http://mobil.aftonbladet.se/nyheter/article14082914.ab

Här handlar det dessutom om två i arbetsför ålder samt tre ynglingar så kostnaden i framtida BNP-bortfall torde dessutom vara betydande.

The anti-Nazi resistance within Germany took different forms: some fought against Hitler, and some thought against Hitler [...]
(The Times, 5:e januari 2010)

En av dem som ägnade sig åt det senare var Helmuth James von Moltke, Greve von Moltke om vi ska vara korrekta, som tidigt bestämde sig för att inte sälja sin själ till nazismen utan istället motarbeta den med intellektuella medel. Redan kort efter sin juristexamen 1934 blev von Moltke erbjuden en domartjänst men avböjde då medlemskap i Nazistpartiet hade krävts. Istället öppnade han advokatbyrå inriktad på internationell rätt samt skaffade sig både kontakter och engelsk utbildning genom resor till London och Oxford. Vid krigsutbrottet blev han inkallad och får man anta p.g.a. sitt kunnande i internationell rätt placerad i militära underrättelsetjänsten, Abwehr.

Krigsplaceringen gav inte bara von Moltke ytterligare bevis för naziregimens ondska utan också ökade möjligheter till legalistiskt motstånd genom t.ex. författande av officiella skrivelser med krav att Tyskland skulle följa Genevé- och Haagkonventionerna. Krav som naturligtvis avvisades. Under denna tidreviderar också von Moltke sin syn på motståndet mot nazismen; han kommer fram till att sann motståndare till nazismen kan endast den Gudstroende vara.

Det är dock inte för sina skrivelser baserade på internationell lag eller sina kontakter med britterna som von Moltke dömdes till döden utan då domare Freisler i Folkdomstolen, Volksgerichtshof, avkunnar domen är den helt baserad på von Moltkes tankar om hur Tyskland ska kunna återuppbyggas efter nazismen. Freisler menade att redan spekulationer om en tid efter nazismen är att betrakta som föräderi. von Moltke verkar notera med stoltet att det som det Tredje Riket fruktar hos honom inte är något annat än hans tankar.

von Moltke hade runt sig samlat en krets regimkritiker för att diskutera frågor som hur kyrkan och utbildningssystemet hade misslyckats med att förhindra nazismens framväxt och Tyskland efter nazismen. Men detta var också allt vad von Moltke gjorde. Han motsatte sig ett attentat mot Hitler eftersom det riskerade att avslöja de goda krafter som skulle behövas för att bygga upp landet efter nazismen om det skulle misslyckas (vilket också var vad som skedde då 5000 nazimotståndare avrättades efter 20 Juli-attentat) och riskera att göra Hitler till martyr om det skulle lyckas.

I en värld där det våldsamma hjälteidealet hyllas är det befriande att möta ett intellekt som så klart tar avstånd från våld och vedergällning. För endast den som liksom von Moltke bekämpar tyranner med tanken allena kan med visshet säga att de står fria från skuld och att de har klivit av det ekorrhjul av ondska som vår värld är.

I ett brev till sina söner motiverade von Moltke själv sitt agerande:

Seitdem der Nationalsozialismus zur Macht gekommen ist, habe ich mich bemüht, seine Folgen für seine Opfer zu mildern und einer Wandlung den Weg zu bereiten. Dazu hat mich mein Gewissen getrieben – und schließlich ist das eine Aufgabe für einen Mann

Sedan nationalsocialismen kom till makten, har jag sökt mildra konsekvenserna för dess offer och bana väg för en förändring. Till detta drevs jag av mitt samvete – och det är slutligen den enda uppgiften för en man. [Min översättning med viss hjälp av motsvarande citat på engelskspråkiga Wikipedia]

Det ska sägas direkt att bokens fjärde kapitel är att betrakta som liberalteologisk smörja. På sin vandring genom västvärldens andliga historia har Armstrong kommit till Jesu och urkyrkans tid och demonterar på känt manér grunden för den kristna bekännelsen: Jesus var bara en riktigt hyvens kille och ett mänskligt föredöme, urkyrkan trodde inte alls på Jesu uppståndelse från de döda annat än i en allegorisk form, osv. För att vara en person som knappast kan ha egna minnen från den tiden uppvisar Armstrong en förvånansvärd kännedom om vad Jesus egentligen gjorde och vad apostlarna egentligen trodde. I botten ligger naturligtvis en bristande tro grundad i det statistisk rimliga antagandet att en godtycklig person inte är inkarnationen av det gudomliga Ordet. Felslutet är enkelt att göra, men statistik gäller inte en enskild individ. Kristendomen har heller aldrig hävdat något annat än att Jesus Kristus är unik.

Det vore alltså enkelt att avfärda Armstrong som liberalteolog, men det håller inte. Redan i inledningen slår hon fast syftet med boken till att vara att återuppväcka den andlighet som fanns i det för-moderna samhället. Modernismen, menar Armstrong, har inneburit att Gud blivit nästan omöjlig att tro på. I ena diket ligger ateisterna som på naturvetenskapligt logiska grunder förkastar Gud och i det andra de bokstavstrogna som inbillar sig att man ska läsa bibeln som på samma sätt som en naturvetenskaplig text. Att båda ståndpunkterna i ett historiskt perspektiv är extrema, ja närmast absurda, verkar de flesta människor idag inte medvetna om. Istället lyfter Armstrong fram dels den andlighet som i alla tider förmedlats genom kombinationen av myter och ritualer, dels den apofatiska andlighet som fortfarande är en stark strömning i den ortodoxa kyrkan. Religion ska vara något man gör inte en uppsättning trosuppfattningar.

Att sund religiös tro inte ska innebära ett försanthållande av vissa dogmer lyfte även Tage Lindbom fram i flera av sina skrifter och Armstrong tar detta ett steg längre genom att analysera ordet belives etymologiska utveckling från förmodern tid till nutid. Därmed kan Armstrong visa att då medeltidsmänniskan sa att hon trodde på Gud så menade hon något annat än vad vi idag menar. Tro i det förmoderna samhället var ingalunda ett försanthållande utan ska förstås som tillit eller tillförsikt (jag antar att Armstron i original använder ordet faith). För hedningarna är kristendomen en dårskap skriver Paulus, likväl så är det genom att torgföra denna dårskap och predika att frälsningen nås genom att acceptera den som moderna kristna söker övertyga tvivlarna. Man kanske inte ska förvånas över att det går lite sisådär. Märkligast blir förstås bokstavstron kombinerad med den Lutherska åsikten att det är tron allena som frälser; skulle då den yttersta dagen bestå av ett katekesförhör? Men åter till det förmoderna för om det är tillförsikt snarare än, i modrn mening, tro vi ska ha, vad blir det då av dogmerna. Kan vi kasta dem på sophögen? Nej menar Armstrong, men vi ska fatta dem apofatiskt.

Den apofatiska, negativa, teologin är fortfarande den ortodoxa kyrkans grund men i väst har den sopats bort av modernismen. Teologin baseras på insikten att språket och vår begreppsvärld aldrig kan fånga Guds natur. Därför är det inte rätt att säga att Gud är god, allsmäktig eller ens existerar eftersom Gud inte är god, mäktig eller existerar på ett sätt som är på något sätt jämförbart med hur en skapad varelse kan ha dessa egenskaper. Guds transcendens  är total och detta innebär att inga av de egenskaper som finns i delar av skapelsen kan användas för att beskriva Honom; skillnaden mellan Guds natur och naturen hos en del av Skapelsen är absolut. Därmed kan man inleda den apofotiska mystikens trestegsraket. För trots att de ju inte kan vara korrekta beskrivningar av Gud finns gott om metaforer och till skrivna egenskaper. Man börjar fokusera på detta: Gud är en klippa. Sedan går man vidare i insikten att detta inte är sant: Gud är inte en klippa. Men i sin absoluta transcendens är inte ens detta uttalande om Gud korrekt: Gud är inte heller inte en klippa. Målet är att nå den punkt där insikten uppstår att alla föreställningar man kan göra sig om Gud med nödtvång är falska, att språket bryter samman i försöken att beskriva Gud och att det enda som återstår är att i tystnad låta det rena sinnet söka Guds strålglans. Vladimir Lossky skriver att man för att möta Gud inte bara  måste tränga bortom vetandet utan också bortom icke-vetandet. De kristna dogmerna ska, enligt Armstrong, läsas och kontempleras över i denna anda. Därmed blir inte heller t.ex. den för oss i väst intellektuellt märkliga treenighetsläran ett problem utan istället en öppning in i det apofatiska tänkandet. Tanken ska pendla mellan ”Gud är en” och ”Gud är Fader,Son och Ande”, två uttalanden som båda är sanna men som med enkel världslig logik är ömsesidigt uteslutande.

Med modernismen går detta förlorat i västerlandet där teologin istället tar in naturvetenskapens metoder vilket leder till en separation mellan teologi och mystik. Det är olyckligt för som Lossky skriver med hänvisning till de ortodoxa kyrkofäderna så kan det inte finnas någon teologi utan mystik, eller någon mystik utan teologi. Utvecklingen i väst leder därmed till en akademisk och artificiell teologi samt en känsloladdad och överspänd mystik långt från det upphöjt lugna ideal som dittills hade varit alla andliga traditioners signum. Spåren leder ända in i nutiden med liberalteologi förvirring och pentakostal extas.

Utan kritik kan Armstrong inte komma undan. I avvisandet av bokstavstron hamnar hon i åsikten att den kristna läran måste vara föremål för ständig omtolkning, ja rent av att detta skulle vara den för-moderna attityden. Därmed visar Armstron att hon trots sin ansats inte klarat att frigöra sig från ett modernistiskt tänkande. Det finns inom modernismen två stora felslut ur vars grepp vi alla har svårt att frigöra oss: materialismen och positivismen. Det är den senare som lurar Armstrong att dra slutsatsen att vi ständigt måste omtolka; vi vet ju hela tiden bättre än tidigare! Armstrong går även i den andra fällan och man kan inte komma ifrån känslan att hennes ontologi är materialistiskt sluten trots allt tal om Guds transcendens. Tydligast blir detta i synen på den religiösa riten som Armstrong ständigt framhåller som viktig, men känslan är att den är viktig för att den löser upp psykologiska spänningar. Likaså är synen på de antika mysteriakulternas initieringar att de sätter den initierade i samband med djupt liggande skikt i det egna psyket. Mot detta kan man ställa en traditionalistisk tänkare som Fritjof Schuon vilken tveklöst skulle påpeka att riten fungerar genom att sätta deltagarna i kontakt med en absolut gudomlig verklighet och att initiering innebär mottagande av en verklig andlig kunskap (dvs gnosis). Ändå är Armstrong uppenbart inspirerad av den traditionella skolan, hon nämner rent av kodord som filosofia perrennis och primordiala traditioner, men utan en idealistisk världsbild blir slutsatserna inomvärldsliga.

Den för-moderna människan var idealist och anti-positivist. Myter, idéer och arketyper var verkligare än det som fanns i sinnevärlden samtidigt som människans guldålder fans i en fjärran forntid istället för framtid. Det traditionalistiska synsättet är också detta vilket inte bara påverkar synen på rit och initiering utan också på de kristna källornas historicitet. I en mening är det oväsentligt hur ”det verkligen var” eftersom den mytiska berättelsen äger egen existens i form av myt. Kanske är de rent av verkligare som myter? Men idealisten måste också vara öppen för att en så stark arketyp som det självutgivande gudomliga offret rimligen kommer att manifesteras också i den fysiska världen så som det gjorde med Jesus Kristus. När Armstrong vill återupptäcka den för-moderna andligheten kommer hon dock alltid att misslyckas så länge hon inte också bejakar dessa perspektiv. Kanhända visar hennes misslyckande på modernismens styrka.

Slutligen bör man bejaka Armstrongs budskap att religionens kärna inte är bekännelsen utan utövandet. För oaktat att hon missförstått varför så har Armstrong rätt i att det är genom att söka följa religionens etiska normer, att vara nitisk i bön och regelbundet gå till mässan som vi kan möta Gud. Inte genom att sitta på vår kammare och läsa, då får man bara en massa idéer.

(Fader Håkan Sunnliden skriver också om Armstrong).

Med spade, spett och trästörar rensades de svenska åkerlapparna på sten från 1700-talet fram till andra världskriget. Åkerlappar som kanske just huggits rena från urskog. De människor som röjde upp och skapade det landskap som vi idag uppfattar som typiskt svenskt gjorde inte detta för ära, berömmelse och rikedom även om det kunde delas ut kunglig medalj för en extra stilig stenmur. Nej, de gjorde det för att få bättre förutsättningar för att försörja sig och de sina och för att de såg det som en självklar mänsklig plikt att odla jorden. De sökte inte lämna monument efter sig, även om de slingrande stenormarna genom landskapet blev sådana, utan bara lämna efter sig lite mer en de fått. Lämna världen lite bättre än den var då de föddes genom att ha gjort bygden lite större på obygdens bekostnad. De gjorde det inte för annan vinning eller belönings skull än den stolthet de måste känt på sin ålderdom. Den stenen har jag brutit, den muren har jag lagt.

Idag växer Sverige igen. Inte bara genom att åkerlappar läggs i träda. Människor släpper skogens träd in på knuten och låter sly ta över ängen. Landsbygdens öppna landskap tätnar och i städerna kantas gångvägarna av meterhöga nässlor i sommartid. Landet förfaller.

Men man kan ta sin lie och låta den sjunga sin frihetssång där den går genom ogräset. Man kan strunta i att det är någon annans jobb och att man inte kommer få tack för det. För vems jobb skulle det vara om inte ditt att vårda den odling du har framför näsan? Och hur ska du kunna vårda och utveckla någon annan kultur om du inte vårdar den?

• 18% tror på Gud eller ett högsta väsen
• 18% tror ibland, men ibland inte, på Gud eller ett högsta väsen
• 24% är osäkra om de tror på Gud eller ett högsta väsen
• 37% tror inte på Gud(ar) eller högre väsen
• 3%   tror på flera gudar eller högre väsen

Ofta kan man i debatten få intrycket att de flesta svenskar är ateister. I själva verket så är alltså 6 av 10 helt eller delvis troende. De 37% ateisterna kan förvisso framstå som en större intellektuell utmaning att omvända, men att hjälpa de 42% tvivlarna mot en djupare tro måste vara det naturliga första steget i återkristnandet av Sverige. Tvivel är inget att skämmas för utan en helt naturlig del av en levande tro.

Tidningen Dagen tipsar också om följande sidor:

• Vårdguiden
• Netdoktor
• Socialstyrelsen