Om ekumenik; varför jag är Lutheran

När man läser vad som skrivs i den kristna delen av den svenska bloggosfären slås man av hur många trosvissa människor man stöter på. Stundom är de övertyugade pingstvänner och stundom övertygade romerska katoliker. Och så finns förstås de trosvissa lutheranerna, de som gör skillnad mellan kristna och katoliker.

Nu är det en mycket tydlig maning från Kyrkans Herre att Kyrkan ska sträva efter att vara en och inte splittrad och då är den överdriva trosvissheten ett problem eftersom den begränsar de ekumeniska strävandena till tesen att det är helt ok för alla andra att inse att de haft fel och ansluta sig till min lära.  Med trosvissa katoliker kan man ha ett visst tålamod, de är ju ofta från Lutherdomen omvända svenskar och det är och förblir så att den som aktivt bytt inriktning, må det vara inom politiken eller religionen, rimligen måste tro att de förflyttat sig från fel till rätt. Jag finner inställningen vara en brist på ödmjukhet, men en brist jag kan tåla då den är naturlig. Med trosvisa lutheraner är det annorlunda och skälet är enkelt: de är liksom jag lutheraner eftersom de är födda till det.

Med den tro som man fötts in i är det som med julmat: man kan vara öppen för att undresöka annat men likafullt sittar man där på julafton med sill och skinka. Och ”rent objektivt” kan man inte tycka annat än att det är det bästa. Det är naturligtvis så att det finns en möjlighet att man råkat leva i den tid och i det sammanhang där den exakt rätta kristna tron predikas, men statistiskt sätt är det inte oerhört troligt. Likafullt är det så man känner. och det behöver inte nödvändigtvis vara fel.

Då insikten drabbat en om att man tillhör den kristna inriktning som man tillhör enkom beroende på vart man råkat födas så är vägen mot ökad ekumeni enklare. För om denna slump gjorde mig till lutheran och dig till romersk katolik så kan ingen av oss säga annat än att sanningen kan ligga någonstans mitt emellan och att vi sannolikt når denna lättast genom att respektfullt närma oss varandra och påtala varandras förtjänster och brister. Att vi sedan dessemellan betraktar vår egen tro som den perfekta sanningen är inte konstigare än att vi tycker att köttbullar är den godaste maträttren bara för att vi råkar vara födda i Sverige.

Annonser

12 svar to “Om ekumenik; varför jag är Lutheran”

  1. Rickard Says:

    Dock tror jag att det är just omotiverad tro (att man tar den för given) som gör att vissa finner gräset vara grönare på andra sidan, men visst, du har en poäng.

  2. Populisten Says:

    Du har helt rätt och jag menar inte att man inte ska reflektera över sin tro utan gärna fördjupa sig i dess bekännesleskrifter; just för att upptäcka grönskan där man står. Jag vill gärna uppmuntra människor att samtidigt bejaka den tradition man är uppväxt i samtidigt som man är intellektuellt öppen för andra.

  3. Anders Gunnarsson Says:

    Jag tar religion mer seriöst än maträttsval.

    Men det kanske är osvenskt… 😉

  4. Populisten Says:

    Det är en bra inställning Anders Gunnarsson, men poängen är att man aldrig kan komma ifrån att det är omöjligt att vara objektiv till det man växt upp med. Vare sig man blir att älska eller hata det.

    • Anders Gunnarsson Says:

      Jag kan inte säga att jag hatar/skyr varken SvK, aKF, ELM, EFK eller något annat jag växte upp i. Men kan inte heller se att ett självpåtaget martyrskap i att stanna i den osaliga röran, skulle hjälpa mig på vägen mot det himmelska Jerusalem!

      Fullheten finns någonstans och sen avtar den homeopatiska utspädningen ad infinitum!

      • Populisten Says:

        Jag spetsar så klart till orden i retorikens namn. Dock kan du aldrig någonsin vara objektiv till det du vuxit upp med, vare sig du inser det själv eller inte. Sista delen av din kommentar andads för övrigt den slags trosvisshet som endast kan finnas hos den som lämnat fadershuset. Jag kan avundas den, men gräver hellre där jag står.

      • Anders Gunnarsson Says:

        Jag avundas inte direkt den hållningen att gräva i SvK, men respekterar dem som försöker. Förstå dem har jag dock oerhört svårt att göra… 🙂

      • Populisten Says:

        Nu skrev jag förstås inte att jag gräver inom SvKs organisation. Min Blogroll kan ge en del ledtrådar.

      • Anders Gunnarsson Says:

        Jaha! St Stefanus koinonia! Där var jag med ett tag på 90-talet. Då höll de till nära CredoAkademin (den lilla kyrkan/kapellet mitt emot), där jag gick och träffade min fru. Trevliga minnen! +Göran har jag ofta mött i Sthlm! Han är verkligen enormt beläst och en bra präst. Mitt starkaste minnen från den kyrkan är annars en föredragsserie 97 med Peter Kreeft på Credo! Då fastnade jag i påvens underbara garn! 🙂

        Allt gott!

      • Populisten Says:

        Där ser man. Världen är liten och Stockholm än mindre! Nu är det föresten S:t Sigfrids kyrka i Aspudden som är hemvist. Inte lika centralt men en vacker kyrka och tillgänglig så att högmässa kan hållas varje söndag.

        Du får ursäkta att jag tvärt emot mina principer gjort en mindre redigering i din kommentar, men jag har fått för mig att det för tillfället vore ett onödigt diskussionsämne.

        Credo ska jag passa mig för tydligen. 😉

      • Anders Gunnarsson Says:

        Helt OK att du regigerade! Det är nog inte något vesentligt och helt OK för mig!

        Akta dig för Credo-apologetik och tjejer! C-apologetiken är bra bara när den är utomkyrklig (katolsk apologetik är bra på båda). Tjerer är bäst på avstånd (men om man inte kan avhålla sig, så hamnar man i deras garn). 🙂

      • Anders Gunnarsson Says:

        Sabbatsbergskyrkan hette den nog… Helt OT, men ändå!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: