Politikerna kommer inte undan

Fil. dr. i nationalekonomi Ingemar Bengtsson skriver på SVD Brännpunkt idag om skillnaden mellan ökningar i Konsumentprisindex (KPI) och inflation samt risken att riksbanken blandar ihop dessa begrepp och därmed för en skadlig räntepolitik. Bengtsson tes är att ökningar av KPI inte med nödtvång beror på inflation i ekonomin och därmed inte heller kan bekämpas på traditionellt sett via riksbankens räntesättning. Tvärtom menar Bengtsson att det kan ge motsatt effekt genom att det totala kostnadsläget för medborgare och företag ökar med ökande ränta.

Som lekman saknar jag naturligtvis den disputerade nationalekonomens insikter i inflationens innersta väsen men det slår mig ändå att Bengtsson tankar inte ligger långt från mina egna funderingar från häromdagen. Detta inte sagt för att framhäva mig själv utan för att återknyta till mitt tidigare resonemang. Det är ju egentligen ganska enkelt. För om KPI ökar främst pga stigande världsmarknadspriser på mat och bränsle så spelar det inte stor roll vad riksbanken gör med räntan. Stefan Ingves kan gå i Bengt Dennis fortspår och sätta räntan i Sverige till 500% utan att det för den skull påverkar råoljepriset det minsta. Vad vi ser är inte inflation i svensk ekonomi utan att, som Bengtsson skriver, vi har blivit fattigare jämfört med t.ex. Kina.

Eftersom vissa produkter har blivit globalt mer efterfrågade (och/eller mer begränsade) och därmed ökat i värde relativt andra varor, så tillåter vår köpkraft inte lika hög konsumtion som tidigare – simple as that. Det här har inget med inflation att göra, det är enkla realekonomiska samband.

Eller med andra ord: alldeles oavsett om inflation och KPI är samma sak så kan inte riksbanken påverka KPI annat än i marginalen så länge de dominerande faktorerna bestäms av världsmarknadspriset på mat och olja vilka drivs upp av en expanderande kinesikt ekonomi.

Tanken med en fristående riksbank som gjorts ansvarig för att med räntepolitiken balansera inflationen har varit god och hitills välfungerande. Den har befriat ekonomin från alltför klåfingrig politisk styrning, men frågan är om politiken lämnat ifrån sig mer ansvar än den borde. Även om ett stigande KPI och inte är ett tecken på inflation, som Bengtsson påpekar, så är ju minskad köpkraft för befolkning ett tillstånd som borde bekämpas och om riksbanken inte kan göra det så är bollen tillbaka hos politiken. Är regering och riksdag beredda att ta hand om detta problem?

Det är inte helt uppenbart vad man kan göra för att lösa problemet, men heller inte omöjligt att komma med uppslag. Dels kan man minska sitt beroende av de KPI-drivande varorna, dels kan man med t.ex. skattejusteringar parera de höjda världsmarknadspriserna, dels kan man sänka skatter så att befolkningen får mer pengar i plånboken att köpa den dyrare bensinen med och så måste man naturligtvis se till att ha en långsiktig politik som stärker landets internationella konkurenskraft och inte gör oss fattiga i jämförelse med andra. Listan kan säkert göras hur lång som helst, men åtgärderna fallar ändå tillbaka på politiken.

Är våra politiker redo att ta denna utmaning eller lever de i illusionen att det är riksbanken som ska reda ut detta? Jag misstänker att de inte är det, men skulle älska att bli överbevisad!

Annonser

Etiketter: , ,

2 svar to “Politikerna kommer inte undan”

  1. Peter Ingestad Says:

    Förutsättningslöst! Det är ju inte penningmängden ensam som styr prisutvecklingen. Vi dividerar med varumängden. Vad blir utfallet då? Vi tar ingenting för givet, utan tänker till från grunden, helt enkelt, klart och rakt fram.

    En räntehöjning ger bland annat initial produktionskostnadshöjning med sänkt utbud och alltså höjt pris ceteris paribus. Sedan kommer i andra led efterfrågesänkning med prisfall, vilket sedan utbudet anpassat sig blir reverserat. Jag vågar framlägga den radikala hyptesen att 1. räntehöjningens prisnivåeffekt är oförutsägbar inom den enkla modellen alternativt 2. räntepolitiken har ingen effekt alls på prisnivån. De matematiskt skolade bör räkna på det här.

    Prisstabilitet på senare tid kan ha berott på låga / sjunkande oljepriser snarare än förändrad penningpolitik. Vi kan ha en illusion här. Också detta bör undersökas.

    Räntehöjningens tilltänkta effekt på inflationsförväntningarna uteblir i den mån dessa enkla resonemang är utbredda bland ekonomins aktörer. Av gängse diskurs får man annars intrycket att produktionen skulle anses oberoende av räntan, men så är det ju inte.

    Vad säger Riksbanken om det?

  2. Populisten Says:

    Intressanta resonemang. Jag funderade också en hel del på hur riksbanken egentligen tänker sig att räntan ska påverka inflationen efter att jag skrivit detta inlägg. Det känndes snart ganska uppenbart att resonemang av den typ du för inte kan hålla (som du också antyder).

    Om räntan går upp så ökar företagens produktionskostnad. Detta kan de lösa på två sätt antingen via att kompensera med höjt pris (vilket vore inflationsdrivande och därmed kontraproduktivt) eller via att sänka andra kostnader (vilket skulle kunna ge rätt effekt dvs en svalkning av ekonomin). På samma sätt så kommer ju löntagarna som idag i stor utsträckning har bostadslån att vilja ha större löneökningar pga ökade räntekostnader. Visst det finns effekter åt båda hållen, men vilka är störst? Det hela framstår som penningpolitisk hasard. Det måste ligga andra resonemang bakom teorin om att styra inflationen med räntan.

    Så jag gick åter till penningmängden. Vad är den egentligen? Alla pengar i ekonomin. Visst, men om jag lägger pengar i madrassen och har kvar dem där mycket länge så måste ju penningmängden minska. Eller om jag eldar upp pengar i smyg. Pengar på banken då? Ja de är ju bara delvis med i ekonomin eftersom de inte kan användas för konsumtion. Om vi kallar den totala penningmängde minus alla pengar i banker för öppen penningmängd (ett uttryck som saknar alla annan bakgrund än min fantasi just nu) så borde alltså denna öppna penningmängd minska då räntan går upp. Fler människor sätter in pengar på banken och färre företag och privatpersoner lånar pengar. Mer pengar på banken betyder mindre pengar att konsumera för och därmed mindre efterfrågan och därmed minskad prisstegring och därmed mindre produktionsstegring vilket också kommer sig av mindre tillgång på kapital för företagen.

    Jag kan inte få ihop det på något annat sätt. Tills dess att någon nationalekonomiskt kunnig person upplyser mig om motsatsen så kommer jag i alla fall att tro att detta är sant. 🙂

    Några tankevändor till gjorde att jag började misstänka att penningvärdet endast är en konvention och att åtminstone viss inflation ligger inbygd i den, men kommentarsfältet är för litet för att utveckla detta och tanken är inte färdigtänkt så det sparar jag till ett eventuellt framtida huvudinlägg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: