De ryska maktambitionerna klarnar

Carl B Hamilton skriver idag på SvD Brännpunkt om den ryska marinens förehavanden i Östersjön. Tydligen har den ryske marinchefen Vladimir Masorin officiellt beskrivit den ryska marinens inblandning i gasledningsprojektet. Tidigare har det från Nord Stream hetat att man endast har civila partners, men inblandning från den ryska marinen borde inte förvåna någon. Gränsdragningen mellan företag som Nord Stream, dess ägare Gazprom, Putinsfären, den ryska staten och därigenom dess militär torde vara tämligen godtycklig. Under president Putin har dessa intressen alltmer smällt samman till en enda kraft som agerar under olika skepnader. Fram tonar bilden av en kraft som vill stärka sin makt både i och utanför Ryssland och som främst använder landets enorma energirikedomar för att åstakomma detta, men inte heller drar sig för att låta andra delar av sin apparat understödja detta stävande. Hela agendan framstår som en sorts omvänd imperialism. Ryssland vill bli det första landet i historien att bygga upp en internationell makt i kraft av sina naturtillgångar istället för att få dem exploaterade av andra stater med imperieambitioner.

Som Hamilton påpekar är de ryska aktiviteterna i svensk ekonomisk zon möjligen inte olagliga. Att de däremot är olämpliga är självklart. Det är inte på det sätt man bemöter sina grannar om man har respekt för dem. Men varför ska Ryssland då respektera Sverige? Nåt försvar värt namnet har vi inte längre att hjälpa oss lägga kraft bakom orden. Sverige försvaras tydligen bäst i Afganistan heter det ju numer och vår utrikesminster gör stor sak av att vi ska skicka ingenjörstrupper till Darfur. Att läget i Darfur verkligen är svårt finns liten anledning att betvivla men är det verkligen detta som spillran av vårt försvar bör prioritera samtidigt som den ryska marinen ostört kartlägger vår del av Östersjön? Man kan naturligtvis förstå både politiker och försvarsledning. Det ger ju helt andra möjligheter till trevliga internationella kontakter och uppdrag att leka fredspolis tillsammans med stormakterna jämfört med att patrulera våra gränser. Det är ju just därför som försvaret självt aldrig ska få sätta sina egna mål.

De ryska aktiviteterna är enligt Masorin ”ett väl avvägt åtgärdspaket ­omfattande en teknisk undersökning i havet längs sträckningen för gasledningen och vars syfte är att upptäcka, identifiera och kartera farliga ­objekt av tekniskt ­ursprung … bortrensning av explosiva föremål längs sträckningen ­eller lokala ändringar av sträckningen för att undvika nedgrävda kemiska vapen och stora sjunkna objekt”. Spontant tänker man väl då på bomber från andra världskriget och liknande. Det torde ju bara vara bra om de kom bort. Men stannar ens tankar där så är man mer än lovligt naiv. Den svenska delen av Östersjön torde ju vara full av ubåtsjaktsutrustning. Det borde inte förvåna om den ryska marinen tar tillfället i akt att avlägnsa även dessa ”objekt av tekniskt ursprung” när de ändå är där och letar. Så om inte de ryska gasmaktsambitionerna är tillräckligt för att få varningsklockorna att ringa så har frågan också en mycket konkret militär sida.

Carl B Hamilton har ställt en fråga till försvarsministern om allt detta. Jag gissar att svaret blir mer intetsägande än intressant. Men debatten lever vidare. Och det blir allt mer angeläget att den gör så.