Archive for april, 2008

Såsom i Zimbabwe, såsom i Botkyrka

april 19, 2008

Inom organisationsläran har man av naturliga skäl intresserat sig för att studera makt och auktoritet. Max Weber (1864 – 1920) menade t.ex. att det fanns en tydligt skillnad mellan makt och auktoritet. Makt, menade Weber, har den som kan tvinga andra till lydnad. Auktoritet har däremot den som åtlyds frivilligt (låtvara kanske pga respekt för börd eller formell position i samhället).

I Zimbabwe har Robert Mugabe sedan länge sedan tappat auktoriteten över sitt folk. Därför låter han istället makten tala och söker manipulera demokratin. Att omvärlden fördömer honom, att folket avskyr honom och att landet missköts kapitalt verkar inte bekomma Mugabe. Kanske tror han på sina egna myter om den vite mannens komplotter bakom allt, kanske är han bara livrädd vad som ska hända med honom den dagen någon annan tar över.

Jag kan förstå ledarskapets tjusning. Att genom sitt ledarskap kunna skapa större saker än man kan med sin egen kraft känns fantastisk. En del av ledarskapet innebär också rätten att bestämma över andra människor, en rätt på gott och ont som man inte ska ta lätt på. Det är dock en rätt som måste tas om ledarskapet ska vara meningsfullt. Men det är en rätt som man bara kan ta om man tar den i egenskap av sin auktoritet och inte med makt. Ledare som Robert Mugabe som tvingar sitt ledarskap på sina undersåtar med rå makt begriper jag mig inte på. Vad ser de egentligen i det hela? Hur kan det vara ett nöje att tvinga människor? Jag tror de flesta människor instämmer i mina frågor och likväl är ledarskap genom makt snarare än genom auktoritet mycket vanligt inom den stora del av samhället som vi kallar politik. Och man behöver inte resa till Afrika för att träffa på det.

Här i Tullinge har över 50% av invånarna skrivit på namnlistor för att få folkomrösta om att bryta sig ut ur Botkyrka kommun. Man kan säkert anta att de som skrivit på listorna vill bilda en egen kommun och att en majoritet av Tullingeborna därmed inte vill styras av Botkyrka kommuns politiker. Likväl har den politiska majoriteten (S, V och MP) i Botkyrka med kommnstyrelsens ordförande Katarina Berggren (S) i spetsen avfärdat alla idéer om kommundelning eller ens folkomröstning. Det må vara milsvid skillnad mellan förtrycket i Zimbabwe och situationen i Botkyrka, men på ett grundläggande plan är Mugabe och Berggren lika: de finner nöje att styra över människor mot deras uttryckliga vilja. De tror på makt istället för auktoritet. Det värsta är att de inte på nåt vis är ensamma om detta. Varken i Sverige eller i Afrika. Ibland känns det t.o.m. som om det är legio bland etablerade politiker.

Annonser

Guld till Silvio

april 15, 2008

Med 62 regeringar på 63 år är det inte en stor nyhet med nyval och nya premiärministrar i Italien. Sedan kristdemokraterna försvann som statsbärande parti och närmast utraderades efter att maffiakopplingar och korruptionsskandaler kommit i dagen har paradoxalt nog Silvio Berlusconi varit den mest sammanhållande faktorn. I alla fall har han varit premiärminister mer än någon annan. Partinamnet är nytt men Berlusconi är nog samma gamla Berlusconi och nu är han alltså tillbaka.

Egentligen vet jag inte vad man ska tycka om Berlusconi. Redan för tio år sedan sedan såg det ut som om han skulle försvinna från det politiska rampljuset vilket fick mig och två studiekamrater att skriva sångtexten om honom nedan. Ett decinium och åtskilliga Berlusconi-come backer senare finns inte mycket att tillägga förutom att han faktiskt inte tog chansen att kamma hem påvevalet också.

(Fler sångtexter med Italientema finns föresten här.)

Tango om bockfoten

(Mel: Fritiof och Carmencita)

(Med) Forza Italia, det parti jag hade startat
blev jag en kändis sedan började jag snart att
ljuga och bluffa, mygla, muta och fiffla
men med media bakom mig avgör jag vad som blir sänt.
Så såg jag till att det ej blev allmänt känt
att jag tänkte gripa makten!

Fotboll; för folk ett opium
därför var Milan del i mitt imperium.
Där på bänken på Sansi-
ro satt en väldig massa proffs
och jag insåg att männskor går att köpa.
Mammon,min gudom och idol
hjälpte mig på min väg mot mina drömmars mål.
Jag betalade och folket sa:
Si grazie signor! Du blir våran första minister.

Bröd och fotbollsspel åt er!
Ge din röst och du får mer!
För ni vet väl att i valet och i kvalet
är det alltid bara seger som räknas.
Jag är störst och bäst i sta'n
ryms ej på en fotbollsplan!
Så på den politiska arenan sprang jag in,
in i parlamentet!

I parlamentet fanns det gott om kommunister
som debattera' med ett gäng separatister.
Några fascister utsåg mig till minister,
min regering satt länge, ja nästan fjorton da'r
och Cicciolina som var både söt och bar,
hon begärde könsvotering.

Men allt var inte frid och fröjd
tänk att man aldrig kan få vara riktigt nöjd
för jag träffade en skattmas av en otrevlig sort,
en sån som har dille på deklarationer.
Han tyckte min var lite tunn,
sa han med ord som jag ej tar i min mun.
Jag blev kallad inför rätta
men den rätten fatta' fel,
och de satte mig bakom galler.

Berlusconi, gamle vän!
Sitter du ej inne än?
Har du mutat både domare och plit?
Ja, tänk vad man kan köpa för pengar!
Fri som fågeln står jag här,
med min nya karriär.
Var kan finnas plats för en sån hycklare som du?
Jo, i Vatikanen!

Ett impotent rättsväsende

april 13, 2008

Den häktade 42-åringen har just erkänt mordet på flickan i Stjärnsund. Mitt i den tragiska upplösningen av dramat så kan det kanske framstå som opassande att reflektera över vårt samhälles oförmåga att skydda sina medborgare, men jag tar risken. Känslorna är starka nu och ilskan måste riktas åt nåt håll.

På TV ser jag en kriminolog säga att det är svårt att identifiera dessa våldsmän. Att den stora majoriteten av de som är sjuka nog att begå sådana andlingar inte gör det. Att vi inte kan låsa in alla sjuka. Nej, visst. Så är det väl. Eller? 42-åringen är faktiskt identifierad av samhället sedan länge. Han har redan dömts för försök till våldtäkt och misshandel ( 1995 ), sexuellt tvång ( 1996 ), sexuellt ofredande ( 1998 ) samt ”för att ha skaffat alkohol åt två unga flickor, för ett par fall av misshandel och ett antal trafikförseelser. Okänd av samhället? Knappast!

Det pratas mycket om ”mäns vål mot kvinnor”, men ändå händer inte mycket med de uslingar som är våldsamma mot kvinnor. De tillåts misshandla och våldta igen och igen alltmedan samhället lägger sin kraft på att skuldbelägga kollektivet och den oskyldiga majoriteten istället för att hindra våldsmännen från att fortsätta sin ”verksamhet”. Sedan 42-åringen fälldes för sitt första sexualbrott har det gått 13 år. Ändå har samhället inte hindrat honom att antasta och skada fler kvinnor. Först nu kommer han att oskadliggöras för allmänheten genom att (med största sannolikhet) sättas i fängelse eller på rättpsykiatrisk klink undre större delen av sitt återstående liv. Men det har kostat inte bara ett utan två liv. Minst.

Att stjäla från medborgarna

april 6, 2008

Varje skattekrona som inte används effektivt är som att stjäla från de fattiga.
(Tillskrivet Gustav Möller (S))

Det är inte lätt för en socialdemokrat att fälla ett uttalande som faller mig i smaken. Dels är deras grundsyn på samhället alltför olik min, dels gör jag omedvetet alltid mitt yttersta för att tolka deras uttalanden så negativt som möjligt. Likväl är citatet ovan tillskrivet en socialdemokrat och ett av mina absoluta favoritcitat vad gäller skattepolitik. Gustav Möller var förstås främst verksam på 1930-talet och det har flutit mycket vatten under broarna runt Helgeandsholmen sedan dess, det kan ju hända att Möller skulle bli lika upprörd som mig över dagens socialdemokratis inställning till rikshushållning.

Sedan Möllers dagar har det svenska samhället förändrats i grunden. Fattiga i den bemärkelse som fortfarande fanns på hans tid finns inte längre. Men det betyder inte att hans uttalande saknar relevans idag. Stölden av skattepengarna fortgår om man vidgar perspektivet. Politikerna har ju alla möjligheter att stjäla i båda ändar: förslösade pengar kunde ju både ha används till bättre behövande och ha fått stanna i skattebetalarnas plånböcker. Om skatteuttaget är för högt så att pengar blir över eller om skattemedel används till annat än allmännyttiga ändamål är det stöld om inte från de fattiga så från skattebetalarna.

Inom den svenska vänstern verkar världsbilden vara att ett högt skatteuttag per definition är bra. Följden har inte bara blivit ett samhälle med skatteuttag i absolut världsklass, utan också att våra politiker saknar lagliga möjligheter att betala tillbaka pengar till medborgarna om det visar sig att skatteuttaget blev för högt ett visst år. Men sänk skatten då om det blir pengar över, påpakar kanske någon. Tyvärr! I sin nit att se till att det som en gång tagits från medborgarna ska stanna under politikens kontroll har även denna möjlighet stängts. Kommunala överskott får nämligen inte användas till skattesänkningar! (se länken ovan till SVD: brännpunkt)

Den svenska skattepolitiken har sedan länge urartat till att vara en metod att hålla driftiga medborgare på mattan och köpa röster via transfereringssystemet, istället för att vara ett sätt att finansiera nödvändiga samhälliliga åttaganden. Så till den milda grad har systemet dragits till sin spets att vi idag har en skatt som minskar samhällets inkomster. Kan det bli tydligare att syftet är att kväsa initiativlust och framåtanda?

PJ Anders Linder kastar idag en handske framför alliansen som en utmaning för en ny skattepolitik. Vilket alliansparti vågar anta utmaningen? De nya moderaterna låter på riksplanet mest som de gamla socialdemokraterna (tyvärr dock inte riktigt så gamla som Gustav Möller), men Kristina Axén Olins debattartikel visar på andra tongångar på den kommunala nivån. Det enda skattesystem som rimligan kan beskrivas som verkligt rättvist, dvs platt skatt, ligger långt i framtiden och inget parti vågar driva det som fråga. När ska en politisk kraft uppstå i Sverige som vågar tala om att ta ut så lite skatt som möjligt (givet att det kan finansiera vad vi kan komma överens om som rimliga samhälliliga utgifter)? När ska vi ens få ett politiskt parti som vill ta bort en skatt som kostar staten pengar? Eller råder det konsensus i riksdagshuset om att skattesystemet är till för att klämma åt medborgarna?

Möss och människor

april 5, 2008

När jag under min studietid läste en kurs i teknikhistoria ingick en artikel om avrättningsmetoder i studiematerialet. Det var en djupt obehaglig artikel. Inte bara för ämnesvalet i sig och dess tydliga men makabra koppling till teknikhistoria som ämne. Nej, värre var den tes som författaren framförde och med bravur försvarade: samtidigt som avrättningsmetoderna har sagts blivit allt mer ”humana” genom historien har de sannolikt blivit allt mer smärtsamma för de dödsdömda. Den ökande humaniteten har varit för bödlarna…

Det är naturligtvis en oerhörd sak att ta en annan människas liv. För att klara av det och samtidigt behålla sin mentala hälsa krävs starka förträngningsmekanismer. I de nazistiska utrotningslägren räckte det inte med den avhumaniseringspropaganda som judarna redan råkat ut för (genom att t.ex. jämföras med råttor), nej lägerpersonalen talade i allmänhet om antalet hanterade ”enheter” för att kunna uthärda och slippa tänka på det faktum att hantera en enhet betydde döda en människa.

Framtill för inte så länge sedan så avrättades de allra flesta dödsdömda i västvärlden genom att lägga halsen på en stupstock varpå bödeln högg av huvudet med en tung skarpslipad yxa. Döden var ögonblicklig, men också väldigt konkret. Det måste ha krävts starka nerver (eller mycket brännvin) för att vara bödel. Med giljotinen så slapp bödeln kladda ner sig lika mycket, allt han behövde göra var att dra i ett snöre som frigjorde en sprint som släppte ned bilan. Det är svårt att se vad det spelade för roll för den dödsdömde, huvudet skilldes inte från kroppen effektivare bara för att det var mekaniserat. Men för övriga inblandade känndes det nog skönt att slippa vara så konkret ansvarig för en annan människas död. Avrättningar hade blivit lite mer humana. Ja kanske rent av civiliserade. Eller kanske moderna?

Och så har utvecklingen fortsatt. Hängningsanordningar med fjärrmanövrerade falluckor, elektriska stolar och exekutionspatruller där en slumpvis soldat fått lösa skott (så att alla kan tänka att de nog var den som sköt löst). Alla metoder har framställts som alltmer humana för fången men inte på något tydligt sätt minskat lidandet för den dödsdömde. Samtidigt är tendensen tydlig att bödeln flyttas allt längre från att konkret behöva döda. Den ökande humaniteten är för bödeln inte för den dödsdömde.

I USA avrättar flera delstater med automatiserade giftinjektioner. Fången spänns fast på en brits och tre sprutor fixeras mot underarmen. Den första sprutan innehåller sömmedel och är tänkt att göra fången medvetslös. Den andra sprutan innehåller ett medel som ska förlama musklerna. Den tredje sprutan innehåller ett direkt dödligt gift. Var och en av de tre sprutorna utlöses genom att trycka på speciella knappar i ett rum bredvid avrättningsrummet. Knapparna trycks in med rätt tidsfördröjning av tre olika personer (återigen behöver således ingen enskild individ känna ett totalt ansvar för att ha avslutat ett männskligt liv).

Då och då dyker det upp historier i pressen om långdragna och plågsamma avrättningar där fången verkat utsättas för stort lidande innan döden inträder. Och idag skriver Aftonbladet att det sömmedel som används vid giftinjektionerna i USA är förbjudet att använda för att avliva djur i flera stater eftersom det riskerar att åsamka fruktansvärda smärtor. Bland de stater som inte tillåter det för att avliva djur finns stater som använder till avrättningar. Humant?

I Sovjet brukades dödsdömda skjutas i nacken helt utan förvarning av fångvaktaren. Jag har hört folk kalla det ociviliserat trots att döden måste vara omedelbar. Fången kan knappast ens höra pistolen osäkras, än mindre skottet. Visst är det ociviliserat. Dödsstraff är ociviliserat. Men jämfört med de automatiserade hycklat humana metoder som används i USA är det extremt civiliserat.

En politruck mindre

april 3, 2008

Det överraskande med att arbetsförmedlingens generaldiriktör Bo Bylund petas är inte att han just petas utan att det inte skett tidigare. Kanske är inte Bylund endast en ”socialdemokratisk valarbetare” utan också en duktig förändringsledare som behövdes under sammanslagningen av de olika arbetsmarknadsmyndigheterna. En socialdemokratisk politrcuk är han i alla händelser och som sådan har han inte i den opolitiska statsapparaten att göra. Varje politruck som försvinner är ett steg i rätt riktning, särsklit som Bylunds post säkerligen kommer att tillsättas efter öppen annonsering.

En ljusning i Zimbabwe?

april 2, 2008

Oppositionen i Zimbabwe har deklarerats som segrare i parlamentsvalet. Att folket röstat mot Robert Mugabes Zanu-PF och på oppositionen är i sig väntat, det oväntade är väl snarast att den Zimbawiska valmyndigheten inte korrigerat folkets ”misstag” i röstsammanräkningen. Kanske har den ekonomiska kollapsen till slut blivit så total att även tidigare Mugabetrogna myndigheter nu sviker honom. Det måste rimligen vara svårt att leva i Zimbabwe också för en statstjänsteman på Zanu-PFs lönelista, och kanske ännu svårare att inte skämmas inför sin egen spegelbild för att man är del av ett system som fortsätter att sätta rekord i förtryck, korruption och hyperinflation.

Vad som sker bakom kulisserna kan vi bara spekulera om. Mugabe själv har inte synts till sedan han själv röstade, men det faktum att valmyndigheten valt att dra ut på processen genom att offentliggöra resultatet från parlamentsvalet steg för steg kan tyda på att det förekommit omfattande diskutioner, påtryckningar och förhandlingar under de senaste dagarna. Vem vet hur stark Mugabes ställning egentligen är? Ingen vill hålla på en förlorare och kappor kan vändas ytterst snabbt även i diktaturer. Utan hejdukar är ingen diktator i världen mäktig och kanske finner Robert Mugabe att han blir allt mer isolerad dag för dag. Märk väl att det är uppenbart att Mugabe är försvagad: För första gången på 28 år har Robert Mugabe idag tvingats se ett annat parti en hans eget officiellt utropas som segrare i parlamentsvalet. Tidigare har han kunnat se till att sånt inte händer. På fredag har det sagts att resultatet av presidentvalet ska offentliggöras och oppositionen har redan deklarerat att de har bevis på att deras kandidat har fått över 50% av rösterna. Låt mig gissa att de närmsta dagarna kommer att vara fulla av försök att få Mugabe att acceptera att han har förlorat så att resultatet kan offentliggöras.

Vad händer om oppositionen officiellt vinner även presidentvalet? Militärkupp? Kanske, men troligare är att Robert Mugabe kommer upptäcka att han helt plötsligt är en mycket ensam man. Mugabe kommer då att fått erfara att all mänsklig makt bygger på de närmsta undersåtarnas välvilja och att den dag då de satsar på en annan häst så är makten plötsligt borta. Kanske har Mugabe till och med levt så mycket i sin egen lögn att han trott på sina egna fabricerade valresultat tidigare? I så fall kan chocken vara total när han nu tvingas inse att folket allt annat än älskar honom.