Om konsten att regera

Detta är inte en instruktionstext i konsten att utöva exekutiv makt. Det vore naturligtvis angeläget att svenska regeringar blev bättre på det, men det är troligt att jag inte vore den bäste läraren. Nej, detta är en lektion i hur det går till att skaffa sig parlamentariskt underlag för en regering samt att få igenom sina frågor i riksdagen. Jag tor nämligen att svenskar i allmänhet inte har en korrekt bild av hur detta går till. Det svenska statsskicket är nämligen konstruerat på ett synnerligen finurligt men ointuitivt sätt för att underlätta för (socialdemokratiska) minoritetsregeringar.

Vad händer med regeringen efter ett val?
Det enkla svaret på denna fråga är: absolut ingenting per automatik! Riksdagsval är just val till riksdagen. Detta påverkar inte regeringen. De partier som ingår i regeringen kan göra precis hur bra eller dåliga valresultat som helst utan att det har någon automatisk inverkan deras rätt att utgöra regering. Göran Persson var statsminister i tio år och lyckades under denna tid inte alls särskilt bra i riksdagsvalen. Men både efter valet 1998 och valet 2002 satt han helt enkelt bara kvar. Särskilt efter valet 1998 gjorde man på den borgerliga sidan stort väsen av att detta skulle vara moraliskt fel. Kanhända, men inte på något sätt mot vårt statsskick.

Hur avgår en regering?
En svensk regering avgår av en av tre anledningar. Antingen begär ststminsitern att bli entledigad från sitt uppdrag och får detta godkänt av riksdagens talman, eller så fälls statsminsitern i en förtroendeomröstning i riksdagen eller slutligen så avgår regeringen per automatik om statsminsiern avlider. Det är praxis i Sverige att statsministern anhåller om entledigande då ett riksdagsval lätt till att den regering han företräder inte längre har stöd i riksdagen, men det är endast en praxis som det står statsminsitern fritt att följa. Formellt kan statsministern lika väl bara sitta kvar och t.o.m. byta ut sina ministrar till företrädare för helt andra partier! Det är statsminister själv som avgör. Sedan enkammarriksdagen infördes har samliga regeringar avgått på statsministerns initiativ med undantag av regeringen Palme som 1986 avgick efter mordet på densamme.

Vad är en misstroendeomröstning?
Om minst 10% av riksdagens ledamöter begär det så hålls en omröstning om förtroendet för en minister. Uttalar riksdagen att den saknar förtroende för ministern måste denne avgå. Riktas misstroendet mot statsministern så måste hela regeringen avgå. Vid omröstningen gäller dock att minst 50% måste rösta mot för att riksdagen ska uttala att den saknar förtroende. Eftersom varje ledamot har tre val, ja, nej och avstår, så kan det mycket väl sluta med fler nej än ja, men ändå inte misstroende. Möjligheten att avstå utnyttjas flitigt i desssa sammanhang. Misstroendeomröstningar kan egentligen ske vid vilket tillfälle som heslt. I närtid har de dock skett efter riksdagsvalen 1998 och 2002 då den borgerliga oppositionen ansåg att regeringen Persson borde avgått eftersom den inte fick mandat för en klar majoritet av väljarna. Regeringen Persson överlevde dock båda omröstningarna.

Hur tillsätts en regering?
Så snart regeringen avgått inleder riksdagens talman diskussioner med samtliga partiledare för riksdagspartierna. Syftet är att så snart som möjligt kunna lämna ett förslag till ny statsminister till riksdagen. Det är alltså talmannen som föreslår ny statsminister (och inget annat) och denne utsätts därefter för en förtroendeomröstning enligt samma regler som ovan, d.v.s inte heller nu finns något krav på över 50% ja-röster. Då Ola Ullsten blev statsminister 1978 utföll omröstning enligt följande. 39 för (Fp), 66 mot (M och VPK) och  och 215 avstod (S och C). Fler röstade således emot än för, men Ullsten blev ändå statsminsiter. Man kan vidare notera att talmannens makt i detta inte ska underskattas. Eftersom reglerna för omröstningen är som de är, är det ju klart möjligt att det finns flera olika kandidater som vid ett givet tillfälle skulle kunna överleva omröstningen. Men det är talmannen själv som avgör vilken kandidat som ska föreslås.

Hur väljs talman?
Talmannens stora roll i regeringsbildningen gör att det i sammanhanget kan vara av intresse att se på hur denna väljs.  Då riksdagen samlas för första gången efter ett val leds arbetet av den s.k. ålderspresidenten, d.v.s. den ledamot som suttit längst tid. Ålderspresidenten gör två saker: håller upprop och presiderar under talmansvalet. Talmansvalet sker vis sluten omröstning genom att ledamöterna lägger lappar med namnet på den kandidat de röstar på i en urna. Den ledamot som fått flest röster blir talman fram till nästa val. Av tradition anser socialdemokraterna att talmannen ska representera det största partiet (jag antar att detta beror på att just de är detta) medans borgarna anser att talmannen ska representera majoritetsblocket (jag antar att det beror på att de vill ha sin person på posten då de har majoritet). Men då det är sluten omröstning kan de uppstå oväntade situationer. Efter valet 1979 kunde inte den borgerliga sidan enas och till sin egen förvåning fann sig socialdemokraten Ingemund Bengtsson bli vald till talman. Att det anses viktigt att få en av de sina på posten är självklart om man förstått hur regeringsbildandet går till, se ovan. I ett oklart paralmentariskt läge kan det vara helt avgörande vem talmannen föreslår som statsminister!

Hur tas ett beslut i riksdagen?
Utan att gå in på alla turer via utskott och bordläggningar så kan man i alla fall konstatera att besluten inte tas riktigt som man skulle kunan förvänta sig. Jag skulle nämligen tro att de flesta förväntar sig att ett förslag läggs fram och sedan röstar man ja eller nej til det, men det är fel. I allmänhet så har riksdagen att välja mellan att rösta ja och därmed stödja regeringens förslag (såsom det tolkats i ett betänkande av majoriteten i ett riksdagsutskott) eller nej och därmed stödja en reservation. Denna reservation kan innebära ett rent nej, men är oftas mer komplex. Det kan vara en detaljskillnad eller en stor skillnad. Det kan också finnas flera reservationer från olika partier och då ställs dessa först mot varandra för att sålla fram ett ”värdigt” motförslag till regeringens. I slutvoteringen står sedan utskottsbetänkandet mot den reservation som stödjs av flest ledamöter. Då röstningen slutgligen ska utföras finns tre alternativ: ja = stöd för utskottsbetänkandet, nej = stöd för reservationen och avstår. Nu kan det naturligtvis hända att man varken vill stödja betänkandet eller reservationen, och det är därför man kan avstå (vilket är en aktiv handling till skillnad mot att inte rösta alls). Detta betyder dock inte att man kan blockera beslutet! En regering kan därmed utnyttja detta för att få igenom förslag så länge den kan få ihop fler röster en varje oppositionsgrupp för sig. Majoritet behövs inte ofta. De socialdemokratiska regeringarna har kunnat utnyttja att genom att medans t.ex. både v och m kan vara emot ett s-förslag så kan de knappast enas om ett gemensamt motförslag särskilt ofta. I slutändan blir det då s förslag mot m:s varvid v lägger ner sina röster och s vinner (om vi struntar i de andra partierna).

Har då allt detta någon betydelse? Ja visst! Inte så mycket idag då vi har en majoritetsregering. Men om riksdagen skulle få ett läge med två block utan majoritet och ett vågmästarparti så blir det viktigt. Alla dessa regler gör nämligen att vågmästarpartiet får ansenligt mycket mindre makt än man kan tro. Vid regeringsbildning kan de hållas utanför inflytande genom att det mindre blocket lägger ner sina röster istället för att rösta nej. Vid vanliga omröstningar måste vågmästaren enas med oppositionen för att kunna fälla regeringens förslag vilket kan visa sig svårt. Summa summarum så kan en regering som stöds av den största minoriteten både existera och tämligen effektivt driva sin politik utan att behöva bry sig särskilt mycket om vågmästarpartiet. I ett läge där vågmästarpartiet dessutom betraktas som paria är det mycket sannolikt att övriga partier kommer att utnyttja dessa möjlighter till det yttersta för att hålla dem utanför.

Dragit till sin spets kan Reinfeldt t.o.m. (som jag påpekade härom dagen) välja att sitta kvar vid ett läge då alliansen visserligen är mindre än vänsterblocket men där t.ex. Sverigedemokraterna blivit vågmästare. Risken för förtroendeomröstning finns men den kan han också ha tur och överleva om den ens inträffar. Att driva politik utan att säkert vara störst kan bli vanskligt, men m.h.a. s.k. hoppande majoriteter kan man göra upp ena dagen med s och andra med mp. Med tiden kan han rent av börja lita på inre splittring i vänsterblocket så att s och mp inte klarar av att stå bakom gemensamma förslag utan släpper igenom regeringens genom att lägga ner sina röster. Knepigt, men inte omöjligt och definitivt något som Reinfeldts företrädare på statsminsiterpossten supertaktikern Persson hade försökt sig på hellre än att avgå.

Annonser

Etiketter: ,

Ett svar to “Om konsten att regera”

  1. mandarin Says:

    Tack för denhär genomgången – det var intressant och lärorikt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: