En rutten rättsordning

Tyvärr är det väl synd att säga att jag blir förvånad när jag läser om mannen som räddar en kvinna i nöd och av lagens långa arm belönas med ett års fängelse. Per-Anders, som denna vardagshjälte heter, hade den goda smaken att lappa till ett fyllo som antastade en äldre kvinna inte bara en utan två gånger med ett tillhygge. Allt utfört i avsikt att få våldsverkaren att lämna sitt offer i fred. För detta döms alltså Per-Anders till fängelse medans den verkliga skurken får villkorligt. I ett anständigt samhälle skulle Per-Anders fått ett hedersomnämnande av den lokale polischefen och ett diplom, nu får han alltså fängelse.

Man kan spekulera i hur rätten tänkt. Man kan lusläsa lagen. Men ytterst handlar det om något annat. Ytterst handlar det om vad man anser att lag och rätt är till för. Själv tillhör jag det utdöende släkte som anser att lag och rätt är till för att bura in skurkar, men jag noterar samtidigt att våra s.k. rättsvårdande myndigheter alltmer verkar befolkas av individer med en annan uppfattning. Oklart exakt vilken uppfattning, men att lag och rätt endast är ett instrument att djävlas med hederligt folk är en rimlig gissning.

KD har föreslagit en civilkuragelag, vilket rent allmänt är löjligt, men i ljuset av de bedömningar som de svenska domstolarna gör blir ett direkt hån. Vad är avsikten? Att kunna döma både den som försvarar en oskyldig och den som låter bli?

Men om Per-Anders fortsatt, undrar ni? Om han slagit tills dess våldsmannen legat stilla för evigt, då hade han väl ändå förtjänat något i mina ögon? Ja det hade han. Serafimieordern.

Politikerklassen mot folket

Samma regering som via FRA-lagen gett sig själv den lagliga rätten att via en av sina myndigheter tillskansa sig full insyn i medborgarnas elektroniska liv gör samtidigt sitt yttersta för att hindra medborgarna att få den minsta insyn i politikernas förehavanden. Arrogansregeringen avser nämligen  göra de s.k. Tsunamibanden hemliga i 70 år. Vi talar dessutom om en regering vars ledande företrädare i opposition starkt kritiserade ministären Persson både för agerandet och för hemlighetsmakeriet runt Tsunamikatastrofen. Allt för att upprätthålla illusionen att det finns ett blått och ett rött lag.

Väl vid makten är man tydligare. Det finns inget rött och inget blått lag. Det finns en medborgarklass och det finns en politikerklass. En politikerklass som håller ihop och samarbetar med det enda gemensamma syftet att kunna parasitera på dina och mina pengar intill döddagar utan att låta oss syna korten.

Här händer inte mycket…

… har ni säkert märkt. Det kan vara på sin plats att meddela omvärlden att det inte hänt mig något fruktansvärt. Däremot har jag fått nya arbetsuppgifter. Intressanta och kul arbetsuppgifter, men ganska betungande. Sedan vill man ju umgås med sin bebis också. Tiden till bloggande blir närmast obefintlig då.

Nåja, arbetsbelastningen lär inte vara för evigt. Och då kommer jag tillbaka med fler provokativa åsikter. Var så säkra. Tills dess är mitt bestämda råd till läsekretsen att fördjupa sig i patafysik.

Polisens nya vapen…

Det måste naturligtvas vara pinsamt för polisen när andra utför de uppgifter som de rättmätigen borde göra, men inte gör. Antagligen är det också känslan av skam som får polisen att agera. Tyvär inte genom att bättra sig, utan genom att se till att förbjuda alternativen att fullfölja sin uppgift.

Vi har tidigare sett hur rikspolisstyrelsen hellre ser att det inte utförs alkotester i färjelägena än att någon annan en polsien gör det, nu ser vi hur rikspolisstyrelsen också lyckas stoppa störningsjouren. Kontentan är densamma: Det viktiga är inte att viktiga uppgifter utförs, det viktiga är att inegen annan tassar in på polisens revir. Det är cherifferna som ska bestäma vilka insatser som ska göras. Ja, eller allt som oftast inte göras. Snart förbjuder de väl andra att sitta och fika på arbetstid också.

Nu ska alltså hyresgäster ringa polisen om grannen har en vild fest. Nån som tror att de kommer?

Konservativ bebis

Som förälder vill man ju gärna tidigt fostra sin avkomma till god smak, vilket väl betyder samma smak som en själv för de allra flesta. Nu tror jag förstås inte på denna typ av kulturell relativism utan värnar gärna ett mer gammaldags smakideal (som då endast av en ren händelse sammanfaller med min egen smak). Därför är det med viss tillfredställellse jag noterat att min frus försök att introducera E-Type i vår dotters musikliv helt falerat. Dunka-dunka föll inte bebisen på läppen alls. Hon verkade rent av tycka sämre om det än sin far.

Jag har försökt med italiensk opera och det har gått bättre. Dock är inte heller klassisk musik favoriten. Nej istället är det följande snutt från Youtube som dottern redan vid endast ett halvårs ålder fått till absolut favorit.

Och även om jag till skillnad från dottern kan hålla mig från att hoppa, skrika och vifta med armarna av upphetsning då jag ser och hör Calle Jularbo så kan ju inte en konservativ far annat än hålla med om att detta är musik av allra bästa märke. Jularbo på Klockarnäs festplats, kan nåt vara mer traditionellt svenskt? Kanske är det t.o.m. ett Hagströmdragspel han trakterar.

”Kan det bli bättre?” undrar den som lagt upp klippet på Youtube. Och det kan det ju inte. Jo, möjligen vetskapen att denna fina del av det svenska kulturarvet uppskattas av den uppväxande generationen redan i sin allra spädaste ålder.

Money talks

”Money talks, bullshit walks” brukar de säga ”over there”. Att det gäller även för många svenskar har det nu än en gång visat sig då tidningen Dagen berättar att en Sverigedemokrat i Landskrona står i begrepp att sälja en tomt för ett moskébygge. Den lokala partiledningen rasar men tomtinnehavaren är svårt frestad då ”det rör sig om farligt mycket pengar”.  Drygt 800-tusen kronor visar det sig att just denne svenske förtroendevaldes politiska samvete kostade, vilket iofs inte är illa men heller ingen fantasisumma. I alla bemärkelser billiga ideal med andra ord.

Likhet inför länsstyrelsen?

Landshövdingen, tillika f.d. Mp-språkröret Marianne Samuelsson kommer snart att få avgå. För att som hon gjort hävda att det ska råda andra regler för de rika och berömda och dessutom försvara agerandet efteråt kan varken folkopinion eller mediadrev förlåta. Inte heller jag kan förlåta det.

Däremot kan jag förlåta huvudpersonen själv eftersom jag ser på bilden i SvD att den tennisbana han anlagt i strandskyddszonen är en gräsbana. Tennis heter ju trots allt egentligen ”Lawn Tennis” och trots sin totala domminans numer så är alla andra underlag än just gräs att betrakta som nödlösningar.  Dispans från strandskyddsreglerna p.g.a. sin rikedom borde han inte ha, däremot p.g.a. sin kulturgärning för den vita sporten.

Uppdatering: Jag granskar bilden noggrannare och inser att det finns andra skäl till varför tennisbanan kan få vara ifred. Ordet strandskydd frammanar ju onekligen den inre bilden av byggnader alldeles vid vattnet. Här ser man tydligt att det till och med finns en väg mellan bygnnationen och vattnet! På vilket sätt nämnda tennisbana begränsar folks åtkomst av vattnet övergår mitt förstånd.  Återigen bevisas det att strandskyddslagen är en alltigenom larvig lag som antagligen kommit till av ren avundsjuka. Nåväl. Larvig eller inte. Rikedom är inget skäl för dispans!

Irans konstitution satt på prov

Vad kännetecknar en bra konstitution? Klara regler, maktdelning samt instanser som kan övervaka att konstitutionen efterlevs skulle många svara. I alla händelser skulle jag svara så, och det är bristen på dessa faktorer som gör den svenska grundlagen till endast en papperstiger och inte en levande konstitution.

Jag skrev häromdagen att det dock syns mig att Iran har en kosntitution som uppfyller många av de krav man kan ställa på en bra konstitution. Montesquieus ande svävar tung över den med en klassisk delning mellan lagstiftande, exekutiv och dömande makt. Och på ett finurligt sätt har även den religiösa makten integrerats i maktdelningssystemet. Iran är trots allt en islamsk republik och inget annat.

Maktdelning är det dock och nu sätts systemet på prov. Dock verkar det som om svenska journalister har svårt att se detta (jag stöter dock på ett undantag i DNs Per Jönsson, det måste vara förnamnet som gör det). Istället vill man se en vanlig kamp mellan goda och onda, och benämner det onda som ”regimen” eller ”prästerskapet”. Nu förhåller det sig så att mig veterligen är nästan alla inflytelserika iranska politiker också är shiitiskt skriftlärda. Det är därför de oftast syns i nattskjorta och turban. Alla, med ett undantag: president Ahmadinejad som nu antas försöka fuska til sig ännu en mandatperiod, som man alltid ser i kostym utan slips (det senare anses av någon för mig okänd anledning ogudaktigt). Politiskt är det alltså inte ”prästerna” mot de goda, det är snarare småfolket och underklassen mot den liberala västinriktade medelklassen i storstäderna. President Ahmadinejad är den lilla människans kandidat. Han är en olycka för Iran och dess omgivning, men han är populär hos den vanliga iraniern. Den iranier som västjournalister antagligen inte träffar så ofta.

Nu är valresultatet överklagat och väktarrådet har tio dagar på sig att granska om allt gått rätt till. Det kan tyckas paradoxalt att det kommit ännu en vändning då nu Irans högste ledare Ali Khamenei ställer sig bakom en sådan granskning trots att han tidigare uppmanat folket att acceptera vinnaren. Blev han rädd för de starka reaktionerna? Blev han varnad av någon? Det senare verkar naturligtvis orimligt i de flestas ögon: storayatollan är naturligtvis okränkbar. Men så är det inte. Ali Khamenei är inte vald av folket, men väl av ”Expertrådet” en folkvald församling av skriftlärda män som inte bara har makten att uste näste ledare på livstid utan också makten att avsätta densamme. Och denna församlings ledare är reformvännen och expresidenten (och enligt många mutkolven) Rafsanjani. Kanske Khamenei fick ett besök av honom med besked om att han inte skulle ta något för givet såvida han inte verkligen genomför en statskupp?

Så fungerar nämligen maktdelning. Inget träd, inte ett endaste ett, kan växa till himelen eftersom det alltid finns någon som övervakar just det. Det är bra. Det är så det ska vara. Och nu ser vi hur det fungerar.

Nu sätts alltså konstitutionen på svårt prov. Först måste frågan om valfusk utredas i botten. Hur ska det kunna ske med miljoner människor på gatorna i huvudstaden? Det är inte ens giviet att det fuskats (SVD):

Och opinionsexperterna Ken Ballen och Patrick Doherty förklarar i The Washington Post att den bild av utbrett valfusk som målas upp på många håll i omvärlden verkar falsk. ”Medan västvärldens medierapporter från Teheran inför valet visade upp en iransk allmänhets entusiasm kring Ahmadinejads viktigaste rival. . . visar vår vetenskapliga enkät i Irans alla 30 provinser att Ahmadinejad hade en klar ledning”, skriver de.

Enkäten genomfördes via rundringning till 1 001 iranska hushåll i maj.

”Sanningen kan helt enkelt vara att en omvald president Ahmadinejad var vad det iranska folket ville ha”, förklarar Ballen och Doherty.

Kanske är vi i väst fångade i våra fördomar. Och vad värre är, vi sitter i så fall i samma fängelse som Teherans medelklass. Ack öde för ett land att klyvas mitt itu mellan en västlig liberal medelklass och en genomreligiös underklass. Det ska till ledarskap och stabil konstitution för att det ska sluta lyckligt!

Är maktdelning inte demokratiskt?

Det har varit presidentval i Iran idag och om detta rapporterar även svenska medier med stort intresse. Jag följer det gärna eftersom jag länge tyckt att det är ett intressant land och mer så efter ett tredagars besök i det för fem år sedan.

Ett tema som återkommer i rapporteringen är att valen inte är riktigt demokratiska. Iran påstås inte vara en riktig demokrati, för ytterst bestämmer mullorna och inte folket. Sägs det. Tja vad vet jag. Demokrati är bara ett ord, vilket man kan ge rätt valfri innebörd och vi ska inte slå oss allt för mycket för bröstet som har ett statsskick som effektivt utelämnar medborgarna till politikernas godtycke förutom vart fjärde år. Men nu var det Iran det handlade om och det verkar vara det s.k. väktarrådet som stör journalisterna. Närmare bestämt väktarrådets rätt att diskvalificera kandidater till både parlaments- och presidentval. Att någon ickeväljarmakt kan sålla bland kandidaterna kan väl inte vara demokratiskt? Eller kan det det, i många västdemoktratier är faktiskt vissa partier förbjudna utan att vi för den skull påstår annat än att de är demokratier. Läser man på om det iranska systemet så inser man också att det inte bara är ett slumpvist ihopsamlat gäng skäggiga mullor som styr utan att det finns rim, reson och tydlig reglering.

Det iranska parlamentet, majlis, väljs direkt av folket och har makt att stifta lagar samt tillsammans med presidenten utse regeringen och tillsammans med statschefen det s.k. väktarrådet. Lagarna får dock inte strida mot konstitutionen, en ordning som är fullständigt självklar i de allra flesta länder som kallar sig demokratiska utom i Sverige där det anses vara en helt oacceptabel inskränkning av politikerväldet.

Folket väljer också den s.k. expertförsamlingen. Enligt konstitutionen är endast personer skolade i muslimst sharialag valbara. Expertförsamlingens uppgift är att tillsätta, övervaka och om nödvändigt avsätta statschefen.

Väktarrådet tillsätts till hälften av parlamentet och till hälften av statschefen och har till uppgift att granska och godkänna kandidater till parlament, expertförsamling samt presidentpost. De nödvändiga kvalifikationerna slås fast i konstitutionen.

Den iranska presidenten är inte statschef utan regeringschef och är direktvald av folket.

Statschefen slutligen välja av expertrådet på livstid, men kan avsättas av detsamma (vilket dock ännu inte hänt).

Är detta odemokratiskt? Är det inte bara en väldigt avancerad form av maktdelning? Det är sant att konstitutionen ställer upp som krav att kandidater måste vara t.ex. muslimer och kunniga i sharialag, men att ha definierade kompetenskrav på politiska företrädare är väl inte orimligt? Väktarrådet fungerar väl närmast som ett slags författningsdomstol och att höga kompetenskrav ställs på domare i en sådan är ju helt rimligt och knappast unikt. Sedan kan man ju ha olika åsikter om vad de kompetenskraven bör vara, men slås de fast i konstitutionen så är det knappast odemokratiskt.

Det är förstås svårt att gilla den politik som drivs i Iran som helhet om man är en sekulär svensk. Då är det lätt att kalla systemet för odemokratiskt. För i en demokrati tas väl bara beslut som liknas de svenska? Personligen anser jag sådana resonemang vara hyckleri och ser den iranska konstitutionen som intressant. Folket väljer faktsikt ledarna, men det finns en ordentlig tröghet inbyggd i systemet. Det tar lång tid att ändra riktning eftersom det biter sig fast ett gammalt garde på nyckelposterna.

Men är tröghet verkliugen bara av ondo?

Ps. Sedan finns det ju en hel del annat att invända mot sammhällssystemet i Iran, men varför ska ”odemokratiskt” alltid tas fram som slagträ?

Det riktiga valresultatet

Ni har ju alldeles säkert redan sett resultatet från söndagesn EU-parlamentsval, men data kan presenteras på olika sätt. Här kommer mitt sätt, som jag tror och hoppas ska ge ett lite mer riktigt perspektiv på de framgångar och bakslag som slagits upp på löpsedlarna.

Socialdemokraternas 25% och Moderaternas 18% är knappast något som fick partistrategerna att ta fram skumpan, men egentligen låter det ju inte så illa. Tänk var fjärde svensk röstade på sossarna. Det är fanken inte kattskit! Fast gjorde verkligen var fjärde svensk det, är det verkligen det som siffran betyder? Nej så klart inte. Den procentsats som alltid visas för de olika partierna efter valen är en siffra som egentligen är helt ointressant. Den visar andelen röster på partiet av antalet avgivna giltiga röster (dvs röster på partiet / giltiga röster uttryckt i procent). Borträknade är de som inte röstade, de som röstade blankt samt de som röstade helt felaktigt (det senare måste ses som en bedrift). I själva verket används inte denna procent till något annat än att kolla om ett parti klarar fyraprocentspärren. Mandaten beräknas inte på dem utan på antalet röster i sig. Likafullt är det ju omöjligt att inte spontant se det som ett uttryck för hur stor andel av svenskarna som står bakom ett visst parti. Människan faller lätt för snygga staplar.

Nåväl, jag kan också göra stapeldiagram. Och om man istället vill få en sann bild av vilket uttalat stöd ett parti har av befolkningen så är det intressantare att titta på andelen partiröster av den totala valmanskåren (dvs antalet röster på ett parti / antalet röstberättigade uttryckt i procent). Detta om något måste väl ge en sann bild av det mandat som ett parti har fått av folket?

EU-val2009