Möss och människor

När jag under min studietid läste en kurs i teknikhistoria ingick en artikel om avrättningsmetoder i studiematerialet. Det var en djupt obehaglig artikel. Inte bara för ämnesvalet i sig och dess tydliga men makabra koppling till teknikhistoria som ämne. Nej, värre var den tes som författaren framförde och med bravur försvarade: samtidigt som avrättningsmetoderna har sagts blivit allt mer ”humana” genom historien har de sannolikt blivit allt mer smärtsamma för de dödsdömda. Den ökande humaniteten har varit för bödlarna…

Det är naturligtvis en oerhörd sak att ta en annan människas liv. För att klara av det och samtidigt behålla sin mentala hälsa krävs starka förträngningsmekanismer. I de nazistiska utrotningslägren räckte det inte med den avhumaniseringspropaganda som judarna redan råkat ut för (genom att t.ex. jämföras med råttor), nej lägerpersonalen talade i allmänhet om antalet hanterade ”enheter” för att kunna uthärda och slippa tänka på det faktum att hantera en enhet betydde döda en människa.

Framtill för inte så länge sedan så avrättades de allra flesta dödsdömda i västvärlden genom att lägga halsen på en stupstock varpå bödeln högg av huvudet med en tung skarpslipad yxa. Döden var ögonblicklig, men också väldigt konkret. Det måste ha krävts starka nerver (eller mycket brännvin) för att vara bödel. Med giljotinen så slapp bödeln kladda ner sig lika mycket, allt han behövde göra var att dra i ett snöre som frigjorde en sprint som släppte ned bilan. Det är svårt att se vad det spelade för roll för den dödsdömde, huvudet skilldes inte från kroppen effektivare bara för att det var mekaniserat. Men för övriga inblandade känndes det nog skönt att slippa vara så konkret ansvarig för en annan människas död. Avrättningar hade blivit lite mer humana. Ja kanske rent av civiliserade. Eller kanske moderna?

Och så har utvecklingen fortsatt. Hängningsanordningar med fjärrmanövrerade falluckor, elektriska stolar och exekutionspatruller där en slumpvis soldat fått lösa skott (så att alla kan tänka att de nog var den som sköt löst). Alla metoder har framställts som alltmer humana för fången men inte på något tydligt sätt minskat lidandet för den dödsdömde. Samtidigt är tendensen tydlig att bödeln flyttas allt längre från att konkret behöva döda. Den ökande humaniteten är för bödeln inte för den dödsdömde.

I USA avrättar flera delstater med automatiserade giftinjektioner. Fången spänns fast på en brits och tre sprutor fixeras mot underarmen. Den första sprutan innehåller sömmedel och är tänkt att göra fången medvetslös. Den andra sprutan innehåller ett medel som ska förlama musklerna. Den tredje sprutan innehåller ett direkt dödligt gift. Var och en av de tre sprutorna utlöses genom att trycka på speciella knappar i ett rum bredvid avrättningsrummet. Knapparna trycks in med rätt tidsfördröjning av tre olika personer (återigen behöver således ingen enskild individ känna ett totalt ansvar för att ha avslutat ett männskligt liv).

Då och då dyker det upp historier i pressen om långdragna och plågsamma avrättningar där fången verkat utsättas för stort lidande innan döden inträder. Och idag skriver Aftonbladet att det sömmedel som används vid giftinjektionerna i USA är förbjudet att använda för att avliva djur i flera stater eftersom det riskerar att åsamka fruktansvärda smärtor. Bland de stater som inte tillåter det för att avliva djur finns stater som använder till avrättningar. Humant?

I Sovjet brukades dödsdömda skjutas i nacken helt utan förvarning av fångvaktaren. Jag har hört folk kalla det ociviliserat trots att döden måste vara omedelbar. Fången kan knappast ens höra pistolen osäkras, än mindre skottet. Visst är det ociviliserat. Dödsstraff är ociviliserat. Men jämfört med de automatiserade hycklat humana metoder som används i USA är det extremt civiliserat.

Annonser

Etiketter:

Ett svar to “Möss och människor”

  1. Ulla Marianne Says:

    Man måste nog se giljotinen som ett framsteg även för den dömde. En svingad bila hamnade ju ibland fel och lidandet förlängdes.
    När det gäller avrättnngsmetoderna i USA har jag haft svårt att förstå varför de inte ger en dödande dos av morfin, men din förklaring om att man vill sprida ansvaret och distansera sig från dödandet låter vettig. Vilket bara stärker mig i min övertygelse att det är korrumperande för ett land och dess invånare att ha dödsstraff.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: