Vad är ett brott?

Ett livskraftigt samhälle måste genomsyras av en samhällsbärande moral. De som påstår motsatsen och säger att vi i det multikulturella samhället fullt ut ska acceptera att olika moralsystem existerar parallellt i samhället blundar i allmänhet för det faktum att det (i allmänhet liberala) normsystem som de anser alla kan enas om faktiskt också är uttryck för en särskild moral. Multi-kulti hyllar man gärna ända tills kulturskillnaderna gör faktiskt avtryck på relevanta frågor som synen på familjeheder eller omskärelse. Då är det tydligen inte längre okej med främmande kulturer trots att det kanske är i dessa frågor som en kultur fångas bäst snarare än i matvanor. Kultur är dock främst moral och därav måste en stat ha en statsbärande kultur och en statsbärande moral.

Utan statsbärande kultur och moral kan inga lagar finnas. Lagar är nämligen ytterst en kodifierad moral. Vi tar för självklart att mord ska straffas lika hårt oavsett vem som är offer, men i äldre västgötalagen är straffen olika om man dödat en västskötte eller inte. Äldre tiders moral i Sverige avvek alltså från dagens och därmed skillde sig lagarna från vad vi idag tar för naurligt. Olika saker straffbeläggs olika i olika länder och påföljderna för en och samma handling kan skifta från inget till dödsstraff beroende på i vilket land handlingen begås. Äktenskapsförbryteskan lagförs inte alls i Sverige men stenas i Somalia. Vad är detta om inte uttryck för olika moraluppfattningar och kulturer?

Likväl bör lagstiftaren ta akt på sig att inte i onödan låta sin egen moraluppfattning tränga för djupt in i lagboken. Moral är ju något strängt personligt och vad jag finner fullständigt förkastligt kanske du finner bagatellartat. Detta är en allmängiltig insikt, men i ett samhälle som inte längre totalt domineras av en ensam kultur blir det än tydligare. Lagstiftningen måste således sikta på att dels endast reglera den minsta gemensamma nämnare som de i landet existerande kulturerna kan enas om samt de moraluppfattningar i majoritetskulturen som anses fundamentala att värna för att själva nationens särart och definition inte skall upphöra att existera. Detta gäller såväl straff- som civilrätt men låt oss stanna vid straffrätten eftersom det är enklare att diskutera.

Så ställs man då inför frågan vad som ska anses vara ett brott. Jag skulle då påstå att en handling måste uppfylla tre kriterier för att av lagstifningen betraktas som brottslig:

  1. Den ska bryta mot den i lagboken kodifierade moraluppfattningen.
  2. Handlingen ska i normalfallet vara bevisbar.
  3. Handlingen skall till sin natur innefatta (minst) en gärningsman som kan hållas ansvarig samt (minst) ett offer som både lidit objektiv skada och om personen kan anses vid sina sinnens fulla bruk själv anser sig lidit skada. Både offer och gärningsman syns mig kunna vara antingen fysisk eller juridisk person.

Likväl som jag tror att de flesta skulle anse att dessa tre kriterier är rimliga är det slående hur många lagar som inte uppfyller 2 och 3. Köpande av sexuella tjänster från en samtyckande vuxen är ju t.ex. kriminaliserat trots att bevisbarheten torde vara tveksam i många fall (endast sexköp av en av polisen tidigare känd prostiturad samt tillslag mitt i akten torde kunna leda til bevisat brott) samt avsaknad av en part som definierar sig som offer. Det är över huvud taget tydligt att mycket av lagstifningen på sexualområdet snarare än att söka uppfylla dessa tre kriterier syftar till att via lagstiftningen premiera en särskild moraluppfattning hos majoriteten i den lagstiftande församlingen. Ett annat exempel inom området är den numer avskaffade ”bastuklubbslagen” som förbjöd lokaler avsedde för (frivilliga) tillfälliga sexuella förbindelser.

Nu är inte sexuelområdet det enda där denna typ av lagar existerar. Även i synen på t.ex. alkohol och droger är det tydligt att en viss moralsyn tillåtits att ges företräde i lagboken, vilket kan exemplifieras av att bruk av narkotika betraktas som brottsligt trots att det knappast i sig drabbar någon annan. Är inte kroppen min att förstöra bäst jag vill? Men bör då försäljning av narkotika till myndiga också vara lagligt? Ingen uppfattar sig ju som offer. Jag inser att mitt eget resonemang leder mig dit trots att jag alltid kommer att hävda att det bör vara förbjudet. Kanske kan man hävda att då köparen i allmänhet är fast i ett missbruk kan denne inte anses vara vid sina sinnens fulla bruk varför lagstiftaren måste avgöra om denne är ett offer eller inte. Kanske är den rätta frågeställningen den om offret fortfarande definierar sig som ett offer även då gärningen sedan länge är överspelad och i detta fall narkomanen är fri från sitt missbruk?

Moraliserande lagstiftning torde förekomma i alla länder. Likväl torde mer av denna typ av lagar stå att finna i ett land som Sverige vilket till sin karaktär tydlight är byggt uppifrån och ner. Den svenska lagstiftaren defnierar sig tydligt som en förälder vilkens uppgift det är att uppfostra medborgaren till ett dygdigt leverne. Men är detta en syn som vi som medborgare bör dela? Borde vi inte i ställe hävda vår rätt som myndiga och fullfjädrade medborgare och istället kräva en lagstiftning som utgår från medborgarens rätt att få leva ett ostört liv så länge det inte inkräktar på andras?

Jag läser i Expressen om dessa frågor sedda från sexuallagstiftningens horisont och inser att hela frågeställningen är relevant för så mycket i det svenska samhället och lagstiftningen. Ytterst hittar man inte bara lagstiftarens syn på medborgaren som ett barn utan också synen på samhället som sådant. Samhället är ju så mycket mer en staten. Jag kommer alltid att hävda att lagstiftningen inte har i sovrummet att göra då jag anser sexuelmoralen tillhöra den allra mest privata sfär till vilken jag inte vill släppa in staten. Likväl finns samhället med sitt normsystem tydligt närvarand i sexuallivet. Detta är något ofrånkomligt. Den fostran som vi får genom samhällets instutitioner såsom familj, skola och kanske kyrka ger oss en sexuelmoral som sedan löper med oss i livet. Denna fostran har dock inte lagstiftaren med att göra. Men lagstiftaren vill inte se denna skillnad mellan sammhälle och stat. Lagstiftaren vill inte se sig begränsad till det som är statens kärnområde utan vill att staten skall omfatta och svälja hela samhället. Därmed vill lagstiftaren också bestämma moralen och verktyget blir då lagboken.

Förutom de teoretiska invändningarna mot detta kan man se mer praktiska probelm. Den majoritetens förtryck av minoriteter som som den svenska statsapparaten så ofta hamnar i kan knappast anses förenlig med sann demokrati ens i moralfrågor. Vidare kommer morallagstiftning ofrånkomligt att svälla lagstiftningens omfång och därmed det område som rättsapparaten måste lagföra och bestraffa. Och hur man än vrider och vänder på det så är ju alltid rättsapparatens resurser begränsade varför varje morallag som införs kommer att tunna ut rättsväsendets möjligheter att beivra de brott som vi alla lider av och som det är rättsappratens kärnuppgift att straffa. Med andra ord: prostitutionslagen gör att t.ex. andelen uppklarade våldtäkter minskar lite.

Jag är den förste att tro på behovet av en stark moral i samhället. Men stat och samhälle är inte detsamma. Moral och lag är inte entydigt detsamma. Vi måste tillåta oss att inte lagstifta mot alla företeelser vi finner moraliskt förkastliga.

Annonser

Etiketter: , , ,

2 svar to “Vad är ett brott?”

  1. Tetris Says:

    Jag gillar din distinktion mellan samhälle och stat! Det här får jag fundera mer på…

  2. Populisten Says:

    Tack! Alltid kul att locka till fortsatta funderingar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: