Om (hög)kyrklig förnyelse

Jag fick en utskrift av en artikel signerad Dag Sandahl från Svensk Pastoraltidskrift (SPT) i min hand igår. Artikeln är nåt så ovanligt som författarens egen presentation av sin senaste bok – Förnyarna- och tanken slår mig att det är en kuriös tidskrift, SPT, som låter författare anmäla sina egna böcker.

Att boken var på gång är ingen nyhet för oss som följer Sandahls blogg där han gjort ordentligt med reklam för den, men presentationen är ändå intressant då den ger en kort sammanställning av den svenska högkyrklighetens utveckling sedan den olycksaliga ämbetsreformen 1958, såsom högkyrkligheten formaliserat sig i Arbetsgemenskapen Kyrklig Förnyelse (aKF). Boken är f.ö. ett beställningsverk till just aKFs 50-årsjubileum.

Hur ska en förlorarrörelses historia skrivas undrar Sandahl? Jag blir inte klok på svaret, men just synen på sig själv som förlorare är intressant. Den högkyrkliga rörelsen inom Svenska Kyrkan har onekligen förlorat mätt enligt alla världsliga mått man kan tänka sig. Redan i aKFs bildande som en reaktion på kvinnoprästreformen 1958 ligger ett nederlag, politiken hade redan satts över teologin inom kyrkan och reaktionen blir att formalisera högkyrkligheten vilken då också, naturligt men olyckligt, kommer att ses som ensidigt fokuserad på just ämbetsfrågan. Sedan gick det utför för att slutligen hamna där vi är idag då manliga prästkandidater måste ta ed på att de anser kvinnor ha rätt till prästämbetet och där redan prästvigda män med traditionell ämbetssyn, som Sandahl själv, inte kan verka på högre klerikala poster än komminister. För att inte tala om haveriet i äktenskapsfråga. Likväl är det den högkyrkliga rörelsen som varit kyrkans teologiska elit och som stått för den liturgiska återfödelse som återfört skönheten som viktigt element till allt gudstjänstliv inom Svenska Kyrkan.  Det skulle nog kännas mycket onaturligt för t.o.m. den mest sekulariserade svenska gudstjänstbesökare med en gudstjänst av 1800-tals eller tidigt 1900-talssnitt: prästen endast i svartrock och osmyckat altare. Hela kyrkoåret som långfredag är inte vad vi väntar oss idag.

Men karriär- och politiskt kunde de högkyrkliga knappast ha förlorat mer, där resterna av rörelsen sitter och försmäktar på nåder som landsortskomministrar så teol docenter de är (som Sandahl). Kanske är han bitter, men läser man hans blogg så framstår han snarast som fylld av iver att plantera Ordet i den öländska mylla som ödet satt honom i. I en annan tid hade Sandahl blivit biskop, men nu slutade (?) han som hjälppräst. Frågan är dock om han inte frälst fler själar som det blev nu. Har han då vunnit eller förlorat?

Så hur kunde då den rörelse som var liturgiskt drivande marginaliseras? Jo den stod stark och, skriver Sandahl, ”endast drakoniska kyrkopolitiska åtgärder genom utnämningspolitik och lagstiftning skulle kunna  ändra det förhållandet”. Åtgärder som den politisk korrekta delen av kyrkan, liberalteologerna, mer än gärna tog till. Vi känner igen mönstret i samhället i övrigt: liberalerna och ideologerna säger sig stå för öppenhet och pluralism men kommer i slutändan att ta till varje medel för att fördriva och kväsa andra åsikter. Beteendet kan förvåna, men borde inte göra det. Tage Lindbom återkommer till att det är Människoriket som man vill upprätta. Då måste Människan skapas som suverän. Människan i singular som en enda entitet, med ett enda sätt att tänka. Denna Människa kan således inte skapas med mindre än att meningsmotståndare undanröjs, att konsensus tvingas på folket.

Priset för undanröjandet av opposition är dock högt, och särskilt då oppositionen står för den traditionella synen, för även om man som rörelse kanske kommer att stå för åsikter som appellerar till en större del av befolkningen så stöter man bort sina kärntrupper. Vi kan jämföra med våra politiska partier som förvandlats  från folkrörelser burna av medlemmar med brinnande övertygelse till medlemslösa valmaskiner; framgångsrika idag men på sikt dödsdömda eftersom de endast bebos av de ljumma. De ljumma och de makthungriga. Inga av dessa grupper är de som kan bära en organisation genom historien. Så ser också Svenska Kyrkans framtid ut. De varmt troende medlemmarna borta, kyrkbänkarna tomma och medlemsregistret befolkat av ljumma sekulariserade svenskar som vill ha kyrkan till att ordna, tomma men vackra, ceremonier vid livets stora händelser. På sikt kommer dock även de ljumma att försvinna då Svenska Kyrkan som en konsekvens av de tomma kyrkorna kommer att minska sin verksamhet. Och finns man inte på plats så kan inte Svensson få sina ceremonier. För att inte tala om risken för att Svensson går ur kyrkan av ren ateism, det ÄR ju faktiskt mycket svårt för en normalbegåvat att tro på tramset som predikas i nutidens svenska kyrkor. Nån new agare och gnostiker kan man väl fånga, men de fladdrar snart vidare till en ny andling blomma.

Precis som i politiken så professionaliseras också verksamheten som en reaktion på de saknade eldsjälarna. Prästämbetet har redan gått från kall till yrke. Eller akademisk titel att kokettera med för all del. Som i alla organisationer med mycket pengar kommer det heller inte att saknas folk som vill vara med och organisera nedgången och fallet för att få del av kakan.

Än högkyrkligheten som blivit körd på kyrkporten då? Jo den kommer i kraft av sin genuina oförfalskade förkunnelse att blomma upp, men organisationsformen måste återuppfinnas. Varthän bär det? Vem kan veta hur Andens vind blåser? Men kan vi ändå våga oss på att gissa att det fanns en mening med vad som hänt; att kyrkans Herres mening var att få de trogna att sätta kärleken till Ordet före kärleken till den världsliga organisationen, dess byggnader, pengar och karriärmöjligheter. Det är för tidigt att utse segrare och förlorare i den kyrkokamp som pågår i Sverige, men när väl räkningen ska göras tror jag inte högkyrkligheten kommer framstå som andliga förlorare. Men det kommer ta tid, frågan är om 61-åringen Sandahl kommer att få se det under sin livstid.

Annonser

2 svar to “Om (hög)kyrklig förnyelse”

  1. SLJ Says:

    Tack, det här var väldigt bra skrivet. Intressant.

  2. Populisten Says:

    Tack själv för berömmet!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: