Ett stort antal s.k. kulturarbetare skriver idag i DN Kultur. Jag orkar läsa exakt halva ingressen.
Alliansens och oppositionspartiernas passivitet inför kulturpolitiken är djupt oroande. Urholkade anslag gör att teatrarna pressas att välja en mer kommersiell repertoar.
Ja huh så hemskt! Ni måste spela saker som folk faktiskt vill se! Usch, det måste ju vara alldeles förfärligt. Tänk det kan ju rent av leda till att en och annan ur populasen smyger sig in i salongen, kanske känner ni stanken ända fram till scenen. Ja, så kan det bli när högerrrrrn (obs långt skorrande Schyman-r) bestämmer. Skattepengakranen står inte längre riktigt lika vidöppen för att försörja en vänsterelit som vill spela märkliga pjäser för varandra.
Per Gudmundson på SVD tror att dagens kulturarbetare är hjäntvättade av för mycket socialdemokratisk kulturpolitik. Att de tror all kulturpolitik måste vara socialistisk aktivism. Det kan nog vara rätt, för om man upprörs över att Alliansens kulturpolitik skulle innebära så lite pengar till kulturen att det är snudd på katastrof saknar man totalt proportioner. Alliansens kulturpolitik är en lika defensiv blåkopia på socialdemokraternas som så mycket annat av de nya moderaternas politik. Själv tillhör jag den skara som tycker att en bra kulturpolitik är ingen kulturpolitik.
Eventuella kulturarbetere är härmed varnade: Om jag mot förmodan en gång blir kulturminister kommer ni nostalgiskt att blicka tillbaka på tiden med Adelsson-Liljerot och prata om tiden då ni levde på mjölk och honung. För blev jag kulturminister vore det slut med skattefinansierandet. Då fick ni snällt spela det folk vill se och försörja er själva som anständiga männsikor istället för att parasitera på samhällskroppen.
Varför är kultur fin först då den bekostas av skattemedel?
Etiketter: kultur
Alla dessa åsikter 
augusti 26, 2008 kl. 7:27 e m |
Synd att Du inte orkar/förmår läsa hela kulturuppropet! Det förklarar i ett nötskal felet med alliansens kulturpolitik – varför tankarna på alliansens så kallade ”valfrihet” plötsligt ekarrrrr illa ( med grevens skorrrrrande rrrr)!
Jag ska försöka förklara:
Alla kultur bygger på principen producent-konsument. Att man säljer en vara (glöm vänsterelit och en massa annat blajigt önsketänkande från högern, så här är det. Fast många högertjommar snackar parasiter och annat skitsnack. Envisas man med att hålla fast vi detta går man blind genom debatten).
Producenten önskar med andra ord givetvis så hög avans som möjligt. Fulla hus, lapp på luckan. Stålar i fickan.
Samtidigt finns en önskan om kvalité. Glöm inte att i princip alla skådisar har gått typ 10 år på olika scenskolor och skulle helst av allt vilja spela Shakespeare eller Ibsen, om du vet vilka det är 😉
Och här kommer dilemmat – det tar 30% längre tid att öva in Ett dukkehjem än Charleys tant, helt enkelt för att skådespeleriet är så mycket svårare.
Inom bilbranschen kan man likna detta med att BMW eller Mercedes kan ta 50% mer för sin kärra än för en Kia. Ja, för att tyskarna är bättre!
Men för teatern (eller musikal, konsert mm) är det betydligt svårare att hålla upp priserna för kvalitetsmässigt bra produkter, eller kanske man ska säga mer krävande produkter.
Varför ska biljetten till Dukkehjemmet kosta femtiolappen mer än till Charley???
Det är mer status att har en juste kärra på uppfarten än att berätta för grannen vilka pjäser man ser, eller hur bra mat man äter. Det inre välbefinnandet syns inte på samma sätt. Prislappen för det lilla extra i sinnenas konsumtion syns inte utåt.
Och alla är inte heller mottagliga – Elvis förstod aldrig att njuta av ett gott vin, och en riktigt god middag. Han förstod begreppet ”hamburgare”. En majoritet av svenska folket häller glatt i sig vilken pilsner som helst, bara den ger snurr. Hemkört som stinker finkel bjuds i massor med hem – med stolthet, trots att det smakar apa. Och det är en grupp som inte heller ska bjudas på en fin single-malt, det är bortkastat.
Men billig fulöl är populär. 140 miljarder flugor kan inte ha fel på sina smaklökar – ät skit!
Men de allra flesta skulle faktiskt hellre bli bjudna på en fin köttbit och ett gott vin, i stället för pölsa och hb. Men det finns en gräns för vad man vill betala. Och gränsen bestämmer avansen – även för kulturen.
Avansen blir helt enkelt sämre för den svårare pjäsen. Ett sätt att klara detta är att ge skådespelarna betalt för kortare tid av repetitionerna. ”Hurvare, skulleru va med på Shakespare eller inte? Då fåru klara dom första månaderna av repen utan lön”.
Samtidigt ska en skådis ha mat i magen. Innan alliansen syn på att ”kulturarbetare skulle kavla upp ärmarna och börja jobba, jobba jobba” var det OK för kulturarbetare att stämpla mellan kontrakten. De löper oftast under en säsong, typ rep under sommaren, premiär 1 september, föreställningar till påsk. Söka nytt kontrakt, börja repa i maj…
Under jobbsökningsperioderna stämpling. Med ett brett utbud, kanske någon eller några månader. Med det smalare utbudet – det folk vill ha – betydligt längre.
För med pricipen ”vad folk vill se”, urvattnas utbudet snabbt. Det är lättare att sätta upp ytterligare en fars än en klassiker – trots att båda skulle gå för fulla hus. Farsen genererar helt enkelt mer stålar.
Och vad ska vi göra med de skådisar som inte passar i repertoaren ”vad folk vill se”. Skulle du vilja se Robert Gustafsson som Romeo? Babben Larsson som Julia? Folkkära, trevliga? Nähä? Varför då?
Och hur less blir man inte om alla teatrar skulle bjuda ”vad folk vill ha”, i princip samma fars i olika tappning och olika lokal. Nästa säsong av Allsången kommer att tappa tittare – trots det är vad folk vill ha. Men till sist blir man less – även på hamburgare.
Jag föredrar faktiskt att pappa staten eländiga sossekommunistparasiterna skjuter till nånstans runt 0,3 promille av statsbudgeten så att vi kan ha skådespelare i roller där de passar. Att det produceras teater mm i teve. Att jag som inte bor i Stockholm ska ha möjlighet att se de produktioner som passar för turnéer. Att ungarna i skolan ska ha chansen att se en skolteater då och då.
Elvis åt aldrig skaldjur. Hans mamma hade varnat honom för det. Gick han miste om något?
Gladys varnade även för sex. Men där missade väl Elvis ingenting?
Ett barn som aldrig läst en bok, aldrig sett en pjäs befinner sig utvecklingsmässigt som ett bar på 1800-talet. och hur ska de kunna välja något de inte känner till?
Och vad vill folk egentligen ha?
Tja det mest lönsamma är p-rullar och realitysåpor… Så det kanske är det vi ska producera! In med Peter North och Mandingo i det svenska folkhemmet!!!
Nähä?
De scener som drabbas hårdast är de små privatscenerna. 150 platser, alltid fullsatt. Men svag lönsamhet, p g a små lokaler. Skulle inte aliansen värna om den privata företagsamheten?
Det mest spännande med alliansens kulturpolitik är för övrigt att de scener som får mest bidrag per biljett är Operan och Dramaten.
Och det är de enda scener som inte drabbas av de stora nedskärningarna.
Parasitera, nån?
augusti 27, 2008 kl. 4:46 f m |
Martin, du ska få ett ordentligt svar på tal imorgon eller så. Nu hinner jag inte eftersom jag ska iväg och bidra till BNP.
augusti 28, 2008 kl. 5:07 e m |
Martin, så mycket ord och så offantligt lite substans. Du försöker tappert dölja din snöda egoism (”Att jag som inte bor i Stockholm ska ha möjlighet att se de produktioner som passar för turnéer”) i en falsk omsorg om medborgarna som egentligen intet annat är än en motbjudande elitism. Vanlikt folk fattar inte vad smak är så sossestaten och pappa Martin måste uppfostra dem.
Förutom att jag tycker det är en tarvlig syn på sina medmänniskor så undviker du en riktigt obehaglig sanning: vi har under större delen av de senaste 100 åren haft just den vänstervridna kulturpolitik som du förespråkar och vart har dett lett oss? Till ett samhälle där medborgarna håller finkultur högst? Nej det har lett oss till exakt det läge vi befinner oss i idag och som du uttrycker dit ogillande över. Ska mer av samma medicin bota patienten? Skulle inte tro det…
Nu skrev jag aldrig att teatrarna bara ska spela lätta farser. Vad får du det ifrån? Jag tror att många människor tvärtom gärna ser mer djupa saker, men väldigt få vill se sönderregisserade lustmord på Ibsen och Strindberg. JAG ser inte ner på mina medmänniskor.
Det syns mig att man inom teatervärlden alltmer spelar pjäser för en redan invigd elit. Nyskapande är ofta det finaste beröm en regisör kan få. Och visst för den som sett ”Ett Dockhem” i 15 olika uppsättningar kanske en ny vinkel känns fräsch men för mig som kanske ser en enda uppsättning under hela mitt liv så vill jag faktiskt se en föreställning där Ibsens originalidé är i fokus och inte en betydligt mindre begåvad nutida regissör med hybris.
Till yttermera visso så spelar ju inte institutionsteatrarna bara tyngre pjäser. Stockholms Statsteater har ”Arsenik och gamla spetsar” som paradnummer under kommande höst och Dramaten har sedan några år en uttalad idé om att spela mer lättsmälta saker. Om jag inte minns fel så spelade man någon märklig komedi som heter ”Dark Comedy” på stora scenen samtidigt som ”Fröken Julie” med Mikael Persbrandt sålde ut salongen kväll efter kväll på lilla scenen. Kan det bli tydligare: den stora instutitionsteatern tränger undan klassikern till förmån för det lättviktiga. Behöver vi fundera vilken pjäs som sågs av flest? Är det verkligen publiken som saknar smak? Det är uppenbart att instutitionsteatrarna inte ens tror på sin egen produkt utan nu istället allt mer ägnar sig åt skattefinansierad konkurens mot privatteatrarna. Jag betalar inte skatt för att de pengarna ska konkurera ut privata företag!
Varför ska just kulturarbetare ha lyxen att kunna arbeta bara delar av året? Varför ska all kultur som anses bra vara helt proffesionell? Din beskrivning av den tidigare stämplingspraxisen är faktiskt ett av de allra mest upprörande exemplen på missbruk av A-kassan (också vanligt i byggbranschen f.ö.). Kan man inte försörja sig på endast kulturjobb så får man väl ha ett annat jobb vid sidan om! Så har det varit i alla tider. Men här ligger elitismen på lur igen. Vanligt folk vill du se som passiva konsumenter istället för aktiva deltagare i kulturlivet. Vore det inte bättre om fler pjäser sattes upp av amatörer? Antingen har man begåvning nog att försörja sig på sitt yrke själv utan att parasitera på de pengar som andra arbetar ihop eller så får man nöja sig med att låta det bli en hobby.
Naturligtvis borde inte Operan heller ha bidrag. Dagens system är ju en fars. Staten öser miljoner över Operan och Dramaten bara för att ta tillbaka hälften av pengarna i s.k. marknadshyra. Som om det skulle gå att hyra ut lokalerna till nån annan. Folkoperan kanske? Gör stiftelser av institutionerna och skänk dem deras hus att förvalta själva.
”De scener som drabbas hårdast är de små privatscenerna. 150 platser, alltid fullsatt. Men svag lönsamhet, p g a små lokaler. Skulle inte aliansen värna om den privata företagsamheten?”
Skattepengar ska aldrig användas för att rädda företag och därmed snedvrida konkurensen.
Jag undrar om inte felet med teatrarna är att det saknas ekonomi- och marknadsföringskompetens? Produkten är ju bra! Folk vill ha den! Se till att sälja den och ampassa kostnadsramen istället för att springa och grina hos pappa staten som andra barnungar när det går dåligt.
september 1, 2008 kl. 7:12 e m |
Tack Populisten!
Jag tror minsann inte jag kunde sagt det bättre själv! 😉
Visst är det fascinerande detta nedvärderande av ”folket” som ”Folkhemmets” grundare ständigt ägnar sig åt? Vanligt folk är inte ”kultiverade” nog att kunna bestämma (via utbud och efterfrågan) vad de vill och inte vill se på teaterscener runt om i landet.
Inte undra på då att de inte är kompetenta att välja en läkare, eller bestämma själva hur fort de skall köra eller var ch när de vill (och kan) hämta ut sin medicin…
Ska bli kul att se om Du har några kommentarer på TV4’s inlägg om Alliansens vallöftesstatistik idag….
God Natt!
LMC
september 2, 2008 kl. 6:11 e m |
Det nedvärderande tilltalet upfattar jag oftast som kommande från en vänster som ingalunda är arbetarklass utan snarare akademisk medelklass. Det verkar vara en slags godhet som driver dem. De ser den arbetande befolknings liv och vill göra det bättre, men eftersom de är fullständigt allienerade från arbetarklassen så misstar de dem för barn som måste uppfostras istället för jämlikar som man kan tala med.
Jag har föresten hoppat över TV4s halvtidsprogram eftersom jag fick Kants ”Om den eviga freden” med posten idag. Vallöftesstatistiken ser säkert alldeles fantastisk ut, det är annat hos alliansen som får mig att tugga fradga.
Hälsningar
Populisten