Oss drömmare emellan

Thomas Gür avslutar med att citera John Lennons ”Imagine” och han har sannerligen rätt i att han inte är den enda som drömmer om en återupprättad svensk folkdemokrati. Också i övrigt är hans kolumn i dagens SVD ytterst läsvärd och full av intresanta idéer om hur den förstelnade svenska demokratin skulle kunna återuppväckas, men låt oss börja med primtalen.

Gür föreslår att antalet riksdagsledamöter sänks till 113. Ett bra förslag eftersom det helt enkelt inte behövs fler än drygt hundra i ett så litet land som Sverige, men i samanhagnet påstår han att 113 skulle vara ett vittberömt primtal. Jaha? Kanske Gür i en framtida kolumn behagar upplysa oss om vari denna berömmelse består, för mig är den dock okänd. ”Vittberömda” primtal finns dock, åtminstone ett: 4711. Detta tal är ju nämligen inte bara ett primtal utan också namnet på en eau de Cologne valt efter numret på den fastighet i Köln där parfymeriet en gång i tiden höll till.

Nåväl åter till Gür. Hans grundtes är att svenska rikspolitiker är för dåligt betalda. Ser man till den sorgliga samlingen medelmåttor som sitter på de högsta politiska posterna idag så är de sannerligen inte för dåligt betalda. Nej snarare förtjänar dessa klåpare en ordentlig lönesänkning om vi tror att lön bör spegla kompetens och prestation. Men Gürs poäng är en annan: om lönen vore högre så skulle mer kompetenta personer söka sig till jobben. Tveklöst har Gür rätt i detta och hans tanke att svenska ministrar minst borde ha en lön som motsvarar ledningen i mellanstora svenska börsbolag är väl närmast ett förslag i underkant. För rimligen måste väl jobbet som statsminister anses vara minst lika komplicerat som jobbet som börsbolags-VD? Diskussionerna om statliga VDars löner känns också alltid märklig sett till det faktum att det anses självklart att dessa måste ha en lön som motsvarar den de fått om bolaget varit helt privatägt samtidigt som detta betyder att lönen då blir skyhögt över den lön deras direkta överordnade i Rosenbad lyfter. Kan man tolka det på annat sätt än att det krävs större kompetens att leda Posten AB än att vara statsminister? Känns det rimligt? Vore det inte så att om vi kunde välja fritt så skulle vi vilja ha landets allra mest begåvade och inspirerande ledare på just statsministerposten? Reinfeldt i all ära, men så är det knappast idag och så lär det heller inte bli så länge det lönar sig mångfalt bättre att satsa på en karriär i privata näringslivet.

I sammanhanget kommer jag att tänka på f.d. moderate riksdagsmannen (och f.d. TV-programledaren) Henrik S Järrel. Appropå detta att leva på sin riksdagspension utan synbar tanke på att skaffa sig en ny försörjning uttalade han sig nämligen i höstas på ungefär följande sätt: ”Det är inte lätt att få ett jobb när man som jag varit borta från den reguljära arbetsmarknaden i 20 år”. Smaka på den ni! Man skulle ju gärna vilja tro att det knappast kan finnas någon bättre merit att ha i ett CV än att ha suttit i ett lands lagstiftande församling, men så är det alltså inte. Och visst om jag skulle få ett CV med den meriten på mitt skrivbord så skulle jag nog inte heller bli alltför upphetsad. För vad har en riksdagsman egentligen skaffat sig för erfarenhet? Som det ser ut idag har man väl främst lärt sig hålla käft och göra som partiledningen säger. Med all respekt för den stora del av mänskligheten som snällt gör som de blir tillsagda, ni behövs för att driva samhället framåt, men när jag anställer folk så letar jag efter människor som kan och vill tänka själva. Och ärligt talat, inte sjutton står man ut 20 år i riksdagen då!

Jag tror att detta är en ytterst sorglig värdemätare på den svenska politiken. Att inneha de högsta politiska ämbetena borde vara det finaste som finns. Högre status borde knappast gå att nå och då man en gång lämnar politiken borde karriärmöjligheterna i näringslivet vara obegränsade. Men nu är det inte så. Nu är det tydligen svårt att hitta jobb alls efteråt om man ska tro Henrik S Järrel. Hur kan vi tro att vi får en bra politik och därmed ett bra samhälle om politiken utformas av ledarskapets bottenskrap. Av de som inte kunde göra karriär annorstädes?

Men det måste nog börja nederst i den politiska pyramiden och Gür lyfter frågan om kommunstorlek och förespråkar radikalt fler och radikalt mindre kommuner som ett sätt att både lyfta ner politiken närmare medborgarna och bredda den politiska rekryteringsbasen. Jag håller med utan förbehåll, men skriver inte mer om det nu. Istället får ni hålla utkik efter en alldeles egen utläggning om den begränsat stora och naturligt avgränsade kommunen som bas för den sunda demokratin som kommer att dyka upp här inom kort.

Annonser

Etiketter: , , ,

2 svar to “Oss drömmare emellan”

  1. larserick Says:

    Tänk, en ggn i ungdomen drömde jag om att bli riksdagsman för att kämpa för mina liberala idéer.
    Det var andra tider, riksdagen betydde ännu något. Men jag insåg ändå att jag inte ville bli nummerkarl…
    Insåg att det fanns andra vägar.

    Nå, det långa resonemanget om löner t riksdagen håller jag inte med.
    Jag är så gammalmodig att jag menar att pengar inte är allt. En politiker, som vill kämpa för demokrati och rättvisa, hans främsta drivkraft får inte vara pengar!

    Idag verkar pengar och makt (för vad?) vara just drivkraften. Högre löner gör det än värre.

    • Populisten Says:

      Lars-Erick, om man inte betalar för att locka experter att hjälpa till att utforma politiken inom sina expertområden så kommer man oundvikligen att få den slags slutna politiska elitism som vi båda tycker så illa om. För betalar man inte så lockar man ju till stor del endast till sig de som vill använda politiken som en livslång karriär. Den svenska politiken skulle må väldigt bra av att vi hade folk som gick in och ut i politiken. Att politiken utformades av människor som gjort karriär annorstädes innan och som fortsätter karriären annorstädes efter sin politiska gärning.

      För övrigt ser jag inget fel i den typ av elitism som påstår att en person som är har lång erfarenhet inom ett område är bättre lämpad att ta beslut inom detta område än den typ av glada amatörer som vi gör till fackministrar i Sverige (en vapenvägrare till försvarsminister är ju som hämtat ur Mosebacke monarki).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: