Kollektivavtalens verkliga problem

Per Gudmundson skriver på SvDs blogg idag om kollektivavtal. Landsrådet för Sveriges ungdomsorganisationer (LSU) anser nämligen att facken sviker Sveriges unga genom kollektivavtal som gynnar ålder i t.ex. löneavtal. Det kan väl ligga en del i detta men Gudmundson går vilse i slutet av sitt inlägg, när han börjar lyfta fram kollektivavtalens goda sidor.

”Man kan säga goda saker om kollektivavtalen. De underlättar lönebildningsprocessen när företagaren slipper förhandla enskilt med varje anställd. De resulterar i fred på arbetsmarknaden.”

Visst kan man säga goda saker om kollektivavtalen, men de saker Gudmundson för fram som goda är inte uppbenbart bra.

Företagare ”slipper” inte förhandla med varje anställd. Företagare hindras från att förhandla med varje anställd. En fri lönesättning är en fantastisk möjlighet för varje chef och företagare att styra i enlighet med de mål som finns för verksamheten. Central förhandlade avtal är också med nödtvång fel på nästan alla arbetsplatser, på en del skulle lönen kunnat höjas mer på andra mindre. Men facket behöver inte vara utan uppgift om lönebildningen är fri. En ordning där facken lokalt förhandlar fram en pott med arbetsgivaren som sedan fritt sätter lönen skulle visserligen missa centralorganisationernas makt men å andra sidan styrka de lokala fackklubbarna. (Naturligvis får man anta att facket även skulle ha till uppgift att stödja de medarbetare som kännt sig orättvist behadlade i löneprocessen.)

Att kollektivavtalen leder till fred på arbetsmarknaden är inte heller självklart bra. Om fredan existerar för att den ena parten är starkare än den andra så är det väl inte en fred värd namnet?

Men de verkligt problematiska områdena med kollektivavtalen diskuteras väldigt sällan. Kollektivavtalen reglerar nämligen långt mycket mer än lönen. LAS brukar t.ex. ofta diskuteras, men hur många vet att LAS sällan gäller ute på arbetsplatserna? Kollektivavtal sätter nämligen LAS ur spel och stipulerar egna turordningsregler. Turordningsregler som i sin tur kan sättas ur spel godtyckligt i förhandling mellan arbetsgivare och fack (regelmässigt så brukar t.ex. facket kräva att icke-anslutna sägs upp först). Arbetsmarknadslagstiftningen är nämligen inte sista ordet i Sverige. Kollektivavtal väger tyngre (enligt lagen). Detta leder inte bara till att en hel del som borde vara reglerat i lag (t.ex. semesterregler) och lika för alla istället regleras genom kollektivavtal och är olika från bransch till bransch, utan också till att facket får en alldeles opropertionelig makt över de anställda. Det är facken och arbetsgivarna inte politikerna som bestämmer reglerna på arbetsmarknaden. Är det verkligen demokrati?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: