Arbetsdomstolen

Först i alfabetet av de svenska departementen är Arbetsmarknadsdepartementet och överst på dess lista av myndigheter hittas Arbetsdomstolen. Därför börjar jag mitt botaniserande i den svenska myndighetsfloran med just Arbetsdomstolen (vanligen förkortat AD).

Arbetsdomstolen är en specialdomstol med uppgift att pröva arbetsrättsliga tvister.

Som arbetstvist räknas varje tvist som rör förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare.

Så definierar myndigheten Arbetsdomstolen sig själv på sin egen startsida på internet. Gott så. Någon måste väl döma i tvister mellan arbetstagare och arbetsgivare, kan man tycka. Så hur fungerar då denna domstol?

Vissa typer av arbetstvister kan dras direkt inför Arbetsdomstolen. Domstolen är då första och enda domstol. I andra typer av arbetstvister skall talan väckas vid vanlig tingsrätt. Om en part är missnöjd med tingsrättens dom, kan denna överklagas till Arbetsdomstolen. I båda fallen innebär Arbetsdomstolens dom ett slutligt avgörande av tvisten. Arbetsdomstolens dom kan alltså inte överklagas.

Arbetsdomstolen är en vanlig domstol i den meningen att verksamheten bekostas av statsmedel. Ledamöterna i domstolen utses av regeringen. De enskilda parterna i en tvist har inget som helst inflytande över domstolens sammansättning. Domstolen tillämpar också i huvudsak samma rättegångsförfarande som de allmänna domstolarna. Rättegångsbalkens regler gäller för Arbetsdomstolen.

Domstolen är alltås både första och enda instans i vissa mål vilket väl knappast är försvarbart med en riktigt demokratisk rättsordning där rätten att kunna överklaga brukar anses central. I vissa fall utgör tydligen AD just denna överklagandeinstans. Notera också att: ”Domstolen tillämpar också i huvudsak samma rättegångsförfarande som de allmänna domstolarna.” Någon helt vanlig domstol är det med andra ord inte och det är i sig anledning att börja ana ugglor i mossen. Varför ska inte tvister på arbetsmarknaden avgöras enligt samma ordning som andra tvistemål? Men åter till detta med första eller andra instans. När gäller vilket?

För att en arbetstvist skall få föras direkt till Arbetsdomstolen krävs två saker. Talan måste väckas av en arbetsgivar- eller arbetstagarorganisation eller av en arbetsgivare som själv slutit kollektivavtal. Därutöver måste målet gälla tvist om kollektivavtal eller tvist som avses i medbestämmandelagen (exempelvis föreningsrättstvister eller tvister om förhandlingsrätt) eller tvist mellan parter som är bundna av kollektivavtal eller tvist som angår arbetsplats där kollektivavtal gäller.

Aha. AD är alltså primärt till för att fack och arbetsgivarorganisationer ska kunna lösa sina tvister på ett välordnat sätt. Ty:

I andra typer av arbetstvister skall talan väckas vid vanlig tingsrätt. För en enskild arbetstagare som inte är medlem i eller inte har stöd av någon facklig organisation gäller alltså att talan skall väckas vid tingsrätt. Detsamma gäller en arbetsgivare som inte har stöd av en arbetsgivarorganisation. Om en part är missnöjd med tingsrättens avgörande i en sådan tvist kan överklagande ske till Arbetsdomstolen.

Man kan se på detta på två sätt.

  1. Det är en diskriminering av icke anslutna arbetstagare och arbetsgivare i det att de tvingas gå omvägen via tingsrätten innan de når AD.
  2. Det är en diskriminering av anslutna arbetstagare och arbetsgivare i det att de berövas möjligheten att överklaga.

Man kan alltså välja vem man vill tycka synd om, men man tvingas konstatera att reglerna runt AD inför en klar skillnad mellan anslutna och icke ansluta arbetstagare och arbetsgivare. Hur står det i relation till den fria föreningsrätt som är svensk grundlag då den stipuleras i europakonventionen (grundlag sedan 1995)?

Än mer tveksam framstår domstolen då man ser på dess sammansättning.

Vid måls avgörande består Arbetsdomstolen av en ordförande samt av sex andra ledamöter som inte är anställda vid domstolen.

I den vanliga sjumannasammansättningen ingår tre ledamöter som inte kan anses företräda arbetsgivar- eller arbetstagarintressen, två ledamöter som har utsetts efter förslag från den privata och offentliga arbetsgivarsidan samt två ledamöter som har utsetts efter förslag från LO, TCO och SACO.

Ordföranden och vice ordföranden är personer med långvarig domarerfarenhet. Den tredje ämbetsmannaledamoten har särskilt erfarenhet av förhållandena på arbetsmarknaden.

De ledamöter som utsetts efter förslag från arbetsgivar- och arbetstagarsidan har föreslagits av arbetsmarknadens huvudorganisationer. Förslagsberättigade är Föreningen Svenskt Näringsliv för fyra ledamöter, Sveriges Kommuner och Landsting för två ledamöter, Arbetsgivarverket för en ledamot, LO för fyra ledamöter, TCO för två ledamöter och SACO för en ledamot.

Vi ser här hur den fria föreningsrätten åker rätt ut genom fönstret. I tvister på arbetsmarknaden är alltså högsta instans en ”domstol” vars domarmajoritet inte utgörs av opartiska domare utan av ledamöter utsedda av de s.k. parterna på arbetsmarknaden. Helt privaträttsliga sammanslutningar som Svenskt Näringsliv, LO och TCO upphöjs alltså av statsmakterna till delar av rättsaparaten. Detta diskriminerar inte bara de icka anslutna akterörna utan även de aktörer som av t.ex. ideologiska skäl vill ansluta sig till andra organisationer. Får syndikalisten en rättvis rättegång då det sitter LO-folk i domstolen?

Arbetsdomstolen är ett av de mest flagranta exmplen på hur Konungariket Sverige under 1900-talet styrts om från ett land där medborgarna döms under lagen till ett land där medborgarna föses in i koporativa ”folkrörelser” som antas föra deras talan. Man ÄR med i facket och facket. Rätt fack! Punkt slut! Och är man inte med så har man ställt sig utanför systemet och har sig själv att skylla att ingen för ens talan. Att få sin talan förs är dessutom en blandad välsingnelse då detta också innebär att man inte kan protestera mot de centralt fattade besluten. En liten klick gör alltså upp ditt och mitt bästa i ett slutet rum och passar inte galoscherna så kan du klaga till en domstol där samma klick dömer.

Nu kan man invända att det kan finnas goda skäl att ha en instans i vilken tvister mellan fack och arbetsgivarorganisationer kan avgöras. Så är det sannolikt. Men båda parter utgörs av strikt privaträttsliga organisationer med frivilligt medlemskap. Vad har staten med deras tvister att göra? Det står dessa parter fritt att skapa de medlingsinstitut de finner lämpligt för att klara upp sina tvister utan att belasta det ordinarie rättsväsendet och skulle tvisterna hamna i vanlig domstol emallanåt så vore det väl inte mycket att gråta över. Vi har ju domstolarna till just detta!

Ser man till hur dessa saker hanteras i näringslivet så finns också en tydlig praxis för hur man (särskilt vid inernationell handel) undviker att avgöra tvister i domstol. Man avtalar helt enkelt att tvist istället för i domstol ska avgöras av s.k. skiljedomsinstitut. Ett av de internationellt sett mer skiljedomsinstituten finns drivs f.ö. av Stockholms Handelskammare.

Nej, lägg ner AD och låt medborgare och företag bli fria under lagen och avgöra sina tvister i vanliga opartiska domstolar. Vill ”arbetsmarknadesn parter” undvika detta så föreslår jag att de inrättar Arbetsmarknadens Skiljedomsinstitut där de kan puckla på varandra utan att belasta statsbudgeten.

Arbetsmarknadsdomstolen kostade ca. 25 miljoner 2007. Ingen stor summa i statsbudgeten men en alldeles onödig sådan.

Annonser

Etiketter: ,

4 svar to “Arbetsdomstolen”

  1. Michael Gajditza Says:

    Hej!

    Har du tänkt gå igenom myndigheterna en efter en..? Tänkte jag skulle fråga för det finns sisådär 550 st så du har jobb framför dig! *L*

    Det du skrev om AD var riktigt bra!

    • Populisten Says:

      Hej!

      Ja det är min tanke att skriva om dem alla. Jag vet att det är många, någonstans läste jag att ingen kan ge ett exakt svar… Skrämmande!

      Det får ta den tid det tar, men jag ska försöka få upp takten lite från den makliga starten.

      Tack för brömmet om AD-texten!

  2. Shahrokh Razavi Says:

    Hej!
    Det gläder mig att det fortfarande finns folk som bryr sig om demokratiska rättigheter och den svages ”rättssäkerhet” m.m.
    Vi inom OFFC håller på att fila ihop en framställan om just det Du har nämnt om AD:s opartiskhet och om systemets påstådda ”demokratiska grundläggande rättigheter” gentemot sina medborgare m.m.

    Genom AD styrs marknaden och genom kollektivavtalens
    tolkningar parterna (sinsemellan) monopoliseras LAS och MBL och därmed på ett ”demokratiskt” sätt, sätts ur funktion.

    Att lägga ned AD är inte den riktiga demokratin nådd, då samman fel och styrning kan förekomma även inom det ”vanliga domstolsväsendet m.fl.

    Jag vore tacksam om Du kunde kontakta mig snarast (via mejl). Jag är hel säker på att vi har mycket i utbyte inom detta ämne och
    mål.
    Äkta demokrati byggs underifrån!
    M.v.h.
    Shahrokh Razavi
    Organisatör inom Oberoende Fria Fackföreningars Centralorganisation, O.F.F.C.

  3. Mihai Says:

    Det står i beskrivningen av Arbetsdomstolen att:
    ”Vid måls avgörande består Arbetsdomstolen av en ordförande samt av sex andra ledamöter som inte är anställda vid domstolen”.
    Vore tacksam att informmeras vem arvoderar dessa ledamöter för deras arbete vid Arbetsdomstolen, är det Domstolsverket (staten) eller arbetsmarknadsparterna som har föreslagit till regeringen deras nominering?
    Tackar på förhand,

    MVH,

    Mihai

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: