Klarar Borg andra tider?

DN skriver idag på sin ledarsida om de problem som finansminsiter Borg och riksbanken har framför sig med stagnerande tillväxt och ökande inflation. Den trogne läsaren vet att jag ingalunda är någon stor Anders Borg-supporter, men den arbetslinje som Borg varit den tydligaste exponenten för var otvetydligt rätt politik vid rätt tillfälle. Endast den som förblindar sig, antingen med en ofattbart naiv tro på varje människas altruistiska agerade, eller enorma socialistiska skygglappar, kan förneka att det var rätt att göra det otrevligare att leva på andra och trevligare att försörja sig själv för att få befolkningen att faktiskt ta de jobb som fanns tillgängliga under högkonjukturen. Då Borg tillträdde strömmade de nya jobben in av sig själv, att då satsa på att öka arbetskraftsutbudet måste självklart vara rätt taktik. En titt på arbetslöshetssiffrorna ger också vid handen att det faktiskt gett ett positivt utfall.

Men nu är det andra tider. Inflationen och varselsiffror stiger samtidigt som tillväxten stagnerar och antalet nya jobb då också minskar. Situationen är delvis ny, eller med DNs ord:

Å ena sidan talar prisuppgången för att räntan ska höjas ytterligare. Å andra sidan talar den ekonomiska inbromsningen för att räntan i stället borde sänkas. Normalt brukar inte dessa fenomen inträffa parallellt, men det gör de nu och det är därför ekonomer oroat menar att vi drabbats av stagflation.

Det vi ser är dock inget mysterium om man istället för att sitta med näsan i nationalekonomisk litteratur tittar på den värld vi lever i nu. Att prisuppgång och tillväxt går hand i hand kan kännas naturligt, men är bara självklart då man lever i den ekonomi som sätter den ekonomiska takten. Hittills har det hyffsat integrerade ekonomiska system som utgörs av USA och västeuropa gjort det. Då efterfrågan inne i systemet ökat har priserna följt efter men snart också produktionsvolymerna och därmed tillväxten.

Nu styrs dock inte längre inflationen av efterfrågan inne i vårt system. Till stor del beror inflationen på ökande kostnader för mat och energi. Åtminstonde det senare drivs med största säkerhet av Indiens och framförallt Kinas allt oljetörstigare ekonomier. I Kina gäller säkert de gamla teorierna att den ökande efterfrågan ger både ökad inflation och ökad tillväxt, spiralen snurrar på som förväntat. Men vi i väst har ingalunda full tillgång till den kinesiska marknaden. Allt vi ser är att de köper en massa olja och därmed pressar upp energipriset även hos oss vilket driver vår inflation, tillväxten behåller de till största del hos sig själva.

Globalisering kanske somliga vill kalla det. Uppvaknande säger jag. Det är dags att inse att vi inte längre är den del av världen som sätter den ekonomiska agendan. Kanske upplever vi nu det som varit vardagsmat för länder i tredje världen länge: att priserna styrs utifrån men att tillväxten inte sker här.

Ska vi lägga oss ner och dö och ge upp? Nej ingalunda, men det som krävs är antagligen en mer nationellt fokuserad politik. Så länge den internationella inflationen drivs av ökade energikostnader så torde ett land som Sverige med naturliga förutsättningar och utbyggd infrastruktur för billig energi i form av vatten- och kärnkraft kunna stå emot bra. (Man kan naturligvis fantisera om att också utnyttja våra höga oljeskatter som buffert genom att sänka dem för att parera en inflationsdrivande ökning av världmarknadspriset, men då skulle antagligen trädkramarna göra revolution.) Vad som krävs är dock en omorientering från att utnyttja vår billiga energi till att skapa stora vinster hos elbolagen genom försäljning av billig svensk el till högt europeiskt pris på en öppen marknad. Istället borde fokus vara på fortsatt minskning av vårt oljeberoende samtidigt som vår tillgång till billig el genom t.ex. prisregleringar används för att hålla energikostnaden nere i den svenska ekonomin och därigenom dämpa inflationen samt ge svanska företag en komparativ fördel som kan flytta jobb till Sverige istället för från.

På kortare sikt är dock problemen mer konkreta. Den ekonomiska politiken avseende arbetslösheten består av två sidor. Dels måste det finnas jobb att söka, dels måste arbetslösa söka de tillgängliga jobben. Som jag skrev ovan så har Alliansregeringen på ett förtjänstfullt sätt lyckats med att få det senare att korrespondera med det tidigare i den högkonjuktur vi haft. Nu när konjukturen sviker måste dock andra metoder till. Det tjänar inget till att göra det mer attraktivt att jobba då färre och färre jobb finns att söka! Politikens uppgift måste istället bli att ge förutsättningar för fler nya jobb att skapas.

Jag har från början varit skeptisk till Anders Borgs förmåga att se just detta. Risken är stor att han är ideologiskt förblindad på motsvarande sätt som sina socialdemokratiska företrädare. Att han endast kan föra en politik som syftar till att öka arbetskraftsutbudet. Att han inte klarar av att lägga om kursen och föra en ny politik i en ny situation. Jag hoppas att jag har fel, men hittills låter hans uttalanden som att jag har rätt. Fokus ligger kvar på att än mer öka inkomstskillnaden mellan bidrag och arbete. En politik som jag principiellt inte motsätter mig, men som inte nödvändigtvis är bäst i alla situationer.

Betyder då en politik för att istället öka antalet tillgängliga arbeten med nödtvång en återgång till en socialdemokratisk arbetsmarknadspolitik? Nej knappast! Skiljelinjen mellan de politiska blocken kan i en sådan politik bli än tydligare. Där socialdemokraternas lösning varit att skapa terapisysselsättningar för arbetslösa i form av s.k. ”arbetsmaknadspolitiska åtgärder” för att på så sätt få bort dem ur statistiken över den öppna arbetslösheten, skulle en borgerlig politik istället kunna fokusera på att skapa möjligheter för fler riktiga jobb.

Vad krävs då för det senare? Ja det är inga hemligheter på den borgerliga kanten: sänkta kostnader för arbetskraft och mindre krångel för att anställa. Eller med andra ord: sänkta arbetsgivaravgifter och mindre anställningsskydd. I den mån reformer av den typen alls diskuteras i Sverige tas det nästan för givet att det rätta tillfället att genomföra dem vore i en högkonjuktur, men det syns mig väldigt märkligt. Är inte rätt läge istället då konjukturen sviker? Är det inte bättre att använda dessa reformer för att gasa sig ur en konjuktursvacka än för att överhetta en konjuktur på högvarv?

Vi har samlat i ladorna så de snart är överfulla. Vi har råd att gasa oss ur högkonjukturen. När allt kommer omkring är det heller ingen ny idé, redan Keynes förespråkade detta. Även om hans efterföljare i Sverige inte gärna gasat just genom sänkta statsinkomster.

Annonser

Etiketter: ,

Ett svar to “Klarar Borg andra tider?”

  1. Politikerna kommer inte undan « Alla dessa åsikter Says:

    […] Alla dessa åsikter om politik, samhälle och människor « Klarar Borg andra tider? […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: