Enstatslösning är vägen till försoning

På SvD Brännpunkt skriver idag Pär Granstedt om Israel/Palestian-konflikten. Granstedt beskriver inte bara inkosekvensen i västvärldens agerande jämtemot palestierna (kräva demokrati men bojkotta regeringen när befolkningen röstar ”fel”) utan drar också intressanta paralleller till Sydafrika och hur apartheidregimen kunde ena landet genom att börja förhandla med den tidigare terroriststämplade fienden ANC. Det ligger uppenbart mycket visdom i det Granstedt skriver och just därför kommer han att få mycket skit för det. Ett omedelbart exempel är partikollegan Fredrik Federley närmast idiotförklarar honom på sin blogg. Det är tyvärr inte särskilt högt i tak i denna fråga.

Nu är det inte så enkelt som man skulle vilja. Det landområde som idag utgör Israel och de Palestinska områdena utgjorde en gång för mycket länge sedan det judiska folkets urhem. Om detta behöver man nog inte tvista mycket. Men sedan snart 2000 år och fram till 1900-talet utgjordes befolkningen i huvudsak av araber. Det borde inte heller vara en fråga att tvista om. Genom en av stormakterna (särkilt Storbritanien) starkt uppmuntrad invandring av judar efter första världskriget började den fördelningen ändras, men fortfarande då staten Israel utropades 1948 var araberna i majoritet. Man skulle alltså kunna hävda att araberna har mest historisk rätt till landet (eftersom 2000 år torde vara över preskriptionstiden för landinnehav), men så enkelt är det ju inte. Sedan 1948 har ju minst två generationer israeliska judar hunnit födas och växa upp i landet. Männiksor som med rätta ser detta som sitt hemland och sin plats på jorden. Deras rätt till landet är naturligtvis också helt legetim.

Så hur löser man det? En tvåstatslösning där Israel har gränser enligt 1967 års fredsfördrag och Palestina utgör resten brukar vara det gängse förslaget. Men ett sådant föärslag är byggt på lösan sand. Folkrättsligt duger den inte eftersom dessa gränser inte tillkommit på ett folrättsligt bindande sätt, palestinierna var inte ens representerade eftersom de inte hade en statsbildning som kunde ingå ett folkrättsligt avtal 1967. Folkrättsligt kan endast de gränser som FN fastslog 1948 gälla, men dessa kan knappast Israel acceptera. Därmed blir situationen låst. Man måste också minnas att hur man än drar gränsen vid en tvåstatslösning så kommer ett stort antal människor på båda sidor att vilja ha den annorlunda. Det är inte en situation man bygger fred på, dessutom kan staten Palestina knappast bli särskilt lyckad så länge den antas bestå av två åtsskilda delar.

Så om en tvåstatslösning inte kan fungera hur ska man då lösa konflikten? Jag kan bara se en enstatslösning som en lösning för varaktig fred. Men för att nå dit krävs mycket. En grundbult är ju att den judiska staten Israel ersätts av en sekulär stat som där även palestinierna kan känna sig hemma. Det är inget litet steg att ta för någon sida. För att kunna nå dit krävs förmodligen politiker med ett mod och ett ledarskap som ytterst sällan dyker upp. Tyvärr tror jag att det kommer dröja innan vi ser ledare av den magnituden dyka upp. Konflikten kommer att fortgå länge än…

För den som vill läsa om rötterna till konflikten från ett Palestinskt perspektiv så kan jag rekomendera ”Arabernas äganderätt till Palestina” av Mufid Abdulhadi. Boken är något så ovanligt som en partsinlaga från palestinaarabisk sida skriven på svenska. Något annat än en partsinlaga kan man inte förvänta sig eftersom Abdulhadi tvingats fly från sitt hemland pga den judiska imigrationen och den judiska statens proklamerande. Objektivitet vore alldeles för mycket begärt men partsinlagor från de som upplevt händelserna på plats har ju också sitt alldeles egna värde. Boken gavs ut i eget namn (inget förlag vågade ta i den) i Stockholm i början på 1960-talet. Den går förmodligen idag endast att få tag i på sälsynt välsorterade antikvariat.

Annonser

12 svar to “Enstatslösning är vägen till försoning”

  1. Mi Grandin Says:

    Goda människors önsketänkande gör inte världen god eller terroristerna till goda människor. Okunnighet och rabblande av propagandamaterial ändrar inte historien – trots Göbbels tal om att om man upprepar en lögn tillräckligt ofta så blir den till sist sann.

    Sydafrikas apartheidsystem har mycket lite att göra med dagens situation i Israel och de palestinska områdena.
    Det spelar ingen roll hur mycket fredsälskare önskar att allt ska lösas som genom ett trollslag om ”bara” israelerna gör det eller gör det – eller som Pär Granstedt önskar, sträcker ut handen till de folkvalda terroristerna – de folkvalda terroristerna kommer ändå inte att upphöra med sin ”politiska” målsättning: att utplåna Israel.

    Menar Granstedt att Israel aldrig förr räckt ut handen? Menar Granstedt att Israel inte vill ha fred? Menar Granstedt faktiskt, att Israel hellre lever i ständig krigsberedskap och krig för att de tycker det är bättre än att ”sträcka ut handen” till dem som önskar förgöra dem – och som faktiskt också har det på sin charter!?
    Visa mig en palestinsk Mandela så kan vi börja prata jämförelser med Sydafrika. Visa mig en palestinsk ledare som vill ha verklig och varaktig fred med den judiska staten (och inte på ruinerna av den) och som inte glorifierar mördandet av civila, Israels såväl som sina egnas, och som inte indoktrinerar sina barn i skolorna till att hata och döda.

    Israel var inte tomt på judar när staten Israel grundades. Där bodde redan judar såväl som araber. När judarna flydde undan pogromer i andra delar av världen och skapade sig en ny framtid i sit historiska hemland, det dåvarande brittiska mandatet Palestina, så skapade de också arbetstillfällen. Därför kom många araber invandrande från de omliggande arabländerna och skaffade sig även de en bättre framtid för sig och sina familjer. Befolkningen ökade markant i regionen.

    De enda som medvetet och organiserat fördrev de arabiska palestinierna var inte de palestinska judarna och inte heller den nya staten Israel. De som medvetet startade de förödande krig som följde utropande av staten Israel och som ständigt förlorade krigen var dock arabländerna. Samtidigt som ca 750 000 araber flydde från Israel, blev ca 800 000 judar systematiskt fördrivna eller tvingades på flykt från arabländerna. De flesta hamnade i det nya Israel. Konstigt nog hör man aldrig talas om dem idag – men så är de inte flyktingar längre då de absorberades omgående in i det israeliska samhället. När de flydde från arabländerna förlorade allt de ägde – de får aldrig återvända till sina forna hem och de kommer knappast att bli kompenserade för allt som deras forna arabiska herrar konfiskerade.
    De arabiska flyktingarna från det gamla brittiska mandatet Palestina är flyktingar än idag, snart 60 år senare, med flyktingstatus som går i arv! Vem ska man skylla på?

    Då Granstedt påstår vid sin minst sagt märkliga jämförelse med den sydafrikanska apartheidhistorien att de nya invandrarna i staten Israel hade ”överlägsna vapen” så undrar jag var han hämtar sin ”information”. Några ”överlägsna vapen” var det knappast tal om. Av de ”nya invandrarna” var efter kriget de flesta utmärglade överlevande från koncentrationslägren, utan stöd från någon utom sig själva men fast beslutna att överleva, i sitt eget hemland. Det hemland vars existens till denna dag ständigt ifrågasätts.

    Hitler valdes också demokratiskt. Gjorde det honom till en bra ledare för det tyska folket? Eller ledde han Tyskland i fördärvet? Jag tror att många palestinier idag ångrar valet av Hamas, som lett dem mer mot fullskaligt inbördeskrig än mot en egen livsduglig stat.

    Tvärt emot vad Granstedt anser så finns det inte många likheter mellan det gamla apartheidstyrda Sydafrika och dagens Israel. Jag tror faktiskt inte ens att Granstedt varit i Israel eller på de palestinska områdena. Om han hade det så hade han inte kunnat göra sådana absurda påståenden. Möjligtvis kan man hävda att om någon bedriver någonting som kan liknas vid apartheidpolitik i just nämnda områden, så är det nog palestinierna själva, som etniskt rensar sig fria från judar. Av någon anledning är det tydligen helt accepterat att allt palestinskt territorium ska vara judefritt medans det på det judiska ska det vara – judefritt. Det judiska existerar inte ens i den palestinska drömmen om självstyre.

    Man kan inte skylla allt på USA och Israel. Man kan inte behålla sin självrespekt och sin dröm om sann demokrati om man smörar för terrorister, förtryckare och diktaturer. Det är därför man inte kan prata med terroristerna.

  2. Janne Says:

    Israel är redan en sekulär och demokratisk stat,till skillnad från alla länder
    runtomkring som är islamiska diktaturer.Och kan inte de arabiska palestinierna leva tillsammans med människor med en annan religion
    så kan de ju flytta till saudiarabien eller få en bit land där,de har ju massvis
    med oljemiljoner.Israelerna odlade upp öknen och fick landet att blomstra
    till skillnad från araberna.Men annars håller jag med dig att en enstatslösning
    är det bästa.

  3. Alvar Svensson Says:

    Janne! Israel är inte en sekulär stat, det är och beskriver sig själv som en judisk stat. Det är knappast heller en demokrati i ordets fulla mening, eftersom dess medborgare behandlas olika beroende på entnisk bakgrund. Arabiska israeler kan t.ex inte köpa och äga mark. Utbildningsmöjligheterna för arabisktalande israeler är väsentligt sämre än vad de är för personr med judisk börd. Landet var heller inte öken före den judiska kolonisationen, det var ett jordbruksland med en i förhållandet till nuläget liten befolkning men fullt bebott.
    Som utvecklingen varit de senaste 10 åren eller så återstår knappast någon annan lösning än en gemensam stat där alla medborgare ges
    samma rättigheter oberoende av religion och etnicitet.
    /Alvar

  4. Peter Karlberg : Palestina - en stat Says:

    […] Enstatslösning är vägen till försoning: “Så om en tvåstatslösning inte kan fungera hur ska man då lösa konflikten? Jag kan bara se en enstatslösning som en lösning för varaktig fred. Men för att nå dit krävs mycket. En grundbult är ju att den judiska staten Israel ersätts av en sekulär stat som där även palestinierna kan känna sig hemma. Det är inget litet steg att ta för någon sida. För att kunna nå dit krävs förmodligen politiker med ett mod och ett ledarskap som ytterst sällan dyker upp. Tyvärr tror jag att det kommer dröja innan vi ser ledare av den magnituden dyka upp. Konflikten kommer att fortgå länge än…” […]

  5. Hampus Eckerman Says:

    Israel är en teokrati med delar av lagsystemet tagit direkt från Halaka (den judiska motsvarigheten till de muslimska Sharia-lagarna). Grundlagen är också de fem moseböckerna. Det är fanatism om något. Israelerna har inte odlat upp någon öken, de har stulit trädgårdar och river för fullt upp olivträd foer palestinierna.

    Och Mi Grandin, prova att säga ordet ”ockupation”. O-c-k-u-p-a-t-i-o-n. Efter en så lång text borde du kunnat skriva ordet minst en gång. Det går att skriva, t.o.m av israeler och sionister.

  6. Magnus Lindberg Says:

    Nu är det ju för det första så att varken Israel eller palestinierna vill dela stat med varandra. Det borde ju vara det vägledande i lösningen av konflikten. För det andra kan en uppgörelse som rör sig i gränslandet kring vapenstilleståndslinjerna från 1967 vara alldeles utmärkt folkrättsligt bindande. På den vägen finns ju redan flera bilaterala avtal mellan den palestinska myndigheten och Israel. Avtal som Hamas vägrar respektera.

    Hampus Eckerman har för övrigt och som vanligt fel i sak. Det israeliska rättssystemet är de facto baserat på det brittiska. Sedan en reform 1982 (osäker på årtalet) har dock bestämts att israelisk lag skall tolkas i enlighet med judiska värderingar. Ingen del av den judiska lagstiftningen är tagen ”direkt från Halaka (sic)”.
    Att Israel skulle vara en teokrati är fullkomligt idiotiskt. Överrabbinatet sorterar under både parlament, högsta domstolen och presidenten och saknar helt jurisdiktion över minoritetsbefolkningarna.

  7. Mike Says:

    Alvar:

    Du borde läsa på dina palestinaklyschor lite bättre. Du har helt rätt…ickejudar har inte rätt att köpa mark från staten. Har för den delen inte judar heller, systemet bygger på att man leasar bo/bruksrätten från staten.

    Och landet var långt, långt ifrån fullt bebott. Jämför dåtidens befolkningssiffor med dagens mångdubbelt mycket större, och landet är fortfarande inte överbefolkat. Stora delar av landet är fortfarande hård öken och stäpp, om du inte tror på mig har du uppenbarligen inte varit där mycket.

    Och i övrigt:
    Och enstatslösning? Det brukar ju funka så otroligt väl…Yugoslavien exempelvis. Sen föreslår jag att du läser på bättre. FNs delningsplan var från 1947, och den liksom 1936 års rapport från Peel-kommisionen accepterades inte av araberna. Palestinierna har haft gott om chanser för att bilda stat.

  8. Ingen enkel väg till paradiset « Alla dessa åsikter Says:

    […] enkel väg till paradiset För några dagar sedan skrev jag om att en enstatslösning är vägen till försoning i Israel / Palestina-konflikten. Idag finns en insändare i SvD på samma tema. Skribenten, Bengt […]

  9. Per Says:

    Förnekelsen bland israelsika judar om vad som hände 1948 är massiv och stor orsak till att konflikten inte går att lösa. De vägrar erkänna att det var de sionistiska judarna som fördrev drygt 700.000 araber, dödade 800, förstörde 500 byar och 11 städer, det största brottet i judisk historia.

    De nya historikerna ex Norman Finkelstein, Ilan Pappe och Benny Morris, alla judar, är överens om ovanstående händelseförlopp som det officiella Israel fortfarande förnekar. Israeliska judar tror att de försvarar Israel genom att förneka sanningen.

    Men oavsett om det gick till som Israel vill att vi skall tro eller som de Nya Historikerna säger så gäller ändå samma faktum. Alla palestinier har rätt att återvända till sina hem och sin mark enligt internationell lag. Punkt slut. Det gäller naturligtvis för de judar som arabstaterna utvisade som hämnd, de har också rätt att återvända.

    Om inte skulle det bli en väldig oordning i världen. Det skulle innebära att ex en kristen ariskt sekt i USA, ”The Christian Lunatics” som anser att Palestina är deras historiska hemland eftersom Jesus föddes där, skulle ha laglig rätt att flytta till Palestina och fördriva alla som bor där och spärra in dom i bakom murar i Gaza och Västbanken samt Östra Jerusalem och sedan terrorisera skiten ur dem efter behag, förlåt av säkerhets skäl. Är det ingen som hör hur absurt det låter?

    Alla människor som förlorade sin lagliga rätt till sin bostad och mark har rätt enligt lag att återflytta, varför skulle palestinierna ge upp den lagliga rätten. Sedan var gränserna skall gå vid en två statslösning är enligt folkrätten 1947 års gränser som FN satte. Det är förbjudet enligt internationell lag att tillgodogöra sig territorium genom krig. Det är förbjudet enligt internationell lag att flytta den egna befolkning till ockuperat territorium. Israels brott mot internationell lag är massiva. Varför tvingar inte världssamfundet Israel att följa internationell lag, de kan inte för USA använder sitt veto i FN. USA har ett mycket stort ansvar för det enorma förtryck av palestinierna som pågår idag.

    Eftersom en tvåstatslösning inte inte har fungerat på 60 år så är det kanske dags att pröva en enstatslösning och sluta dela in människor i judar och araber utan som medborgare med lika rättigheter och skyldigheter som i en mordern fullvärdig demokrati. Fast då måste förnekelsen om historien upphöra och sanning accepteras för att fred och försoning mellan människor skall kunna ske.

    Hade sionisterna beslutat att upprätta den rasrena judestaten i Argentina, som sionisterna beslutade om 1904 så hade aldrig fördrivning och krig inträffat i Mellan Östern. Israel måste ansvar för den skada som de judiska sionisterna orsakat i Palestina annars blir det aldrig fred.

  10. Johnny Says:

    När det gäller jämförelsen mellan Israels sionistiska politik och apartheid politiken i Syd Afrika så gör Leila Farsakh här en omfattande analys av de båda systemen:

    http://mondediplo.com/2003/11/04apartheid

    Eftersom en jämförelse mellan de två systemen inte är till Israels fördel så skall vi inte jämföra för då spricker myten om Israel som den enda demokratin i Mellan östern, ett mirakel, en oas av demokrati i denna arabiska diktatur öken. Lebanon är den enda demokratin i Mellan Östern eftersom medborgare i Israel inte har samma rättigheter och skyldigheter. Läs om vardags racismen i Israel och behandlingen av arabiska israeler här:

    http://archive.salon.com/news/feature/2000/11/03/israeli_arabs/index.html

    Jämförelsen med Syd Afrika är bra eftersom de har mycket gemensamt och ger en idé om hur situation i Israel och Palestina kan lösas. Internationell bojkott av Israel, försoning, enstatslösning och fullvärdig demokrati där alla medborgare har lika rättigheter och skyldigheter oavsett rastillhörighet som i alla andra fullvärdiga demokratier.

  11. hampus Eckerman Says:

    Jodå, Magnus Lindberg, äktenskapsstiftningen i Israel är baserad på judisk religiös lag, Halaka. Där har du som vanligt fel i sak.

  12. Den enda lösningen « Alla dessa åsikter Says:

    […] enda lösningen By Populisten I ett av de allra första inlägg som jag skrev på bloggen sökte jag klargöra varför alla idéer om tvåstatslösningar för att […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s


%d bloggare gillar detta: