The third party

Premiärminister Gordon Brown har haft bättre veckor. Tio ministrar som frivilligt lämnar sitt uppdrag samma vecka som det är lokal- och EU-val och alldeles innpå den regeringsombildning som han förvarnat. Och så valen i sig då. Resultatet från EU-valet presenteras först på söndag, men lokalvalen ser ut att ha blivit en veritabel katastrof. Visserligen verkar Labour inte vara lika starka generellt i de lokala församlingarna som på riksplanet, men en blåare karta än denna får man ändå leta efter.

Nu har ju Storbrittanien enmansvalkretsar så fallet blir naturligtvis större, men BBCs beräkning av procentfördelnigen ger inte mycket tröst för Brown.

According to the BBC’s estimated projected national vote share – the Conservatives are on 38%, Labour on 23% – a historic low – the Lib Dems on 28% and other parties on 11%.

Labour är alltså inte ens näst största parti! (Egentligen rör det ju inte mig hur britterna röstar, men varje bakslag för socialister oavsett var det är i världen värmer mitt djupblå hjärta.) Brown, som hackar som en gammal bilmotor en kall vinterdag när han pratar numer, verkar pressad bårtom rim och reson. Fiasko i valen, regering som rasar sönder och snart uppror i parlamentsgruppen. Hans dagar är antagligen räknade, men han ger inte upp självmant och har vägrat utlysa nyval med motivet att han inte vill lämna ett land i kris. Eller så vill han inte ha nyval när han skulle göra brakförlust. Ja ni får välja teori själva. Fyllnadsval lär det i alla fall bli för i kölvattnen av ersättningsskandalen har redan en Labourledamot lämnat sin plats. Med den oerhört stora majoritet som valsystemet med enmansvalkretsar ger segraren så hotas knappast Labour av några fyllnadsval, men det innebär en fortsatt förnedring. Frågan är väl om Brown klarar att kväsa revolutionärerna inom partiet.

Enmansvalkretsar brukar sägas leda till tvårpartisystem, men att detta inte är sant behöver man bara titta i det brittiska underhuset för att inse. Där sitter nämligen representanter för inte mindre än 12 partier. De flesta iofs representerade av en enda ledamot. Över 100 ledamöter har endast Tories och Labour (underhuset har 646 ledamöter) så visst dominerar de, men tvåpartisystem är det dock inte. Under hela 1900-talet har också alltid funnits ett ”tredje parti”, numer i form av liberaldemokraterna (en mesallians av arvtagarna till det gamla Whig-partiet och moderata socialdemokrater som fick nog då Labour svängde vänster mot kommunismen i början av 1980-talet) och 62 platser i parlamentet är inte oväsntligt det heller. Nu borde de vädra morgonluft.

Under den allra längsta tiden som Storbrittanien haft något slags parlamentariskt statsskick så har det också varit Tories och Whigs som främst stått mot varandra. Kanske kan det bli så igen. Vem vet? Allt beror förstås på var Labour förlorar och om det blir liberaldemokraterna som tar de rösterna. Lite känner man ju på sig att det kan vara så att Tories och liberaldemokraterna traditionellt är starkast i samma valkretsar, men annars så ser det ju rent matematiskt ut som att Labour skulle få ta över rollen som tredjeparti efter ett nyval. Tanken känns oerhörd för oss som sneglat lite på den brittiska politiken. I graven, eller i alla fall nära, går då inte bara det parti som varit den naturliga motståndaren till de konservativa sedan 1920-talet utan också det parti som framtill för två år sedan sågs som flaggskeppet i ”det nya socialdemokratiska Europa”. Tony Blair gav sannerligen rorkulten vidare till fel person.

The third party? Är inte det de där liberala tomtarna som inte gett upp och gått upp i Tories utan kämpar på själva? Nej det kan snart vara Labour. Och då kan deras öde vara beseglat för efter den vänstersväng som skrämde bort de mer moderata socialdemokraterna lyckades partiet svänga tillbaka för att landa i de som Blair kallade ”New Labour”. Ett parti som jag varken kan föredra eller kalla socialistisk. Nån slags socialliberal mittensörja är det väl snarast. Analysen bakom var säkert rätt eftersom den gamla sortens arbetarparti spelat ut sin roll i ett land vars tunga industri stod på toppen vid förra sekelskiftet. Problemet är bara att ”New Labours” program lika väl kan föras av ett liberalt parti.

Och så är cirkeln sluten. Rasar Labour ihop i ett nyval och liberaldemokraterna blir näst störst kan de flytta in i tomrummet. Politiken blir knappast identisk, men tillräckligt lik för att kunna utgöra det självklara alternativet till Tories. Och står de sedan mot varandra som huvudfiender så lockar det röster i sig. Längre än till 5:e maj nästa år kan inte Brown vänta med valet så vi får snart se. Det kan vända igen. Tanken på ett utbyte av huvudkombatanter i en av Europas viktigaste demokratier är både spännande och dessutom lockande för oss borgerligt sinnade. Socialister som driver liberal politik är trots allt sämre än riktigta liberaler.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: