Parlamentarismens slutpunkt

Det kan vara en lång väg att vandra för en tänkande människa innan man slutar se världen som en samling kausala processer där orsak och verkan är enkla att identifiera utan istället börjar se den som ett dialektiskt motsatsspel där uttalade avsikter leder till sin motsats. Där lugnet heller inte infinner sig då konflikterna undanröjes utan då de konfliktskapande stridskrafterna bevaras och låses i en rogivande maktdelningsprincip eller terrorbalans. En som verkar vandrat denna väg och nått insikt är den moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson då hon nu annonserar att hon inte ämnar ställa upp till omval vid närsta års val eftersom riksdagen förvandlats till transportkompani då ”den svenska parlamentarismen koncentrerar för mycket makt till regeringen”.

Parlamentarismen, det statsskick där regeringschefen måste accepteras av paralamentet, omhuldas i den svenska debatten såsom höjden av demokrati och den främsta exponenten för folkstyret. Regeringsformens första paragraf beskriver  det storvulet som att : ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket”, vilket massorna förväntas förstå som att det är folket som via sina representativa ombud i parlamentat tillsätter den yttersta exekutiva makten. Så är det dock inte för som så mycket annat här i världen är parlamentarismens nödvändiga konsekvens sin egen motsats. Parlamentismen strävar asymptotisk mot despotin och nu är vi mycket nära dess fullbordande.

Prodhoun menade att det var konkurensen som drev samhället  framåt, men att konkurensen ständigt strävade mot monopolet. Därmed kan detta önskvärda konkurenstillstånd inte få lämnas orörd i det att det då utrotar sig självt. Konkurensen måste begränsas av auktoritativa krafter för att kunna leva. Aldrig blir detta tydligare än i betraktandet av det svenska statsskicket där alla former av maktdelning och auktoritet förpassats till historien och den politiska konkurensen gjorts till alenarådande bärande princip med det tydliga resultatet av konsensustänkande, ideologisk nivelering samt despotisk maktkoncentration. Kort sakt har den svenska parlamentarismen fullständigt berövat parlamentet sin makt. Som så ofta ser vi att den entitet som förlänas fullständig formell makt samtidigt förlorar all verklig eftersom det är i gränsytan mellan ambitionen och den påtvingade begränsningen som friheten kan uppstå.

För den som ändå inte vill ge upp den kausala världsbilden kan situationen ändå i efterhand göras begriplig genom orsak och verkan. Parlamentarismens princip såsom den genomförts i Sverige betyder att den högsta verkställande makten, regeringschefen, utses av parlamentet självt. Därmed kommer målet för varje ambitiös ledare av en parlamentarisk gruppering vara att uppnå en position där han kan trancendera sin parlamentariska status och låta sig väljas till ”kung” för att erövra den högsta makten. Men så är också parlamentets öde beseglat då inte bara vägen till den högsta makten går via parlamentet utan parlamentet samtidigt är den enda legitimering som finns av den högste ledarens auktoritet. Med oundviklig nödvändighet leder detta till att varje form av oposition, varje form av personligt tyckande, hos den grupp vars ledare gjorts till regeringschef måste undertryckas då regeringschefens hela auktoritet och makt endast vilar på denna grupps ovillkorliga formella stöd. Ett stöd som ytterst endast kan garanteras genom ledarens totala förtryck av gruppen. Parlamentariken märker därmed snart att priset för att tillhöra den grupp vars ledare blir kung är att man själv blir slav. Det inte bara är så idag, det kan inte vara på något annat sätt. Parlamentarismen leder ovillkorligen till despotin.

Mot detta står det presidentialistiska statsskicket, den princip där den från paralamentet oberoende statschefen tillsätter regeringen. Den princip där regeringschefens makt och auktoritet istället uppstår i kraft av att antingen själv vara statschef (t.ex. USA) eller agera i statschefens namn (t.ex. de konstitutionella monarkierna exklusive Sverige). I detta statsskick kan parlamentets frihet blomma därför att kritik av regeringschefen inte behöver betyda ett underkännande av dennes auktoritet då den vilar på egen grund och därmed kan den representativa demokratin fungera såsom den är tänkt med parlamentariker som representerar sina väljare och inte sina partier.

I Sverige står vi nu mycket nära den korporativa despotins fullbordan då makten slutgiltigt förflyttats från riksdagen till ett partiväsende som helt tappat förankring i folkdjupen och där partierna istället endast framstår som korporativa utskott av statsapparaten avsedda att finansiera och administrera proffspolitikernas karriärer. När makten nu finns i regerings- och partikanslierna  är det inte konstigt att det känns ”Meningslöst att vara riksdagsledamot i moderaterna”.

Annonser

Etiketter: , ,

2 svar to “Parlamentarismens slutpunkt”

  1. Dennis Nilsson Says:

    Bra skrivet, men skall du få fler att läsa vad du skriver, och ev. ta intryck så borde du inte formulera dig så invecklat. 🙂

    Dela gärna också upp texten i flera stycken.

    • Populisten Says:

      Tack för berömmet Dennis! Jag brukar växla lite mellan stilarna. Ibland skriver jag rakt, enkelt och populistiskt 😉 men ibland mer invecklat och teoretiskt. Allt ska ju inte vara lättsmält här i världen, inte ens på internet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: