända menar man att avvikelsen är ringa och endast ett brott mot vigningslöftena i enlighet med paragraf 12?

Så vad är då ”Svenska kyrkans lärotradition”? Det hittar vi i kyrkoordningens första kapitel.

1 § Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära,
som gestaltas i gudstjänst och liv,
är grundad i Guds heliga ord, såsom det är givet i Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter,
är sammanfattad i den apostoliska, den nicenska och den athanasianska trosbekännelsen samt i den oförändrade augsburgska bekännelsen av år 1530,
är bejakad och erkänd i Uppsala mötes beslut år 1593,
är förklarad och kommenterad i Konkordieboken
samt i andra av Svenska kyrkan bejakade dokument.

Det intressanta är att då den berörda prästen till sitt försvar oberopar dessa av kyrkoordningen erkända bekännelseskrifter så avfärdas detta av Stockholms stifts domkapitel skriftligen.

NN citerar till sitt försvar Luther och bekännelseskrifterna, vilket domkapitlet anser vara irrelevant.

Kan man från detta göra en annan tolkning än att Stockholms stift officiellt förkastar de bekännelseskrifter som Svenska Kyrkans kyrkoordning definierar? Är då Stockholms stift ens längre en del av Svenska Kyrkan? Är då Stockholms stift ens Evangelsikt Lutherskt? Så mycket tydligare blir brytrningen mellan stiftet och kyrkan om man betänker att varje ledamot av domkapitlet, i enlighet med 9:e paragrafen i kyrkoordningens 9:e kapitel, svurit följande ed.

Jag NN lovar och försäkrar på heder och samvete att jag i trohet mot kyrkans lära och ordningefter bästa förstånd ska fullgöra det uppdrag som ledamot av domkapitlet vilket har anförtrotts mig […]

Men läran och ordningen var tydligen irrelevant. Tydligen skäms den nya svenska kyrkans män och kvinnor inte ens för att svära falskt.

Ps. En pikant detalj är att HM Konungen enligt grundlagen måste bekänna sig till den rena evangeliska tron såsom denn tolkas i de ovan nämnda dokumenten. Såsom boende inom Stockholms stift är det således tveksamt om monarken fortsättningsvis kan tillhöra Svenska Kyrkan.