Den pyrande konservatismen

Det bubblar i folklagren. Det pyr i de svenska själarna. De som blev socialister för att bekämpa överheten inser sakta men säkert att socilismen inte befriade dem från överhet utan bara bytt namn på den. De som blev liberaler för att kämpa för individens frihet inser sakta men säkert att liberalismen inte gav dem åsiktsfrihet utan nivellerade åsikterna så att ingen ska trampas på tårna. Skulle det bli så här? Var det så här det skulle vara?

Som en klåda under skinnet sprider sig oron. Vad ska man då bekänna sig till? Vad blir kvar då man tröttnat på centralismen, nivelleringen och åsiktsfötrycket och kanske till och med slutat tro på att ideologierna har svaret. Om man tror på pragmatisk politik som försöker lösa dagens problem istället för att vinna billiga poäng på politiskt korrekta utspel, när man tror på att utveckla det vi har istället för att hylla det nya för nyhetens skull och när man inser att det inte självklart är en orättvisa att andra har det bättre ställt. Ja, vad är man då. Svensson värjer sig för svaret och glider, om han är bildad, undan i fraser om socialliberalism. Men svaret är att man då är konservativ.

För väldigt många sitter det väldigt långt inne att erkänna att de bär på den konservativa bacillen. Man kopplar konservatism med reaktionärt bakåtsträvande och känner sig därmed tvungen att hålla distansen. I själva verket finns det betydligt fler som när konservativa böjelser än det finns folk som faktiskt uttalar det.

Så skrev Sanna Rayman i SvD appropå Naser Khader härom veckan. Och det gäller fler än danska kappvändare. Bilden av konservatismen har länge definierats av andra än konservativa och därmed har nidbilden kommit att tas för sann. Så hur skulle ni, kära läsare, beskriva en typisk svensk konservativ? Hur tror ni att man kan karrakterisera den tänkare som anses ha haft mest inflytande över svensk konservatim under efterkrigstiden? Aha. Det måste ha varit en grosshandlare av fin släkt, högermoderat och högkyrkligt kristen. Tja. Tage Lindbom, som kallats ”the grand old man” av svensk konservatism,  var chef för arbetarrörelsens arkiv, fosterbarn, såvitt nån vet medlem i socialdemokraterna fram till sin död samt inte bara muslim utan t.o.m. sufisk mystiker.

Det har nu gått över ett decenium sedan jag läste Lindboms ”Konservatism i vår tid : Åtta idéhistoriska essäer”, en läsupplevelse som förändrade mig och väckte mig politiskt. Det finns ett före och ett efter i mitt liv. Det finns ett förvirrat politiskt sökande efter ideologier med absoluta svar och det finns en hemkomst i konservatismen och en insikt att inga slutgiltga svar finns.

Annonser

Etiketter: ,

2 svar to “Den pyrande konservatismen”

  1. REDAKTIONENS MÅNADSBREV -mars 09 « Tradition & Fason Says:

    […] * Bildning * Tradition Lars Hultman Magnus orerar Nätverk mot politisk korrekthet Ockulta ögat Populisten Pär Krause Res Publica Stefan Bergmark Örjan […]

  2. REDAKTIONENS MÅNADSBREV -mars 09 « Tradition & Fason Says:

    […] * Bildning * Tradition Lars Hultman Magnus orerar Nätverk mot politisk korrekthet Ockulta ögat Populisten Pär Krause Res Publica Stefan Bergmark Örjan […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: